Sida 2713
förbigående af vissa privata ställen läste han det för oss. Det var ett bref, fullt af ömma uttryck och i ett postskriptum sände hon hälsningar till Tom, Joe och Charley.
Jag märkte till min förvåning, att Tom fick tårar i ögonen medan det lästes. På Henrys fråga, hvarför han grät, svarade han, att han började bli gammal nu och tillfölje däraf lättrörd. Han hade väntat träffa henne själf och nu var det endast ett bref.
»Hvad har kommit i ditt gamla hufvud, Tom?» utbrast Henry. »Vet du icke, att hon kommer på lördag.»
»Då skall jag komma tillbaka på lördag», sade han och aflägsnade sig.
På fredag eftermiddag kom en annan guldgräfvareveteran och frågade Henry, om han hade något emot, att de ställde till en liten extra fästlighet på lördag kväll, då »hon» kom hem.
Detta förslag gladde synbarligen Henry och äfven för denne besökande läste han brefvet. Den guldgräfvaren hade all möda i världen att dölja sin rörelse.
»Herre», sade han med en blick på mig. »Vi älskade henne alla och sakna henne så mycket.»
Lördagen inbröt och med otålighet väntade jag, på att aftonen skulle komma. Äfven min värd blef allt oroligare. Fyra gånger gick han upp på kullen, och beskuggande ögonen med handen, blickade han länge utåt landsvägen efter henne.
Mot aftonen kom ännu en gammal bekant. Charley hette denne, och han förstod sig bättre än jag på att skingra hans oro.
»Hon kommer lika säkert i afton, som att du är född, Henry», sade han, i det han tog honom med sig ut i trädgården för att dekorera porten.
Snart kom äfven Tom och Joe, och samtliga deltogo de med lif och lust i anordningarne. De hade sina instrument, fiol, klarinett och banjo med sig, och vid niotiden spelade de upp en sprittande vals.
Klockan gick mot nio, och Henry blef allt oroligare. Upprepade gånger förmådde de honom att dricka den väntades skål.
»Ännu ett glas och hon är här», sade Joe och bjöd omkring vinglasen på en bricka. Jag räckte ut handen för att fatta ett af dem.
»Tag ej det där» mumlade Joe i skägget.
Jag lydde. Det sista glaset på brickan bjöd han Henry. Denne hade knappt tömt glaset, förrän klockan slog nio.
Han lyssnade uppmärksamt till dess slag. Plötsligt sågs han blekna och började vackla.
»Gossar», sade han, »jag fruktar jag är sjuk. Hjälp mig -- jag måste gå till sängs.»
De lade honom ned på en soffa och han började yra.
»Hörde jag ej hästarne komma?» sade han.
»Det var Jimmi», svarade en af männen och lutade sig intill hans öra, »han säger att hennes häst har blifvit halt, men om en halftimma är hon här.»
»O -- jag är så tacksam, att ingenting har händt henne.»
Nu insomnade han, och männen klädde af honom, lade honom i hans säng och beredde sig på att gå.
Förvånad bad jag dem stanna, för att mottaga »henne», och icke lämna det åt mig, som var en främling.
De sågo på hvarandra. Slutligen sade Tom:
»Stackars varelse, hon har varit död i öfver nitton år.»
»Död?»
»Ja, indianerna mördade henne ett half år efter deras bröllop. Det skedde en lördagsafton omkring åtta kilometer härifrån, och hon har aldrig, hörts af sedan.»
»Och han förlorade förståndet?» utbrast jag.
»Ja, han har aldrig varit normal en timme efter den dagen, men han har aldrig ondt af det mer än en gång om året. Då det lider mot den tiden, bruka vi hälsa på honom några dagar i förväg, och på lördag ställa vi allt i ordning för välkomstfästen.
»Första lördagen voro vi tjugusju, förutom flickorna. Endast tre af oss äro kvar nu och flickorna ha slutat sina dagar för länge sedan. För att ej vanvettet skall bryta ut, gifva vi honom en sömndryck, och sedan är han lugn ännu ett år. Han tror, att hon finnes hos honom, ehuru hon är ute för tillfället. Först tre a fyra dagar förut börjar han sakna henne, och då tar han fram sina gamla bref. Då vi titta till honom, läser han dem för oss. Ej underligt om ögonen tåras, herre! Vi älskade henne alla och sakna henne så mycket.» -- -- -
DET NYA LODJURET Å SKANSEN.
Foto. Lindahls fot.-aff., Sthlm.
LODJURET Å SKANSEN.
Skansen har i dagarne erhållit ett vackert exemplar af ett af de rofdjur, som ännu förekomma i våra skogar, där det genom sin vildhet, vighet och glupskhet anställer betydlig förödelse: lojjuret Lon ifråga är emellertid icke svensk, utan har efter mycket jagande infångats i Finlands väldiga skogar.
Man vet knappt, hvilket man mest skall beundra, det smidiga, snabha djurets eller jägarnes uthållighet, då man hör, att dessa sistnämnda under flera dagar oafbrutet förföljde lon på skidor. När den slutligen gaf sig, var den så uttröttad, att den lade sig ned på drifvan. Icke förty försvarade den sig på det intensivaste med både tänder och klor, och först efter en het dust lyckades man binda ihop dess fram- och bakben, hvarpå den transporterades pr stång till närmaste by.
Ehuru både besvärlig och riskabel, är en dylik fångst emellertid ganska lönande: för det nu hitkomna exemplaret har betalats 300 finska mark. Det nya lodjuret, som är något mindre och naturligtvis icke sä välfödt som dess redan förut å Skansen vistande kamrat, förvaras till en början i en bur för sig, där man dagligen kan se det utföra de mest halsbrytande evolutioner. Afsikten är emellertid, att de båda djuren i en framtid skola föras i en bur och där lefva tillsammans, om de trifvas därmed.
-
