Sida 4413
armbågen stödd mot en sten. Ingen sade något på en stund de voro som fångade af skogens dunkel och stillhet. Öfver dem susade furorna och genom det gröna hvalfvet ofvan deras hufvuden sågo de himlen skymta fram klarblå, med små, finkrusiga, hvita skyar. Den tunga, kådartade doften från de solstekta granarne kom ibland kväfvande stark öfver dem, framburen af lätta vindfläktar; rundt om dem surrade bin och humlor och på stigen bredvid dem kraflade myror, arbetsamt släpande på stora barrnålar.
Nanni tog af sig hatten och lade den i gräset, knäppte händerna bakom nacken och lutade sig bakåt. Hur skönt och svalt det var! Hon närapå glömde allt ledsamt för stundens välbehag. Då mötte hon den unge mannens blick, som beundrande hängde fast vid henne. Hon spratt till och satte sig upprätt. På det här sättet hjälpte hon nog inte Meli.
»Undrar inte herr Stål hvarför jag dröjde så länge att komma?»
Frågan framställdes med hennes vanliga min af muntert koketteri, men färgen steg på hennes kinder. Nu skulle hon börja!
»Åh, fröken Nanni blef väl hindrad, kan jag tro, och det gör i alla fall detsamma hur länge jag väntat, när när fröken ändå kom till slut.»
Han talade långsamt, med tydlig förlägenhet, men också med en tydlig önskan att hon riktigt skulle förstå hur mycket hennes närvaro gladde honom. Nanni bet ihop tänderna och vände bort hufvudet hans ömma, stadiga blick plågade henne men hon fortfor oförskräckt:
»Jo, det var ett bref, jag fick, som jag måste läsa först ett kärt bref! Kan herr Stål gissa från hvem?»
Han såg orolig ut och ansiktet mörknade. Inte kunde han veta, hvem det var, som vore så lycklig att kunna skrifva sådana bref, som lät fröken Nanni glömma allt annat! »Jo, det var från en god vän, en flicka», hans min ljusnade genast »herr Stål kände henne nog Meli Hall sjuksköterskan på trakten, därifrån han kom?»
Nanni observerade honom skarpt, när hon uttalade namnet, men han såg oberörd ut. Den enda förändring, hon kunde upptäcka, var en oerhörd lättnad öfver att finna, att hennes korrespondent bara var en flicka.
Efter fotografi.
SAN MARCUSPLATSEN i VENEDIG efter Campanilens instörtande; af klocktornet återstår endast en 30 meters grushög. - Jämför ofvanstående med bilden i HVAR 8 DAG föreg. n:r, af den härliga platsen före olyckan.
Nanni fortsatte att tala om Meli berättade hur sträfsamt hon hade det nu, hur trött och utarbetad hon föreföll vara, hur sorgsen hon lät i sitt bref. Den unge mannen hörde på utan intresse, gjorde några likgiltiga frågor om Meli och sökte genast föra samtalet in på något annat.
Nanni blef förtviflad ju kallare och mera glömsk han föreföll, ju ifrigare blef hon att han skulle minnas. Hennes eget lilla svärmeri för den unge mannen hade hon alldeles glömt det enda hon nu tänkte på var hur mycket hon höll af stackars, bortglömda Meli. I gransuset tyckte hon sig höra hennes snyftnirigar och mellan de mosslupna trädstammarne inbillade hon sig se hennes ansikte, blekt, förgråtet och förebrående. Hvad kunde hon göra hur skulle hon bära sig åt för att få honom att begripa, hvilken präktig flicka Meli var? Då mötte hon åter hans ömma, vördnadsfulla blick, så olik allt annat i den vägea hon dittills haft
