Sida 3712
älskar dig så gränslöst, att jag inte blygs att tigga och bedja dig om min lycka, fast du afvisar mig, och ändå är jag en Krycke, lika stolt och högfärdig som du, Magnhild!»
Hon gjorde en afvärjande åtbörd, men nu var det hårda i hennes blick veknadt:
»Om jag älskade dig, Alvar», sade hon lågmäldt, då kanske ... Men, bed mig ej om det jag ej har att gifva!»
»Men om det en gång skulle komma med tiden, då?»
»Då skall jag själf lösa dig från ditt tysthetslöfte, men till dess litar jag på ditt ord.»
Han tog af sig hatten och bugade sig, lämnande henne vägen fri. Då hon kommit några steg uppåt gången, vände hon sig om, och nu var hon den förra stolts fröken Magnhild Krycke igen.
»En sak till, Alvar! Om det skulle falla dig in att vilja göra mig några tjänster, så låt mig först bedja dig om dem!»
»Nej, Magnhild», sade han i sorgsen men bestämd ton, »du får förlåta, men än är jag förvaltare här på godset.»
Då nickade hon vänligt åt honom och gick långsamt uppför sandgången. Och Alvar Krycke gick åter bort till sin förra plats under idegranarne.
Detta var om våren, då syrenerna blå och hvita sända sina veka dofter kring den gula herrgården inne bland granar och tall, då konvaljernas hvita klockor ringde helgemål i backarne, då sprickande rosor fyllde rabatternas rosenbuskar med purpur och mattgult och göken gol uppifrån skogen under flatberget. Det var vår med sol och sånger och glädje i luften.
IV.
Sommaren hade gått och man närmade sig hösten. Ängar och sädesfält voro redan mejade och kreaturen hade tagits hem från fäbodarne uppe på fjället för att under kogubbens befäl låta sina skällor klinga på hemgårdens beten. Om kvällarne steg en tät hvit dimma upp ur ån, som kluckade och sorlade och suckade och sjöng i fallet uppsvullet af rikliga rägnflöden. Björk och lönn började få gula blad i det mörkgröna löfverket, rönnklasarne hängde rodnande och tunga mellan fallanade blad. Nere efter åkanten höllo sig ännu alarne fullöfvade, ty de höllo sig bäst, men på den lilla lågländta strandängen stod kärrullen hufvud vid hufvud som ett regemente små tomtegubbar med grånade hår. De enda fåglar som syntes till voro skator och stora flockar af kråkor, som skriande flögo mellan skogen och de kala, bruna åkerfälten samt en och annan svala, som öfvade vingarne, innan hon drog bort till sydliga länder.
Gamle Krycke hade under sommarens lopp betydligt kryat till sig, fast läkaren, som dagligen kom och gick, inte spådde godt för den kommande vintern. Kölden och det innestängda lif, som han till följd af den måste föra, skulle åter nedsätta de förut svaga krafterna. Men man hoppades dock, att få behålla honom kvar, om man också kanske kände att hoppet var bedrägligt.
(Forts.) *
BJÄRKA-SÄBY SLOTT.
Efter fotografi af J. E. Thorin, Åtvidaberg.
SVENSKA AYRSHIREFORENINGEN har i dagarne haft årsmöte i Linköping, hvarvid närvoro bl. a. statsrådet Odelberg, öfverdirektören i landtbruksstyrelsen Feilitzen, landshöfding Boström, kanslirådet Flach m. fl. framstående och för föreningens verksamhet intresserade personer. Etter förhandlingarne företogs en utflykt till Bjärka-Säby, det stora Ekmanska mönstergodset, med dess ansedda landtbruksskola. Innan konsul Oskar Ekman nyligen öfverlämnade egendomen till sin son hr Oskar Ekman, som nu själf sköter densamma, förestods Bjärka-Säby af den framstående agronomen, direktör Insulander.
HVAR 8 DAG har tagit tillfället lämna en bild af den storartade slottsbyggnaden.
