Sida 114
UNGDOMSKÄRLEK. ORIGINALSKISS FÖR HVAR 8 DAG AF SAXO.
Hon var en käck, rödkindad skärgårdstös med solbränd hy och tindrande, ljusblå ögon. Nästan alla pojkarne i det lilla fiskläget hade förgapat sig i henne, och när dansen tråddes i ljusa sommarkvällar på den knappt tillmätta gräsplanen midt på ön, var den glada Elin alltid mest i farten.
Det vore öfverdrift, om man sade, att hon var vacker. Men där fanns kraft i de runda armarna och hennes knubbiga, bruna näfvar skötte årorna med större skicklighet än någon annan flicka på ön. Hon dansade och sjöng, och hennes skratt genljöd bland bergknallarne, hennes muntra, käcka lynne var som en frisk vårbris, och i hennes många beundrares tycke lika oberäkneligt. Det var nog ej så få af fiskarpojkarne, som kände det svida i skinnet bara vid tanken på de örfilar, hennes små knubbnäfvar voro i stånd att utdela.
Tidigt om morgnarna, när solen ännu stod röd öfver bergstopparna, hördes Elins sång ute från fjärden, där hon satt sina backor. Och sedan dagarne igenom sjöng hon som en kvittrande sommarfågel i den lilla, en gång i tiden rödmålade stugan, där hon bodde tillsammans med sin gamla mor.
Det lugna lifvet på fiskläget bjöd just ej på många omväxlingar. Den ena dagen var den andra lik. Stunder kommo, då Elin tyckte stugan blef för trång, då hon med sitt lifliga lynne kände längtan till flykt ut i världen. Men då stode ju modern ensam och utan stöd.
Det enda, som bröt af mot stillheten därute, var, när storsjöbåtarne kommo tillbaka från sina fiskefärder i Nordsjön, och då var Elin också den första, som sprang ner till stranden och välkomnade de väderbitna sjömännen. Sedan blef det dans på gräsplanen, och glädjen stod högt i sky till långt fram på natten. Och Elin var glad som en kvittrande lärka, hälst när hon fick dansa med Lars- Anders' Johan, den käckaste pojken på hela ön.
De hade alltid varit goda vänner, Elin och Johan. Som barn hade de lekt tillsammans nere vid sjön, när de vuxit upp, fortsatte de leka däruppe på gräsplanen. Att de skulle bli ett par med tiden, hade alla öborna klart för sig. Och Johan trodde också något ditåt, åtminstone önskade han ej något hällre.
Så en kväll, när dansen var slut, och ungdomen drog sig ned mot stugorna, klämde Johan fram med hvad han hade på hjärtat, försiktigt och hänsynsfullt, som alla unga män för sed hafva.
Elin blef först blossande röd och såg med ett uttryck af högsta förvåning på sin bardomsvän. Så slog hon till ett klingande skratt, så att det genljöd i bergen och utropade:
»Nä, hör du, Johan, är du lika sjåpig som alla de andra pojkarne, dä trodde jag inte!»
Stackars Johan blef både försagd och förlägen. Att Elin icke skulle dela hans känslor, hade han aldrig kunnat drömma om. Nu var det, som om hon borrat en knif i bröstet på honom. Han följde henne ned till stugan, sade god natt och gick sedan omkring på klipporna halfva natten. Dagen därpå var han sig lik igen, men han var nu mycket ifrigare än de andra att komma ut på fiske så fort som möjligt...
Tiden gick, och Elins längtan att komma ut från hemmet blef allt större. Slutligen kom hon öfverens med sin mor, om att hon skulle söka tjänst i staden, som låg ungefär en mil från fiskläget. Här trifdes hon bättre och lefde sig snart in i de förändrade vanorna. Visserligen tyckte modern det vore bättre, om hon gift sig med Johan, men Elin sade blott, att hon ville vara fri så länge som möjligt.
»Johan sitter ju inte i sjön», menade hon, »han kan väl vänta.»
Och vänta fick han.
En midsommarafton kom den storsjöbåt, å hvilken Johan befann sig, inseglande till staden för att afyttra sin fångst. De skulle ligga kvar öfver natten, och Johan gick upp i staden för att se på dansen kring majstången.
Där såg han Elin, lustig och glad, svänga om med samma ifver som förr, men han tyckte ej att dansen gick så lätt som där hemma på gräsplanen. Han kände en liflig lust att vräka undan de stelbenta kavaljererna och ta en riktig svängom med sin barndomsvän. Men så under en paus slog hon sig med sin kavaljer ned på en soffa midt framför Johan. Nu hade hon, gubevars, lagt sig till med hatt, och i stället för den tjocka bruna flätan såg han en upptornad frisyr på hennes lilla hufvud. Hon var nog munter och glad, men hennes skratt klingade ej så friskt som förr.
»Nu har hon lärt sig att skratta på stadsmanér också», mumlade Johan, »det är inte min Elin längre.»
Med svidande hjärta gick han ned till båten igen, under det Elin åter valsade bort i dansvimlet med en ny kavaljer.
Sommaren gick och hösten kom med långa, mörka kvällar. Vågorna gingo högt på fjärden, och hafvet dånade mot skären. I den lilla stugan, där Elins vagga stått, var det pyntadt och fint. Den gamla gumman därinne väntade besök af sin dotter från staden.
Det var ej den sprittande glada, käcka skärgårdstösen, som nu trädde in genom den låga dörren. Kring de förr leende lapparne låg ett vemodigt drag, och öborna hälsade till hälften skyggt, till hälften motvilligt på den vackra, välklädda flickan. Gumman tyckte, att Elin gärna kunde ha gått i duk och haft sin vackra fläta som förr, men Elin förklarade, att det inte alls gick för sig, då man tjänade hos herrskap i staden.
»Men du ser inte riktigt glad ut, Elin», sade modern bekymrad.
Elin böjde hufvudet och såg en stund ned på det gamla golfvet, som lyste nyskuradt med sina otaliga sprickor. Det glänste något i hennes blå ögon, som man ej kunde misstaga sig på.
»Nä, nä, mor», sade hon sakta, »jag kanske var lyckligast här. Jag trodde det skulle bli så trefligt i stan, men vet du, mor, det är ingenting bevändt med det. Ack den, som fick ro ut i sin gamla julle igen.»
»Du kan ju stanna här hos mig, nu som förr», sade den gamla, »jag har saknat dig så mycket.»
»Ack ja, mor, om jag det kunde.»
Hon såg ett ögonblick spörjande på sin mor, liksom väntade hon, att denna skulle kunna läsa hennes tankar. Så kom det dröjande:
»Och Johan, hur har han det nu?»
»Ja, Gud vet, han hade farit ut med de andra för en månad se´n, men ännu ha vi inte hört af dem.»
»Herre Gud, mor, hva´ säjer du?»
»Vi få väl hoppas det bästa», sade den gamla tröstande. »Hur är det Elin, höll du inte utaf Johan ändå, när allt kommer omkring?»
