Sida 2610
EN PÅSKPUSS.
Originalskizz för HVAR 8 DAG af Karla Rönne.
Unga fru Sterner stod framför spegeln och satte den stora hatten med de vajande plymerna på sitt burriga, ljusa hår. Det var ett rosigt, förtjusande ansikte spegeln återgaf och hvilket hon nu vände mot sin inträdande man.
»Nå, ändtligen färdig att värdigt möta morbror och hans påskpuss», skämtade denne med en beundrande blick på sin vackra hustru. »Du skall få se, att morbror Sven kommer att taga sin påskpuss med känsla och öfvertygelse.»
»Men han väntar väl tills vi komma hem. Inte far han mig väl om halsen nere på perrongen bland allt folket», tyckte fru Vivi och rynkade på sin fina näsa.
»Jo, det är jag alldeles säker på». Så fort morbror får se dig, smäller det med samma, precis så här». Och Artur Sterner slog armen om sin hustrus mjuka midja och tryckte trots hennes motstånd en kyss på hennes varma, röda mun.
»Du stygge Artur, som du bär dig åt! Knuffar hatten på ena örat och nästan krossar min violbukett», förebrådde lilla frun med låtsad vrede och fick ånyo en stunds angenäm sysselsättning framför spegeln.
»Men nu är det tid ge sig i väg». Moster Elin», ropade hon inåt matsalen, där denna just höll på med att lägga sista hand vid det fästligt dukade bordet, »vid 7-tiden äro vi tillbaka, ha då allting färdigt, så att vi kunna gå till bords genast. Morbror har gjort en lång resa och är säkert duktigt hungrig.»
»Och glöm inte, moster lilla, att ölet och akvaviten få en lagom temperatur», tillade hennes man. »Morbror Sven håller styft på en god aptitssup.»
För ett par dagar sedan hade det kommit bref till ingeniör Sterner från hans morbror, patron Stensson nere i Skåne, att denne med nöje mottog inbjudningen att hälsa på hos sin nygifte brorson och göra hans unga hustrus bekantskap.
»Jag gläder mig mycket åt att få se din förtjusande fru», skref morbror Sven. »Vid denna tid på året är jag mest ledig, och har därför tänkt komma upp till er nu till påsk och ge min nya, hittills obekanta, släkting en smällande påskpuss.»
Ja, morbror Sven var välkommen hos unga Sterners. Det var ju han, som hjälpt Artur med pänningar till studierna och som bröllopsgåfva betalt fem års hyra för det unga parets charmanta våning i villastaden. Och han var ju ungkarl och rik godsägare och de närmaste att ärfva voro Artur och hans syskon. Ja, morbror Sven var ju förstås inte så lastgammal än, femtio år eller så där, och kunde ju lefva många år ännu, men ändå så... Det skadar ju aldrig, att man tänker lite på framtiden ...
Det blef en ryslig brådska hos herrskapet Sterner för att få allt i ordning tills patron Stensson skulle komma. Unga frun förstod sig icke det minsta på hushållssaker och gick bara och var i vägen öfverallt. Det mesta arbetet kom därför att hvila på moster Elin, som flyttat med från Vivis hem för att styra och ställa hos de nygifta tills lilla Vivi blifvit mera van och riktigt hunnit sätta sig in i sina nya plikter.
Elin Bååt var en blond, högväxt kvinna med vackra blå ögon, som ofta fingo ett vemodigt uttryck. Hennes rörelser voro lugna och behagfulla, rösten mjuk och djup, sällan såg man henne le. Hennes lif hade icke häller varit rikt på glädjeämnen. Tidigt föräldralös och fattig, utan medel till sin uppfostran, fick hon bero af sina äldre syskon och vistades tidtals hos än den ena, än den andra af dem, tills hon vid sexton års ålder fick ett ständigt hem hos sin äldsta, gifta syster, Vivis mor. Här hade hon så i många år varit »allting och ingen- ting», vårdat och undervisat barnen, gått i hushållet, varit systerns hjälp och biträde i alla bestyr. När den nittonåriga Vivi gifte sig, följde Elin med för att i detta nya hem fortsätta sin föga uppskattade lifsgärning.
Långa år af beroende och glädjelöst arbete hade lärt Elin Bååt att icke begära eller hoppas för mycket af lifvet. Men det fans stunder, då hon kände djup smärta öfver att stå så ensam och öfverflödig, kände hela bitterheten i att icke betyda något för en enda varelse och med kvinnans varma längtan trånade efter ett väsen, för hvilket hon kunde vara något och som hon kunde få skänka den ömhet hennes rika hjärta gömde.
*
På uppgående snälltåget satt patron Stensson och konstaterade just med en blick i tidtabellen, att endast ett par stationer återstodo till hans resas mål. Med flit hade han i sitt bref icke bestämdt utsatt tiden för sin ankomst, han ville komma och öfverraska och taga den där påskpussen af lilla fru Vivi. Det skulle bli roligt se hennes och Arturs förvåning, då han så där apropos steg öfver tröskeln! Han riktigt längtade därefter.
Men villastaden, där Artur bodde, låg nästan närmre södra stationen än centralen. Om han skulle stiga af på söder, så hann han fram en god stund förr?
Sagdt och gjordt! En droska förde snart patron Stensson utåt villastaden. Han lät vagnen hålla vid närmaste gathörn och begaf sig gående mot ingeniör Sterners bostad. Så tyst som möjligt transporterade vår patron sin bastanta kroppshydda uppför trapporna, öppnade försiktigt tamburdörren och klef in. Dörren till salongen stod öppen. Försiktigt kastade han en blick in i rummet. Framme vid fönstret stod en kvinlig gestalt, pysslande med krukväxterna. Naturligtvis lilla frun! Ypperligt! Ett präktigt tillfälle att taga lilla pussen!
Den mjuka mattan borttog alldeles ljudet af patronens steg då han nu smög sig fram mot fönstret, satte sina knubbiga händer framför damens ansikte och helt förnöjd öfver att hans puts lyckats så väl, gladt utropade: »Nå, gissa hvem!»
Förgäfves sökte damen lösgöra sig. Patronen trycker sina skäggiga läppar mot hennes mun till en kraftig kyss och jublar på sin breda, trygga skånska: »Se här har du påskpussen jag lofvat dig! Ha, ha, ha! Men hvar har vi Art...»
Han afbröt sig tvärt. Kunde detta vara fru Vivi? Artur hade ju skrifvit långa utgjutelser öfver sin hustrus skönhet och sylfidiska gestalt, denna dams former voro väl junoniska och hon såg ut att ha lämnat sin första ungdom bakom sig.
Han måste ha gått vilse, tagit fel på husnummer! Han tappar alldeles konseptena och känner sig snopen och förlägen som en skolpojke.
»Ursäkta ... sökte ingeniör Sterner...», stammar han, blossande röd och osäker. Stackars patron Stensson, han står där så generad och olycklig med
