Sida 815
ovanligt är å färde. Ensam springer han mot den närbelägna byn, sannolikt för att skaffa hjälp. Det trogna djuret, återvände dock ej. Snart föll ett skott: »Kung» var död.
Då Magnus vaknade upp ur sin svimning saknade han genast hunden. Med sin svaga röst lockade han gång på gång, men ingen »Kung;» kom. Då steg en hemsk aning upp inom den gamle. Med vacklande steg går han att söka sin hund, först vid sin koja, men då »Kung» ej finnes där, återvänder den gamle än en gång och går den långa vägen till byn. Ingen har sett hunden, men af de kärfva svaren och de listiga blickarna förstår den gamle, hvad han har att frukta. I ett torp, det torp dit han brukade gå, får han af den åttaårige sonen veta sanningen. »Kung» sköts af Per Niklasson vid Storgården, sedan kastade man honom i Backasjön, där han nu ligger en bit från strand, sänkt till botten med sten.
Den gamle skakade i frossbrytningar. Han satt en stund som förlamad, ur stånd att säga ett ord. Så reser han sig sakta och går ned mot sjön. Där ser han på botten sin »Kung» ligga. Tassarna ligga framåt, nosen hvilar emellan dem, man skulle kunna tro, att djuret sof. Omkring dess kropp var ett rep slaget och en sten fäst därvid. Den gamle sätter sig på en sten vid stranden och stöder hufvudet mot händerna. De skakningar, som genomila den gamle, tyda på att han gråter. Han snyftar stilla och sakta.
Så torkar han bort tårarne med darrande händer, reser sig beslutsamt, vandrar ut i vattnet efter sin »Kung», smeker den våta kroppen, lossar stenen, lyfter varligt upp den döde vännen på ryggen och går med långsamma steg mot skogen. Bördan blir den gamle tung, sorgen kännes ännu tyngre, och natten faller på. Det var en härlig sommarnatt, dödstyst var allt, blott Magnus synes långsamt arbeta sig fram. Han hvilar ofta. Redan nalkas morgonen, fåglarna börja spela, men den gamle märker ej något af detta. Slutligen har han nått sin koja, men den var åter nedrifven. Han sätter sig på ruinerna och blickar på hunden. Han tyckes knappast märka, att kojan ej mer finns. Med fuktiga ögon ser och ser han på »Kung», smeker honom och talar till honom.
Så lyser det till i de matta ögonen. En tanke på hämnd stiger upp i det gamla hufvudet. Hämnd på de usla människorna, som ej skytt för att låta sin hämnd, sin vrede öfvergå ett oskyldigt djur. De uslingarna! Den skrumpna handen knytes i vrede, och de nyss så matta ögonen skjuta skarpa blixtar. Skall han hämnas, skall han skjuta ned dem, skall han tända eld på de usles hus? Han skakar af vrede, och tänderna sammanbitas, så de gnissla. Ja, ja, han skall hämnas, hämnas »Kung», han skall utkräfva blodshämnd -- må de sedan göra med honom hvad de vilja, han kan nu i alla fall ej längre lefva. Men så vekna dragen plötsligt, och den i vrede knutna handen faller vanmäktig ned. Nej, nej, han skall ej hämnas, han skall ej visa sig så usel som de.
Så gräfver den gamle en graf vid sjöstranden på den plats, där han och hans hund så ofta suttit. Än en gång smeker han den döde, säger honom ett Ömt farväl, och grafven fylles. Så sätter gubben på den gröna gr af kullen ett kors. »Kung» är död.
Kort tid därefter hittades äfven Magnus död; den rifna kojan hade han uppbyggt, men sorgen hade blifvit den gamle öfvermäktig. De grymma människorna hade nått sitt mål, de hade gissat rätt: den gamle kunde ej lefva utan sin hund ...
-
VID THOMAS THORILDS GRAF.
Svenskar, som under de sista åren besökt feriekurserna vid universitetet i Greifswald, hafva icke försummat att ägna vår store landsman Thomas Thorild en gärd af hyllning genom att på hans graf å Neukirchens kyrkogård i Greifswalds närhet nedlägga en krans. Så skedde äfven under sista kursen, då de till ett 30-tal uppgående svenske deltagarne en dag i sluten trupp tågade till Neukirchen. Sedan den vackra minneskransen med band i de svenska färgerna nedlagts på grafven, skildrade kand. O. Tidström från Uppsala i korthet Thorilds lefnad, hvarefter deltagarne unisont sjöngo några fosterländska sånger. Rätt egendomligt är ju, att vi här samtidigt fått minnen från de båda märkliga »landsflyktingarne» Thorild och Almquist.
Amatörfoto. Gust. Bergh
