Sida 2316
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. IV.
MONSIEUR GRATS SKOR. Fransk humoresk, öfversatt för HVAR 8 DAG.
Under mina affärsresor kom jag att stanna några dagar i den lilla staden Rubis-sur-l'Ongle.
Samma dag jag anlände, gick jag ned till teatern, men fann den stängd. Småstäder besökas ju sällan af kringresande teatersällskap, så ock med denna stad. Emellertid upptäckte jag å en affisch namnet af min gamle vän, monsieur Grat. Han skulle således komma till staden, tvifvelsutan för att lägga den fåtaliga teaterpubliken för sina fötter.
Då jag återkom till mitt hotell -- l'Hôtel du Levant & des Carmelites -- såg jag värden sitta i trädgården rökande sin pipa. Jag slog mig ned bredvid honom.
»Till min stora glädje», sade jag, »ämnar den berömde skådespelaxen mr Grat hedra staden med ett besök, efter hvad jag ser.»
»Mr Grat!» utropade han och for upp från soffan, eldröd i ansiktet. »Ah! den bofven. Det nötet, den svindlaren!»
»Känner ni honom?» frågade jag.
»Ja, han var en gång min gäst. Ah! Den skurken! Hör, jag skall berätta er historien.»
Och han fortfor.
»Det var för omkring fyra eller fem år sedan mr Grat kom hit för att spela på vår teater, och naturligtvis tog han in på l'Hôtel du Levant et des Carmelites.
»Ah! det nötet. Jag säger er, monsieur, han nöjde sig ej med att spisa vid table d'hôten. Han rekvirerade de finaste rätterna, den äldsta Bordeaux'en och den dyraste champagnen. Barnslig, som jag var, lät jag honom få hvad han begärde, ty jag hade hört att dessa stora artister lefde högt, och läto pänningarne gå lika lätt som de förtjänat dem.
»Och så smickrade det mig att hafva en så frejdad gäst som mr Grat -- åh! den skälmen -- han kallade mig sin 'käre vän'. Nåväl, hvad som är gjordt kan ej göras ogjordt. --
»En dag -- jag kommer ihåg det, som om det varit i går -- kom han vid sextiden från sitt rum, slog sig ned bredvid mig och sade:
-- Hvad tror ni, monsieur Madurin, om de här skorna? Och han sträckte fram benen och visade mig sina stöfletter.
-- Ganska vackra, monsieur Grat. Har ni köpt dem hos Mandrus eller hos Lestapin?
Mandrus och Lestapin voro stadens skickligaste skomakare - de enda som funnos föröfrigt.
»Mr Grat skrattade.
-- Skulle ni vilja veta, hvar jag köpt dem? Välan, gissa då!
-- Hur skulle jag kunna gissa det?
-- Jo, fundera en stund, medan jag tar mig en promenad.
»Och han gick gatan bortåt, under det att hans nya skor knarrade så muntert.
»Klockan hade väl slagit sju, då jag fick se mr Mandrus nalkas, bärande en sko i handen.
-- God afton, monsieur Mandrus, sade jag. Hvarmed kan jag stå till tjänst?
-- Jag ville träffa mr Grat.
-- Han har gått ut för en stund sedan.
-- När kommer han tillbaka månne?
-- Det nämnde han ej.
-- Hvad! Sade han det ej? Då vet ni ej att han skall resa med sju och trettio-tåget till Toulouse?
-- Nej, men i alla fall kommer han och betalar sin räkning innan han reser, så att vi kunna helt säkert vänta honom hvilket ögonblick som hälst.
-- Tack, jag skall slå mig ned en stund. Jag sprang så fort för att hinna hit. Jo, mr Grat beställde dessa skor af mig i början af veckan. I dag kom han in för att profva dem. Jag hade uppbjudit all min förmåga att göra dem passande, men då han fått dem på, utropade han plötsligt: O, där klämmer den mig, pekande på den vänstra skon; jag kan ej använda dem!
-- En enkel sak att afhjälpa, sade jag.
-- Det var bra, sade han, men jag reser i afton klockan sju och trettio till Toulouse.
-- Innan dess skall skon vara färdig.
-- Låt se det. Jag kan ju taga den högra med mig, och så hoppas jag att ni håller ert löfte.
-- Det var egendomligt, sade jag. Monsieur Grat visade mig händelsevis ett par skor, han hade köpt. Men kanske han beställt dem af mr Lestapin.
-- Store Gud! utropade mr Mandrus, nu slår klockan half åtta. Mr Grat har försenat sig, han kommer ej med tåget.
I detsamma kom mr Lestapin, den andre skomakaren, springande med en sko i handen.
-- God afton monsieur Madurin, sade han. Är mr Grat hemme?
-- Hvad! Ni också? ropade jag.
-- Hvad menar ni med »mig också»? Jag kommer för att lämna mr Grat en sko, som jag lofvat honom till klockan half åtta, emedan han skulle resa med åtta-tåget till Paris.
-- Hvad! skrek mr Mandrus. Han reste klockan half åtta till Toulouse!
-- Hvad säger ni? Men jag måtte väl bättre än ni känna till förhållandet. I dag på förmiddagen kom mr Grat för att pröfva ett par skor han beställt af mig. Men så klämde den högra skon så hårdt att jag måste lästa ut den, och jag lofvade bära hit den i så god tid, att han kunde hinna med åtta-tåget till Paris.
»Mr Mandrus och jag sågo på hvarandra.
-- Då äro vi skönt kuggade, sade mr Mandrus.
-- Hvad? sade mr Lestapin, och vi ha ingen möjlighet att få igen våra pengar.
-- Hör på mig, mina herrar, inföll jag. Mr Grat har ännu ej hämtat sin koffert från sitt rum. Jag förmodar han kom att resa tidigare än han ämnat. Om han icke är här inom ett par dagar, så öppna vi kofferten, och vi skola väl alltid finna något som kan hålla oss skadelösa.
»I sällskap med de två skomakarne gick jag; upp på mr Grats rum, och till vår stora glädje funno vi kofferten. Då började vi anse det hela som ett skämt och fingo ånyo förtroende för mr Grat.
»Herrarne Mandrus och Lestapin kommo dagligen under två veckors tid för att fråga, om jag hört något från honom, men jag hade intet att meddela dem. Så gingo vi en dag upp på hans rum.
»Vi hade af polisen utverkat rättighet att öppna kofferten, och i en gendarms närvaro grepo vi verket an. Knappt hade vi kommit i rummet förr än Mandrus rusade fram, grep tag i handtaget för att lyfta på kofferten. Men pjesen stod ej att rubba!
-- Det måste vara mycket tunga saker i den där kofferten, sade han. Försök att lyfta den!
»Nåväl, vi försökte alla tre, men ingen af oss förmådde ens rubba den.
»En smed tillkallades och han dyrkade upp låset. Kofferten var fullkomligt tom. Den skälmen hade så småningom burit bort sina tillhörigheter utan att jag märkt det. Ej ett grand hade han lämnat kvar.
»Och kofferten, den hade han skrufvat fast vid golfvet!»
