Sida 602
OTTO FREDRIK TAUBE.
Det är ju klart, att man i dessa tider i vårt land har uppmärksamheten riktad i alldeles särskild grad på armén. Genom senaste riksdags beslut kommer den svenska krigsmakten att undergå en genomgående omdaning, och en helt naturlig önskan är, att denna förändring skall komma endast det bästa åstad.
Till följd häraf ha å den senare tiden otaliga önskemål framställts från mer eller mindre kompetent håll. Och gent emot det bestående har utöfvats en kritik, som icke sällan skjutit öfver målet.
Den som kommit i något närmare beröring med de svenska officerarna vet dock att de till allra största delen äro dugande, intelligenta och ofta framstående män. Och hvad deras flit och arbetsförmåga beträffar, skulle militärerna säkert vid en täfling mellan olika klasser med heder bestå profvet. Det är icke deras fel, om deras arbete icke är direkt produktivt.
En utmärkt exponent för den svenska officerskåren är generallöjtnanten Otto Fredrik Taube, hvilken den 28 sistlidne oktober firade sitt 50-årsjubileum som officer. Han erhöll nämligen, ännu icke 19 år gammal, den 28 oktober 1851 sin fullmakt som underlöjtnant vid Andra lifgrenadierregementet.
Liksom de flesta högre, framstående militärer skulle Taube komma att gå generalstabsvägen. Efter 1856 afslutad kurs vid högre artilleriläroverket å Marieberg och samma år erhållen utnämning till löjtnant, blef Taube 1858 generalstabsofficer. I denna egenskap utsändes kapten Taube 1865 till Frankrike för att studera den franska generalstaben -- hvilken då hade ett långt bättre rykte än nu. 1867 blef han stabschef vid 5:e militärdistriktet, 1868 major i armén, 1872 öfverstelöjtnant vid Andra lifgrenadierregementet och 1875 öfverstelöjtnant vid generalstaben samt chef för landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition.
Taube, hvilken 1879 befordrades till öfverste i armén, kallades 1880, efter J. H. Rosensvärd, till krigsminister, hvilken post han beklädde till sommaren 1882, då K. A. Ryding öfvertog portföljen. Under Taubes statsrådstid gällde det att arbeta upp den nedåtgående försvarssaken. Den stora parlamentariska landtförsvarskomitén kom sålunda till stånd.
Taube, som 1881 blifvit öfverste för Bohusläns regemente, transporterades 1882 i samma egenskap till Vestgöta-Dals, utnämdes 1888 till generalmajor i armén, 1890 till chef för 5-e fördelningen och 1897 till generallöjtnant i armén. Han tog 1899 afsked från tjänsten, men kvarstår i generalitetets reserv och är allt fortfarande militär ledamot af högsta domstolen.
Den skicklige militären har föröfrigt suttit i många komitéer och publicerat åtskilliga uppsatser och skrifter. Man finner i dessa, att författaren har en öppen blick för lifvets olika företeelser, att han icke är bunden vid slentrianen eller har några småaktiga fördomar. Allt som allt är den gamle generalen en prydnad för sitt land och sitt stånd.
GUSTAV JOHANNSEN. D.
DANSKHETENS FRÄMSTE REPRESENTANT I »SÖNDERJYLLAND».
Med redaktören Gustav Johannsen bortgick den man, hvilken under den sega och energiska nationalitetskamp, som i det tysta föres i »Sönderjylland», allmänt karaktäriserats som danskhetens främste representant.
Johannsen var född den 2 augusti 1840 och son till en skollärare.
Han egnade sig ock åt detta yrke samt fick efter aflagd examtn anställning i Angeln, men preussarna afsatte honom 1867. Därefter utöfvade han privatundervisning, men då äfven detta förvägrades honom, inköpte han jämte några andra danskar den på tyska vitkommande tidningen »Flensburger Anzeiger» som omdöptes till »Flensborg Avis». 1881 invaldes han i tyska riksdagen såsom representant för det danska elementet, och i samma egenskap hade han äfven plats i preussiska landtdagen.
I dessa representationer förde han med orubbligt lugn, säkerhet och förtröstan på det rättvisa i sin sak danskarnes talan, som stödjepunkt städse åberopande Pragfredens femte artikel. Det är en mycket smärtsam och svårersättlig förlust »sönderjyderne» gjort, då Gustav Johannsen nu ryckts från platsen som deras betrodde och ansedde ledare och målsman.
