Sida 4316
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XVIII.
REGEMENTETS SON. Novell af Harold Kramer. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Sergeant Terence McGinnis var en regementets son. Då han föddes, insveptes han i en arméns sängfilt och fick en aflång kexlåda till vagga. Den enda leksak, som bestods honom, var en bit af en betselträns. Hans tidigaste barndomsminnen voro dimmiga bilder af blå uniformer och blixtrande värjor samt ljudet af smattrande hästhofvar.
Som senare minnen erinrade han sig ljudet af trumpetstötar, det rastlösa lifvet vid truppernas uppbrott och afresa, de långa tråkiga dagar, som nu följde, och hur modern sökte fördrifva tiden genom att sjunga entoniga sånger för honom. Då trupperna kommo tillbaka, förde de med sig siouxindianer som fångar, men ofta kommo äfven hästar tillbaka med tomma sadlar.
Så gingo åren, gossen fördes från utpost till utpost, och till slut kom den stolta dag i »Terrys» lif, då han, bredaxlad och med upprätt hufvud, svor fanan trohet.
Nästa gång trumpeten kallade trupperna ut, följde han tätt efter fadern, då detachementet red bort för att förfölja ett band marodörer, deras dödsfiender siouxindianerna. -- -- --.
De flyktande indianerna blefvo upphunna vid sluttningen af en rad kullar, hvilket skedde så oförmodadt, att det blef en verklig öfverraskning.
Förvånad, men ej nedslagen, utdelade kaptenen sina order, trumpetsignalen ljöd och hufvudstupa störtade soldaterna mot dessa präriernas söner. En salfva aflossades vid stormlöpningens början, därpå såg man sablarne blixtra i höstsolens strålar. En salfva från fienden kom några få att störta af hästarne och så följde angreppet.
Det blef en kort strid, öga mot öga. Skiljd från sin fader sökte Terry honom, så fort fienden var skingrad. Han såg honom kämpa med tvänne indianer, och då han ilade till hjälp, höjde fadern sin sabel och sände en af sina fiender in i evigheten. Den andre vilden, som bar en höfdings fjäderbuske, ilade fram och stötte sitt spjut genom faderns bröst.
Med ett fasans skri sporrade Terry sin häst till förnyade ansträngningar. Hans pistol och karbin voro afskjutna, men sabeln höll han i högsta hugg. Samlande all sin styrka högg han till, men hästen snafvade, så att i stället för att klyfva rödskinnets skalle, skar han bort indianens öra och sårade hans kind. Hästen störtade på knä och gossen föll tungt, hufvudstupa till marken.
Sådant var Terence McGinnis första blodsdag i fäderneslandets tjänst. -- -- --
Innan snön nästa gång smält bort för vårsolen, sof hans moder den sista sömnen under samma kulle, som hans fader, och sedan blef »Terry» kallad regementets son. Han visade sig värdig detta hedersnamn och blef inom kort korpral. Så fort frågan gällde att spåra upp ett band indianer, höll sig alltid Terry framme.
Åren gingo, nye män kommo till regementet och glada lämnade de det, då deras värfningstid var ute. Terence McGinnis stod kvar på sin post. De tre guldsnörena på armen betecknade nu att han blifvit sergeant, eljest var han sig lik. Tyst och sluten i kamratkretsen, djärf och ifrig på krigsstigen, ansågs han af kamrater och officerare som en olöst gåta.
Då han, angripen af feber, lades in på fästningens sjuksal, yrade han och pratade om att han sökte en fiende, och att han invigt sitt lif däråt.
Då han blef bättre, försökte man utforska hans hemlighet, men han endast skämtade och skrattade åt sina feberfantasier.
Så kom ett återfall och ånyo låg han i en brinnande feber. Så hördes ljudet af hästhofvar, en ryttare sprängde fram, ur hästens sidor flöt blod efter sporrarne och nu stod han flåsande framför majorens kvarter. En ranchman föll ur sadeln.
Hastigt blef han inburen, och man fann genast, att; en kula krossat vänstra armbågen. Några droppar brännvin prässades mellan hans läppar.
»Siouxindianerna», mumlade han. »De hafva bränt Wilsons ranch och mördat dem alla. Jag lyckades slå mig igenom; de ila mot kullarne --» Han svimmade ånyo. -- -- --
Rasande i feberyrsel låg sergeant Terence Mc Ginnis på sin bädd, då han plötsligt reste sig i sängen; han hade uppfattat trumpetsignalen; »alle man i sadeln!» Han lade sig ned på sin. väktares uppmaning. En minut senare hördes signalen: »uppställning!» Det kom en underlig glans i den sjuke mannens ögon, då han såg sin väktare skynda ut för att se hvad som var å färde.
Truppen var redan flera mil borta, då kaptenen,, vid en blick bakåt, fick se en underlig syn. Lik en hvirfvelvind kom en hvitklädd ryttare i fyrsprång efter dem. Snart hade han hunnit upp truppen och man kände genast igen sergeant McGinnis, som barfotad och utan hatt, endast iklädd sina underkläder, men med vapnen i bältet, ilat efter dem för att få vara med.
»För Guds skull, Terry, rid tillbaka!» ropade kaptenen, då McGinnis red fram för fronten och gjorde honnör för honom.
Feberns rosor brände på hans kinder, och en. onaturlig glans upplifvade hans ögon.
»Jag måste följa med truppen, kapten», svarade han. »Vi kunna göra en god fångst i dag», tillade han med ett tvunget skratt, och under det hans kropp skakades af frossbrytningar, intog han sin plats i ledet. -- -- --
De redo framåt och McGinnis satt lika fast i sadeln som någonsin förr. Frampå eftermiddagen hade de upphunnit fienden och börjat striden. Siouxindianerna voro flera än man beräknat, hvarför ryttarne sadlade af och togo skydd bakom stora stenar.
Soldaterna blefvo hårdt ansatta af indianerna, hvarför man sände en ryttare tillbaka till fortet efter förstärkning. Sergeant McGinnis sköt stadigt från sitt improviserade bröstvärn.
Plötsligt sänkte han karbinen, höjde hufvudet och betraktade noga den oförvägne indian, som red fram på endast några hundra meters afstånd från soldaterna, utmanande till tvekamp.
»Store Gud!» Kaptenens ansikte blef likblekt och ett mummel af fasa gick längs leden bakom klipporna.
Sergeant McGinnis hade sprungit till häst och styrde rakt på den utmanande. Han utstötte ett onaturligt stridstjut, drog sin sabel, och satte sina bara hälar i hästens sidor.
Då truppen såg detta, intogos männen af stridslust, och utan att vänta på order sprungo de efter hästarne och ilade i en oordnad hop efter honom.
Den framrusande strömmen af hästar och män och blixtrande vapen, anförd af en spökliknande hvit gestalt, slog indianerna med fasa, och de vände för att fly, men döden hade redan börjat sin skörd ibland skaran och det skarpa skjutandet hade insvept dem i en sky af krutrök.
Då kampen var slut red kaptenen för att söka McGinnis. Han låg tvärs öfver sin fiendes döda kropp.
Siouxindianens hufvud var klufvet i tvänne delar, men själf blödde McGinnis ur ett farligt sår i bröstet. Kaptenen lyfte upp hans hufvud i sitt knä och höll kantinen till hans läppar.
»Jag har funnit honom, kapten», hviskade han, »Vänd honom om -- och -- ni skall få -- se.»
Med foten vände kaptenen på indianens klufna skalle. Ena örat var borta och ett fult sår vanställde hela vänstra sidan af hans ansikte.
Sergeant McGinnis såg upp och ehuru hans blick var nästan brusten i döden, log han.
»Gud vare lof, kapten, min häst snafvade icke denna gången!»
