Sida 3814
kvarnhjulet. Därifrån gick en smal planka öfver bruset till kvarnhuset, ofvanpå hvilket låg en liten brygga af grånade tunnbräder. Utan att tveka eller vackla gick han öfver den och nedsatte henne på en långbänk som där var uppslagen efter själfva kvarnväggen.
»Och nu Magnhild, säg att du älskar mig, gränslöst, gränslöst, hör du!»
Hon böjde sig fram emot honom med slutna ögon och hviskade:
»Ja, ja, Alvar!»
Och då böjde han sig fram och kysste henne.
»Nu Magnhild, nu först börjar mitt lif. Om du visste så tomt det förut varit, och nu! Jag kan inte säga dig, hvad jag känner, det är något så stort, så fint, att jag känner tårar.»
Han böjde sitt hufvud intill hennes barm och hon lade sin arm öfver hans skuldra.
»Lycka!» hviskade han, »min drömda, hvita lycka! Nu har jag friden inom mig, stor och blid och ljus. Det är som om jag hörde orgeln spela under ett högt hvitt hvalf, där solen faller in i sneda ljusblå strålar genom höga spetsbågsfönster. Det är som om jag kände min moders hand på min panna, den mor, som jag aldrig haft ...
»Hör du, där nere är han, hör du orgeln! Den orgeln har gråtit för mig många, många gånger, men nu! Hör du, så han jublar!... Och ändå är det som en stilla gråt. Men den är af lycka!»
Han reste sig häftigt och grep hennes händer: »Men du skall säga att du älskar mig, älskar mig öfver allt.»
»Ja, ja», svarade hon lågt.
»Så att du skulle kasta bort din själ, om det gällde, le, om ock världarna brunne, därför att du är min och är mig när!»
»Ja, Alvar, ja ... din ...»
Han tryckte henne hårdt, hårdt intill sig, kysste hennes hår, kinder, läppar.
»Då skall jag också vara din, älska dig mer än du mig, och du skall bli min egen kära hustru!»
»Min är du, Magnhild, min, min, min jungfrubrud. Vackrare än blommorna, härligare än solen, dejligare än skyn. Ditt hjärta klappar emot mitt... min brud, min brud ... Härlig är våren, härligare du. Härlig är sommaren, härligare du. Härlig är höstens brand, härligare du. Härliga äro vinterns rena hvita flingor, härligare du! Och ljuf som lyckan är du, ty du själf är min enda lycka. Och lifvet! Härligt är det, outsägligt ljuft att lefva.»
Han reste henne upp och såg henne in i ögonen, glänsande, mörka, veka och djupa under de tårade ögonfransarne.
»Alvar Kryckes brud?»
»Ja!» hviskade hon knappt hörbart.
Då sprang han upp och tog henne i sin famn. Med några språng stod han midt öfver det skummande fallet.
»Vore du rädd om vi störtade ned nu det vore lätt om jag gjorde en enda oförsiktig rörelse, så att jag förlorade balansen vore du rädd för att dö med mig?» frågade han leende.
»Nej, Alvar, nej, så vore det ljuft att dö!»
»Så kyss mig då, kära, kyss mig. Och om vi lefva, så vill Gud gifva oss lycka!»
Och hon kysste honom.
Med några språng var han öfver och ställde ner henne på dammbordet.
»Nu Magnhild, du, nu gå vi till lyckan, jag och du, du och jag, så visst som Gud oss hjälpe.»
(SLUT.)
Röda Korsets sydsvenska filial hade den 9 Juni allmänt möte i Landskrona under stort deltagande från intresserade. Å Vendes trängkårs kaserngård höllos föredrag och demonstrerades olika metoder för transport af sårade och sjuka i fält. Man såg sålunda förutom samaritartiklar, sjuktransportvagnar m. m. hvarå simulerade sårade transporterades. Å fältet var äfven, såsom bilden ofvan visar, en järnvägsvagn anordnad till sjukvagn. Det var en vanlig 3:e klass vagn som omskapats, och kan det vara af intresse nämna att alla numera för Staten bestälda 3:e klass vagnar byggas för att vid krigstillfälle kunna användas till sjukvagnar.
