Sida 2212
»EN FALLEN STORHET»
De våldsamma stormar, som i dessa dagar rasat öfver Brandenburgs slätter, hafva bl. a. rifvit omkull ett märkligt träd.
I närheten af den gamla muren kring Wittstock stod en poppel, som icke endast väckte hvarje förbigåendes intresse på grund af storleken och den märkvärdigt formade stammen, utan var bekant vida omkring med anledning af de historiska minnen, som voro förknippade med honom. Poppeln kallades »Banérpoppeln» eller »Svenskträdet». Detta träd var den 4 oktober 1636 vittne till det blodiga slag, i hvilket svenskarne under Banér och Torstensson besegrade de käjserliga och sachsiska trupperna under Hatzfeld, och under detta träd skola, enligt hvad folket i trakten ännu vet förtälja, Banér och Torstensson efter slaget på sina knän ha tackat Gud för segern.
Banérpoppeln omgafs ännu en gång af svenska trupper. Det var det sorgliga året 1675, då de vid Fehrbellin slagna svenskarne såsom fiender utanför Wittstocks murar höllo krigsråd under det historiska trädet.
Käjsar Friedrich uttalade vid ett besök i Wittstock sin önskan, att man måtte taga vård om det gamla trädet såsom ett minne från en stor tid. Men detta synes icke ha skett. Trädet fick stå, som det stod, utan skydd. För ett tjugotal år sedan tände okynniga pojkar till och med eld i dess ihåliga stam, hvarvid denna ännu mera skadades. Men trädet fortfor dock att lefva, hvarje vår iklädande sig ny löfskrud. Ännu i november förra året stod trädet upprätt.
Nu ligger emellertid jätten slagen. Dock finnes något kvar, och man har nu sent omsider föreslagit att omhägna kvarlefvorna af trädet och vid detsamma uppsätta en minnestafla.
Efter fotografi.
BANÉRPOPPELN ELLER SVENSKTRÄDET VID WITTSTOCK I BRANDENBURG.
DEN NORDENSKJÖLDSKA POLAREXPEDITIONEN
befinner sig, då detta skrifves, inne bland de antarktiska isarne, trotsande dessas köld och faror. Efter en i allo lyckosam färd anlände nämligen expeditionen, sedan den någon tid uppehållit sig i Buenos Aires, själfva nyårsaftonen till Port Stanley å Falklandsöarne, hvilket är den sista »civiliserade» stationen före inträngandet i isregionerna. Färden dit var ganska stormig, och den hastiga öfvergången från värme till köld hade ådragit några af expeditionens medlemmar lindrigare förkylning, men för öfrigt var allt väl. Af de 14 fråu Norge medförda slädhundarne, af hvilka en synes å bilden, ha 9 stycken dött under resan, hvadan man skall söka att å Falklandsöarne komplettera dessa för vinterfärder å isen så oumbärliga djur.
Som bekant har expeditionens energiske ledare under sin forskkningsfärd drabbats af den hårda sorgen att i dagarne förlora sin fader, öfverste Nordenskjöld -- se Veckans porträttgalleri -- och kommer underrättelsen härom ej att nå honom, förrän expeditionen, enligt hvad man får hoppas, nästa sommar välbehållen återvänder till Falklandsöarne.
Amatörfotografier
FRÅN NORDENSKJÖLDSKA SYDPOLSEXPEDITIONENS FÄRD; Ombord å »Antarctic» i Buenos Aires, dec. 1901.
Fisksäljare i S:t Vincent å Cap Verdieöarne, nov. 1901. Fot. tagen ombord å »Antarctic».
