Sida 2816
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. VIII.
ETT PASSANDE PARTI. Nutidsnovell. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
»Jag är dödligt förälskad, vet du», sade mr Cyril Bastwick en dag till sin nye vän Arthur Selton, som hade hört samma historia ett par gånger, ehuru de varit bekanta endast en månads tid.
»Hvem är hon, Bastwick», sade denne. »Det var vänligt af dig att öppna ditt hjärta för mig.»
»Jag gjorde det i en viss afsikt», svarade Bastwick. »Flickans namn är Muriel Hopkins.»
»Den amerikanska arftagerskan! Vet du att hennes far är millionär?»
»Till min sorg har jag erfarit det, och att Ebenezer J. Hopkins fört sin dotter till England i hopp om att få henne bortgift med en ädling.»
»Då äro dina utsikter ej mycket ljusa, min vän».
»Det är det som oroat mig på sistone. Därför har jag uppgjort en plan.»
»Hvad tänker du då taga dig till?»
»Om det blott funnes en lord, jag kunde presentera för dem, skulle saken vara lätt arrangerad. I annat fall får jag försöka få tag i någon som vill hjälpa mig med att uppträda som sådan.»
»Uppträda? Hvad menar du?»
»Jo, hvad skulle du tycka om att spela lord några veckor, Selton?»
För ett ögonblick satt Selton stum af förvåning.
»Det blir ett svårt uppdrag», sade han slutligen. »Dessutom vet jag inte om jag passar att uppträda som lord, eller hvad tror du?» tillade han leende.
»Jo, bevars, du behöfver bara spela dumdrygg, och vi skola lyckas», sade Bastwick. »Jag tror du skulle passa bäst som lord Dundreary.»
»Det kanske icke blir så svårt», mumlade Selton. »Jag kan lätt taga efter lord Dundrearys uppförande, alldenstund jag är hans privatsekreterare.»
»Det är väl ingen fara, att han kommer igen så snart», sade Bastwick litet orolig.
»Nej, han vistas utomlands för närvarande.»
Detta samtal ägde rum å verandan till ett större hotell vid en af de många fashionabla badorterna vid Englands sydkust. Här hade Cyril Bastwick, en ung läkare, lärt känna Selton, hvilken, som ofvan antydts, var privatsekreterare hos den skottske ädlingen lord Dundreary af Ullinborough.
De blefvo snart i tillfälle börja sin komedi, ty några minuter senare mötte de mr Hopkins och hans dotter. Cyril Bastwick hade nu beräknat att ställa sig in hos millionären, som efter bekantskapen med lorden, skulle få afsmak för dennes dryghet och dottern dela faderns antipati för lorden.
Ett leende af tillfredsställelse for öfver Ebenezer J. Hopkins anlete, då Bastwick en stund senare presenterade sin vän för honom.
»Förtjust att göra eder bekantskap, lord Ullinborough», sade millionären.
Selton anlade ett sätt, så onaturligt stelt som möjligt och svarade högdraget:
»Var viss om, att nöjet är ömsesidigt.»
Det blef snart tydligt, att miss Hopkins äfven var förtjust öfver bekantskapen med en adelsman.
»De komma nog att bli efterhängsna, det är klart», mumlade Bastwick för sig själf. »Nu beror det på, om Selton lyckas ingifva dem afsmak för sig och sitt stånd.»
Bastwick trodde nog att Selton gjorde sitt bästa den dagen, ty ihan föreföll ytterst trög och dum. Bastwick skrattade och vid deras promenader sällskapade han med den vördnadsvärde Ebenezer, under det Selton och miss Hopkins kommo efter.
Men nu inträffade det märkliga, att så fort Bastwick vände ryggen till, föll Selton ur sin roll. Han fann miss Hopkins förtjusande och var ogrannlaga nog mot Bastwick, att säga henne det.
Då de blifvit ensamma, frågade miss Hopkins sin far, hvad han tyckte om lorden.
»Han är den omöjligaste människa, jag någonsin kommit i beröring med», sade millionären.
Muriel suckade och svarade, att han föreföll henne ytterst oförklarlig. På tu man hand med henne var han ytterst älskvärd och förekommande, men i de andras sällskap helt annorlunda, hvarför hon förmodade, att det låg någonting under denna komedi.
Bastwick å sin sida berömde Selton för hans förträffliga sätt att sköta sin sak. På några veckor hoppades han vinna sitt mål.
Under en hel månad voro dessa fyra vänner tillsammans å utflykter och lustresor i trakten, men vanligtvis behöll Selton miss Hopkins för sin del och Bastwick fick hålla tillgodo med fadern.
»Vi ämna resa till Monte Carlo innan vi återvända till Amerika», sade Muriel en dag till Selton.
»Jag har också ämnat mig dit», svarade denne.
»Kanske vi träffas där?» framkastade hon blygt.
»Troligen», svarade Selton. »Men innan vi skiljas har jag något särskildt att meddela eder. Jag har natt och dag tänkt på eder -- och nu känner jag det som om jag ej kunde lefva förutan eder. Vågar jag hoppas, att ni har något intresse för mig?»
Miss Hopkins rodnade och stirrade på sanden.
»Ja, visst -- visst får ni hoppas det», svarade hon stammande, och nästa ögonblick hade Selton slutit henne till sitt bröst.
I detsamma blefvo de afbrutna, ty Bastwick och fadren kommo fram bakom en klippa. Den förre, som sett hvad som försiggick, blef blek af vrede, men innan han hann säga något, tilltalade Selton mr Hopkins, sägande:
»Jag har just frågat er dotter, om hon vill bli min hustru, och ni kan ej tro huru lycklig hon gjort mig, som gaf sitt samtycke därtill.»
»Ja, ni kan vara förvissad därom, lord Ullinbourough», sade Hopkins älskvärdt, men blef hastigt afbruten af Cyril.
»Tro ej ett ord af hvad den skurken säger, mr Hopkins!» skrek han. »Han är en bedragare, en svindlare. Han är ej mer lord Ullinbourough än jag är det! Han är endast privatsekreterare hos lorden och spelar nu endast rollen af lord.»
Det intryck Bastwicks bestämda uppträdande gjorde på millionären försvann snart, då Selton steg fram och värdigt räckte handen till Bastwick.
»Jag har behandlat er illa, mr Bastwick», sade han, »men ni får förlåta mig.»
»Bedrägeriet måste upphöra nu», utropade Cyril.
»Ja, jag förstår, ögonblicket är inne», svarade Selton, tog fram ett visitkort ur fickan och räckte Bastwick. »Där står mitt verkliga namn», sade han, »Ni är den ende, som blifvit bedragen. Endast för att slippa från all etikett och lättare göra er bekantskap, inbillade jag er att jag var lordens privatsekreterare.»
»I sanning, lord Ullinborough», sade Ebenezer J. Hopkins en timma senare, »jag kan ej förstå, hvarför ni skulle lura mr Bastwick så. Jag antar, han är ursinnigt arg på er.»
»Det var endast en nyck af mig, mr Hopkins», svarade Ullinborough. »Ni kan ej tänka er, huru tröttsamt det är, att ständigt bära en titel. Kanhända en dag Muriel -- --»
Han kastade en blick på den unga amerikanskan. Hon såg helt allvarlig ut.
»Det gör mig verkligen ondt om mr Bastwick», sade hon.
»Var lugn», svarade Ullinborough; »jag är öfvertygad om, att det snart går öfver.»
Och det gjorde det.
