Sida 4312
Dogepalatset, världens skönaste palats, som det blifvit kalladt. Vid hörnet af San Marcus-torget och Piazzettan reste sig den fristående, i det närmaste ett hundra meter höga campanilen, San Marcus-kyrkans berömda klocktorn. Vid tornets fot ligger den utomordentligt vackra logettan, den berömde renässanskonstnären Jacopo Sansovinis år 1540 fullförda förhall med dess rikedom af skulpturer i marmor och brons, dess sirliga arkader och dekorativa nischer. Själfva tornet påbörjades redan år 888 och i sitt ursprungliga skick fullbordades det år 1178. På trettonhundratalets sista år förstördes dess öfre del af en eldsvåda, och år 1514 stod det först efter ett kvarts sekels oafbrutna arbete färdigt i sin senaste gestalt. Dess inre liknade så tillvida det för de flesta svenskar bekanta Rundetaarn i Köpenhamn, som inga trappor, utan en sakta sluttande, slät gång förde upp genom tornet. Liksom en bekant monark åkte efter fyra hästar upp till toppen af Rundetaarn, så ha Henrik IV af Frankrike och Napoleon I till häst färdats upp till campanilens krön. Från toppen af campanilen bredde sig ett förtrollande panorama för åskådaren. Djupt nere vid tornets fot låg de 118 öarnes stad med dess många konstnärliga byggnadsverk, dess hundratals kanaler och broar; längre bort nådde blicken ut öfver det skarpt kuperade kustlandskapet, öfver Adriaterhafvets blånande hafsyta och ända bort till Istriens fjärran bergland.
I och för sig ett präktigt arkitekturverk, hade campanilen dock sin största betydelse som den på en gång kontrasterande och enande jättedetaljen i den mest tjusande helhetsbild, som något öga i vår tid mött. San Marcus-kyrkans klocktorn dominerade i det trollska panorama, som tog inbillningens ögonblickliga gestalt blott man nämnde Venedigs namn.
Det är något ofattbart i detta, att San Marcus-campanilen nu är en gigantisk grushög öfver ruinerna af de skönaste bland byggnadsverk.
I hundra år har det varit fara för campanilens bestånd, men ingen har för allvar velat tro därpå. Sedan en tid har en fin spricka dock sprungit varslande fram på tornets norra sida och under de senaste dagarne blef den allt mera synbar. På söndagen hade springan vuxit till en hands bredd och en längd af vid pass tjugu meter. Men folket nekade likväl att fästa tilltro till den hotande faran, som vederbörande gjorde allmänheten uppmärksam på. Ett musikkapell konserterade på piazzan under söndagen, men måste afbryta midt i ett musiknummer, då en prefekturtjänare infann sig med en order från vederbörande, hvari det meddelades, att campanilen hotade att störta in och att torget skulle utrymmas. Folket fästade dock ingen tilltro härtill, och kvarstannade hela aftonen vid tornets fot. På måndagen skulle en officiel undersökning företagas, men innan detta hann att ske, iakttog en ingeniör, huru murbruket började falla ner, och torget af spärrades strax. Springan växte hastigt, det kolossala tornet började plötsligt vackla och den fem meter höga bronsängeln på krönet föll ner och blef oskadd liggande framför kyrkan; och utan att förorsaka något vidare buller störtade hela campanilen tillsamman. En af väggarne krossade i fallet det kungliga palatsets gafvel, hvarvid en del af Tintorettos mästerverk förstördes. Sansovinis härliga logetta förstördes helt och hållet. Äfven Prokuratierna skadades något, ehuru i mindre utsträckning. Men San Marcus-kyrkan och Dogernas palats undgingo förödelsen.
Orsaken till den förfärliga katastrofen torde dels vara att söka däri, att grunden så småningom förstörts utan att man fäst sig därvid, dels i de kanal- och gatuarbeten, som på sista tiden bedrifvits. Måhända ha äfven de jordbäfningar, som hemsökt Neapel vid skilda tillfällen, bidragit att försvaga grundvalarnes bärkraft.
Midt i bestörtningen öfver den, trots alla varsel, så oväntade olyckan, vaknade tanken på att snarast möjligt återuppföra den berömda campanilen och dess konstnärliga grannar och det insamlades redan dagen efter katastrofen en million lire, hvilken summa redan nu fördubblats. Det är sålunda att hoppas, att vår generation en dag skall få återse San Marcus-platsen i dess ursprungliga skick och gondolieren på Canala grande åter med stolthet skall kunna visa den långväga främlingen jordens vackraste torg. -
MONSIEUR WALDECK-ROUSSEAU I SVERIGE.
Den berömde franske statsmannen, förre konseljpresidenten Waldeck-Rousseau har gjort höga Norden ett besök, därvid Stockholm, Kristiania, Göteborg och Köpenhamn passerats. I Kristiania var den celebre främlingen inbjuden till konung Oscar och där man vetat hvem den distinguerade turisten varit, har han varit föremål för en naturlig uppmärksärohet. Den vackra ångyachten, som förde M. Waldeck-Rousseau, äges af den bekante chokladfabrikanten Menier.
M. WALDECK-ROUSSEAU. F. d. fransk konseljpresident.
ÅNGYACHTEN ARIADNE, å hvilken M. Waldeck-Rousseau färdats.
