Sida 2511
EN HISTORIA EFTER MIDDAGEN.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG.
Vi sutto och pratade efter middagen, några författare. Kritikern satt inlindad i sin vanliga ofelbarhet och lät alla våra elakheter om hans yrke gå till väders med cigarröken. Plötsligt sköt han upp glasögonen i pannan och gäspade.
»Och ändå har jag varit med om en god gärning», sade han.
»Åh», svarade vi alla så långdraget som möjligt.
Och kritikern berättade:
Det är fyra år se'n; det var en marskväll som nu. Jag hade suttit vid skrifbordet hela dagen och flått skribentsjälar som vivisektorn flår kaniner, och jag var trött. Yrket äcklade mig. Jag gick ut för att leta reda på mitt kaféhörn, men när jag kom till tamburvaktmästaren vände jag. Det skulle ju bara bli det vanliga; så och så många djupsinnigheter till så och så många groggar. Tom i hufvudet och obeslutsam som ett geni, drog jag i väg dit näsan pekade, och den måtte ha pekat nedåt Staden.
Alltnog; om en stund var jag vid flottbron, som leder öfver till Söder. Det var en liten folksamling på bron och kajen, och jag gick dit. Ett snölass hade strukit baklänges i sjön, kärran var upptagen, men hästen låg och flöt död.
Detta har ingen betydelse för min berättelse; jag talar bara om det därför att det var så och därför att jag mins det som en ingrediens i min mörka stämning den kvällen. Vädret var rått med regn och snötjocka, som vältrade in från Mälaren. Drifisen sågade jämrande mot bron. Högt uppe i dimman lyste ljusen från Mariahissens restaurant.
Folkmassan stod tyst, och en poliskonstapel promenerade af och an med legaliserad barskhet i sitt ölansikte. Jag stod och fånstirrade på den drunknade hästen, som alla andra; så kände jag en hand på min axel.
»Är det inte Gren?»
Mannen, som talade, var en lång, medelklassklädd herre med hvassa kindben och ett par glansiga ögon. Jag såg in i dessa ögon och begrep, att jag sett dem förut, frågan var bara när och hvar. Han drog litet på munnen, enär jag icke kände igen honom strax, och sade så sitt namn. Nu kom jag mycket väl ihåg det: Karlman, Axel Karlman. Vi hade varit klasskamrater på gymnasium, men han försvann plötsligt ur min åsyn, tog aldrig studentexamen.
»Jag är faktor hos Lundberg», sade han, »och har det jämförelsevis bra. Gift är jag också.»
Vi började gå på bron och försökte kroka fast våra gemensamma minnen. Han var skickligare i den saken, än jag, och nu, när jag hörde honom tala, blef han först riktigt klar för mitt minne. Det var samma impulsiva röst som i skoltiden, med plötsliga språng från skärpa till vekhet, och han lade hufvudet på sned alldeles som förr, när han fick höra eller ville säga något vackert.
»Mins du, när vi lofvade hvarandra att pånyttföda svenska vitterheten? Det var en månskenskväll i ett jullof. Nu sätter jag hvad andra skrifvit . . .»
»Och jag slår ihjäl det», sade jag skrattande.
»Ja, det är sant, du har ju ett fruktadt namn. Du är halfvägs till auktoriteten.»
Jag tyckte, att haas röst blef hård, och han hostade skarpt ett par tag. Det hade blåst upp; regnet dref kallt och otrefligt in under paraplyerna. Jag föreslog att vi skulle söka skydd någonstans.
Han stod ett ögonblick tvehågsen, och så frågade han om jag inte ville göra honom det nöjet att gå med hem. Han bodde strax ofvanför; det var bara hissen och fem minuters väg. Jag tackade och vi följdes åt.
Vi kommo in i ett par små ljusa rum, enkla men ändå möblerade med en icke precis alldaglig smak. Min vän presenterade sin hustru. Det var en lång, litet fyllig blondin; hon hade goda ögon och tysta rörelser. Något moderligt i sitt sätt kanske, men det klädde henne. Hon gick i hvitt bröstförkläde och hvit, nervikt krage. När hon skrattade liknade hon Rubens' kvinnor.
Jag satt och såg på henne, medan hon ordnade toddybrickan, och jag gladde mig åt hennes styrka och sundhet. Min vän däremot föreföll dålig; det var bröstet. Han hade sjunkit hop i soffhörnet, och hostan afbröt honom gång på gång. Den första tafattheten efter en lång skilsmässa gaf med sig så småningom, ljuset och värmen och toddyn gjorde oss meddelsamma, och rätt nu voro vi inne i en halsbrytande diskurs om dagens litterära gudar. Min vän spelade Loke. Han spottade sitt hån i ansiktet på dem, hans röst hväste af häftighet, han var i tur och ordning öfverlägsen, medlidsam, patetisk. Det var som om man ryckt loss en dammlucka; all instängd bitterhet rusade ut som en vattenmassa.
I början försökte jag säga emot honom, men så kom jag att möta hans hustrus ögon och jag läste en ångest och en bön i dem. På mindre än en minut förstod jag, att vi voro i förbund med hvarandra, hon och jag. Jag föll undan för den sjukes angrepp, och de lade sig snart. Hans röst fick tillbaka sin sjungande barnklang, och med ett barns hänförda och omisstänksamma ögon såg han in i mina och började gifva mig förtroenden.
Det var icke alldeles sant, att han glömt pennan för kasten. Han sysslade nog med litet författareskap på lediga stunder. Om det roade mig ville han gärna läsa upp några profbitar. Han hade svårt att göra sig reda för hvad kritiken skulle säga -- och han skrattade småslugt och förnöjdt. Bra eller dåligt, så var det inte något dussinkram precis...
Han fick rätt; något dussinkram var det inte. Men hvad det var mer än vers, såg jag mig inte i stånd att afgöra för tillfället, om det var en hymn eller en straffpredikan, och om det var riktadt mot Gud eller mänskligheten eller bäggedera. Förmodligen var det allt detta och mera till. Det dundrade och slog gnistor. Det gaf Vår Herre en vänlig admonition att göra om världen och världen en lika vänlig att göra om Vår Herre. Det filosoferades öfver rösträttsfrågan, madame Blavatsky och kärlekens lyckomöjligheter. Det var något oerhördt med ett ord.
Han höll på nära en timme, och smörgåsen kom som en befrielse. Men efter supén börjades det på nytt. Han hade nu alldeles glömt att fråga efter mitt omdöme och reciterade i sporrsträck.
»Bara du inte tröttar herr Gren», sade frun. Hon gick fram och lade handen på hans skuldra. Han gjorde sig lös med ett otåligt ryck, och jag smålog lugnande mot henne.
När jag tog farväl följde fru Karlman mig ut
