Sida 4511
Foto Marcus, Ystad.
DEN STORA NYKTERHETSDEMONSTRATIONEN I YSTAD.
Den 27 juli samlades i Ystad ett antal af omkring 3,000 skånska och danska nykterhetsvänner och tågade under en ofantlig tillslutning af intresserade och skådelystna till den vackra mötesplatsen i Sandskogen. Flere tal höllos, bl. a af riksdagsm. L. G. Broomé.
(Forts. fr. sid. 712)
ej litet för mr Fisons blygsamhet och mod att han ej synes varit medveten om att han här utförde en nobel handling. Den åra han öfvergaf drogs genast under vattnet och kom snart upp igen flytande omkring tjugo meter längre bort.
I samma ögonblick kände mr Fison att båten började häftigt vagga under honom, och ett hest skrik, ett långt utdraget rop af förskräckelse från Hill, båtkarlen, kom honom att alldeles glömma sällskapet i den andra båten. Han vände sig om och såg Hill lutad öfver den främre årklykan, ansiktet vanställdt af skrämsel, och högra armen prässad och neddragen öfver båtens sida. Han utstötte nu en följd af korta, skarpa rop: »Åh! åh! åh! -- åh!» Mr Fison förmodar, att han hållit på med att hacka på tentaklerna under vattenytan och blifvit fattad af dem; men naturligtvis är det nu omöjligt att säga precist hur det tillgått. Båten hade lagt sig på sidan, så att relingen knappt var tio tum öfver vattnet, och både Ewan och den andre arbetaren slogo med båtshake och åra ned uti vattnet, på båda sidor om Hills arm. Mr Fison ställde sig instinktmässigt till motvikt i andra sidan.
Då gjorde Hill, som var en stor, kraftfull karl, en yttersta ansträngning och reste sig i nästan upprätt ställning. Han lyckades, tycktes det, nästan lyfta sin arm upp ur vattnet, men vid armen hängde en härfva af bruna rep, och ögonen på ett af djuren, som gripit fatt i honom, visade sig ett ögonblick öfver vattnet med ett ondskefullt, beslutsamt uttryck. Båten krängde mer och mer, och det grönbruna vattnet strömmade som en kaskad in öfver sidan. Hill slant och föll på sidan öfver båtkanten, och hans arm med vidhängande tentakler plumsade tillbaka i vattnet. Så rullade han öfver ända, och hans ena stöfvel träffade mr Fisons knä just då denne rusade fram för att gripa fatt i honom. Nästa ögonblick hade andra tentakler snott sig om hans lif och om hans hals, och efter en kort, krampartad strid, som kom båten att nästan kantra, drogs Hill öfver bord. Båten reste sig med en stöt, som nästan kastat mr Fison i sjön på andra sidan och dolde för honom striden i vattnet.
Han stod kvar och sökte behålla jämnvikten, och; märkte att den häftiga rörelsen i förening med det inkommande tidvattnet fört dem åter upp till de med sjögräs betäckta klippblocken. Knappt mer än några meter bort höjde och sänkte sig en sådan klippa vid tidvattnets rörelse -- eller syntes så göra. I ett ögonblick ryckte mr Fison åran från Ewan, tog af alla sina krafter ett tag med den, kastade den så, sprang till fören -- och hoppade. Han kände att han slant mot klippan, och med en förtviflad kraftansträngning tog han ett nytt hopp mot en annan sten. Han föll omkull öfver denna, reste sig på knä och stod så upp.
»Se upp!» ropade någon, och en stor gråaktig kropp träffade honom. Han kastades omkull rak lång af den ena arbetaren, och som han föll, hörde han kväfda rop, hvilka han då trodde härröra från Hill. Han fann sig förundrad öfver skärpan och omväxlingen i Hills röst. Någon gjorde ett hopp tvärs öfver honom och en massa skummande vatten hvälfde öfver honom och rullade vidare. Han sträfvade upp på benen, drypande af vatten, och utan att kasta en blick mot sjön, störtade han vidare mot stranden, så hastigt benen förde honom. Framför honom arbetade sig de två arbetarne fram öfver
