Sida 1113
MALAJENS HÄMND.
En historia från Java af OTTO BORGSTRÖM.
»Ja, nu är man hemma igen i sitt vinteride», sade den gamle kaptenen och tryckte med härdad tumme elden fastare ned i den svarta kritpipan, på samma gång han tog sig en djup klunk ur den varma toddyn, hvars båda hufvudingredienser, socker och arrak, på honett och hederligt skepparevis af gubben »direkt importerats och insmugglats» från Batavia.
»Ja», fortsatte han, »då jag sitter så här i lugn och ro, måste jag tänka på min gamle Mårten, som råkade så illa ut...»
»Ja», sade hans hustru, »men du har aldrig berättat mig, hur det gick till riktigt --»
»Nej, jag har tyckt, att det varit dystert att tala om det», sade kaptenen, »men om du nu vill, kan du få historien...»
Och han berättade:
»Då jag sist skref till dig, mor, lågo vi i Zurubaya på Java och lastade ris och indigo för Rotterdam. Det var i augusti månad, men ändock så varmt, att becket kokade i fogningarna mellan däcks plankorna, och följaktligen absolut omöjligt för manskapet att biträda med inlastningen. Endast Mårten, barsk och plikttrogen som alltid, stod på sin sedvanliga förmanspost vid lastluckan och skötte kommenderingen öfver de legda, lata malajkulis. Svetten dröp af den duktige pojken, solstrålarne flådde skinnet af ansikte och händer, men icke desto mindre höll han troget vakt. Tampen hade han i hand, och, när hvarken gester eller hans knappa ordförråd kunde göra honom begriplig, fick mäster Erik tala, och den talade också med både öfvertygelse och kläm. De svarta slynglarna fingo därför en så hälsosam respekt för Mårten och hans starka arm, att arbetet gick ovanligt raskt. Så länge detta stod på, brukade den trogne båtsmannen aldrig taga landlof, men då sista lastbalen stufvats ombord och pressenningen lagts öfver luckan, var det lika säkert som amen i kyrkan, att Mårten skulle hafva sig en fäst- och glädjedag.
Efter att hafva erhållit den sedvanliga pänningeransonen, ett halft pund, -- hans enda begrepp om utländskt mynt -- gick han nytvättad och skinande från bord för att efter ett par timmar återkomma, beklagligen betydligt »på kulan». Han var då retlig till lynnet och benägen för slagsmål, och ofta hafva jag och styrman måst träda emellan för att hindra honom från att både få och gifva stryk.
Jag vet icke, hur det kom sig, men för »festdagen» i Zurubaya var jag mer än vanligt orolig. Jag liksom anade en olycka och bad honom förgäfves att stanna ombord, frestande honom med löften om extra förplägning af både vått och torrt, men afspisades med den evinnerliga ramsan:
»Snälle lelle kaftin, vell han så ge mig ett halft pund; och så skulle jag be' om att få gå i land.»
»Gå då, din tjurskalle», utbrast jag förtretad, »och skyll dig själf för följderna. Kom dock ihåg, att folket här icke är att leka med. Låt det fördömda pepparbrännvinet, som jag tycker skulle bränna din strupe fördärfvad, vara i fred, så länge du är i land åtminstone. Ombord må du gärna läska dig, så mycket dig lyster. Vi skola nog hålla dig i styr. Här har du pängarna, och -- ännu en gång -- akta dig!»
»Rätt så, kaftin, rätt så!» svarade Mårten och lomade åstad.
Det var en härlig afton. På samma gång solskifvan försvann i glödande purpurmoln, började monsunen att blåsa från hafvet och dess friska fläktar förjagade i ett nu den kväfvande hettan. Ljusen från staden glimmade, och ett doft, dämpadt buller därifrån, ackompagneradt af vågornas svall mot strandens klippor, trängde fram till mig, där jag låg halfsofvande på däck i min hängmatta och njöt i fulla drag af den svala natten.
Plötsligt spratt jag till, slog eld på en tändsticka och fann af uret, att min stackars vän varit borta i öfver fyra timmar. Klockan var nämligen öfver elfva, och vid denna tid visste jag, att portarne till hamnområdet stängdes och att sjöbussen med vikingalynnet efter denna tid var i större fara än förut. Jag förmådde icke öfvervinna min oro, utan steg upp, stoppade min revolver i fickan, varskodde vakten och gick iland.
Handel och samfärdsel hade för det mesta afstannat, krogar och butiker höllo på att stängas och endast här och hvar på gatorna syntes spridda europeiska fotgängare samt några infödingar, hvilka under höga skrik utbjödo frukter och isvatten. Ett lustigt lag af sjömän drog mig larmande förbi, men fåfängt spanade jag efter min man. Min nervositet ökades ännu mera, då jag af en patrullerande poliskonstapel fick veta, att en blond, medelålders sjöman, ganska betydligt berusad, till konstapelns och mångas förvåning blifvit sedd med en ruskig malaj under armen begifva sig in i de inföddas kvarter.
»Jag anropade honom», sade konstapeln, »och bad honom taga sig i akt, men antingen ville eller kunde han icke förstå mig, utan raglade vidare med sitt svarta sällskap».
»Då är fara å färde!» utropade jag. »Matrosen har ett elakt ölsinne, vill gärna slåss och...»
»Ni behöfver ej säga mera», afbröt mig konstapeln, hvisslade i sin pipa och några ögonblick därefter kom en annan konstapel springande till oss. De båda polismännen samtalade en stund ifrigt och hviskande, framtogo sina revolvrar och eftersågo noga, om de voro laddade. Därefter vände sig den ene till mig:
»Det är ogärna vi nattetid företaga en tur dit vi nu begifva oss, men det är nödvändigt, så vida ni vill träffa eder vän vid lif. Kom med, sir! Har ni någon revolver?»
Jag framtog mitt vapen och vi begåfvo oss åstad i rask fart.
På den breda, af stampad kalkjord bestående gatan i malajkvarteret kastade månen sitt skarpa, blekblå sken. Slagskuggorna stodo mörka och dystra med skarpa kanter. Kring platanernas och tamarindernas blad fladdrade myriader eldflugor och inne i de små bambuhyddorna med tak af palmblad var det tyst och stilla. Hundrackorna skällde ursinnigt och förföljde oss med sitt ilskna gläfs. Efter en kvarts timmas vandring veko vi af åt en sidogata och på en gång fingo vi höra en vild, barbarisk musik af flöjter och tamtams. Från ett hus, något större än de andra och inbäddadt i en tropisk trädgårds yppiga prakt, syntes det färgade ljuset från ett dussin papperslyktor, som stredo med månen om herraväldet, och från denna enkla »vauxhall» kommo äfven de primitiva musikaliska prestationerna. Vi närmade oss sakta och stannade i skuggan af en väldig platan.
Aldrig glömmer jag den tragikomiska scen, som vi nu fingo skåda. Hade ej situationen varit så allvarlig hade jag icke kunnat hålla mig från att utbrista i ett hjärtligt skratt. På en öppen veranda, hvars pelare voro rikt öfverklädda med slingerväxter, satt den olycksalige Mårten, full som en kaja och ilsken som ett bi, drickande och svärjande samt omgifven af en kohort af färgade skönheter, mycket lätt klädda; ja, så lätt, att jag kom att tänka på den världsbekanta kupletten:
»Och hon var klädd i en brosch och en ring, Tvänne armband, liten gördel och för resten -- ingenting.»
