Sida 2005
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts. fr. föreg, n: r.)
»Ni undrar, hvad detta var för en främling», frågade doktorn mig, när vi blifvit ensamma. »Att han var en hindu, upplyser icke om någonting. Ni såg det föremål, han räckte mig, och som jag, till hans obeskrifliga harm förpassade in i kaminen? Det var ett tecken, rätt gängse bland fakirer och mahatmer, och det innebar i all sin enkelhet min dödsdom. När jag vanhelgande grep det, förbröt jag mig mot dessa sekters heligaste ceremonier. Jag vet, att vi skola blifva bundsförvandter, monseiur Marmont, och jag behöfver yppa mitt inre för någon. Kom till mig i eftermiddag vid 6-tiden, och ni skall bereda mig en lättnad genom att lyssna till de händelser, som resulterat i dem, som ni nyss varit vittne till.»
Jag tog farväl af honom, men infann mig, som han själf önskat klockan sex samma dag.
Jag mottogs af betjänten, som till min stora förvåning, underrättade mig om, att doktorn var utgången samt anmodade mig uppge min adress.
Sedan man försett mig med nödiga medel, hade jag hyrt ett rum vid Boulevard Malakoff, och jag uppgaf med en viss stolthet husnumret. Jag återvände från min misslyckade mission, och allt efter som. dagarne gingo, utan att doktorn lät höra af sig, trodde jag, han ändrat åsikt och blifvit obevågen inviga någon utomstående i de hemligheter, som oroade hans egendomliga tillvaro.
Jag öfverraskades därför, när jag inemot två veckor efter vårt sista sammanträffande mottog ett telegram, hvari han anhöll, att jag samma kväll måtte besöka honom. Utan dröjsmål hörsammade jag kallelsen, och liksom för att markera min punktlighet slogo klockorna ute i staden sina pliktskyldiga nio slag, när man öppnade dörren till doktor Rabouls rum för att anmäla min närvaro.
Han såg upp vid mitt inträde, men i motsats till depeschens ifriga innehåll, hälsade han min ankomst tämligen kallt. Med en lätt gest med handen, bjöd han mig taga plats. Jag gaf akt på honom. Jag såg, att något passerat, att detta något sysselsatte hans tankar, och jag funderade öfver, i hvilka sällsamma eller fruktansvärda tilldragelser, kvällen skulle utmynna.
Sedan han suttit stilla en stund, riktade han sina djupa ögon mot mig och yttrade:
»Att jag trots vår öfverenskommelse ej var tillstädes den afton, då ni för fjorton dagar sedan uppsökte mig, är beroende af samma sak, hvilken nu förmått mig tillkalla er. Jag antager det är öfverflödigt upprepa de händelser, hvilka ni då kom att åse, ty jag har anledning tro, det de i era ögon voro alltför uppskakande, alltför drastiska för att glömmas. Men för att odeladt kunna vara säker på såväl er uppmärksamhet som ert förstående, tillåter jag mig antyda, att den person, hvilken då på ett så oangenämnt sätt afbröt vårt samtal, ej är ensam i sitt slag, och att ni bör härda era närver med den tanken, att ni snart ånyo torde komma att göra en dylik bekantskap.»
Det lekte något sarkastiskt kring hans mungipor, och jag blef obehagligt berörd af denna raljerande ton. Jag ville invända något för att påminna honom om, att han ej själf varit okänslig för hinduens plötsliga uppträdande, men innan jag hann säga detta, återtog han:
»Det torde så småningom ha blifvit er klart, att mitt egentliga syftemål med den annons, som jag har att tacka för ert första besök, ej sammanfaller med ordalydelsen däri, utan har jag snarare på så sätt sökt komma i förbindelse med en man, som jag efter granskning ansåg passa för mina ändamål. Ödet förde er i min väg och efter hvad jag kunnat döma, är ni den man jag sökt. Jag har på ett ganska frikostigt sätt sörjt för er närmaste framtid, och som de tjänster, ni gjort mig, ej motsvarar denna summa, torde det vara eller borde det vara helt naturligt, att ni frågat er, i hvad afsikt detta skett. Genom omständigheter, som legat utom hvarje möjlighet att kontrollera eller förutse, har ni tangerat så viktiga element i min tillvaro, att det helt och hållet strider mot mitt intresse, att vi hädanefter vandra skiljda vägar.
Vid det första samtal, vi hade, yttrade ni besinningslöst, att ni vore villig tjäna mig med kropp och själ, och fast jag för tillfället ej kan öfverskåda i hvad mån båda komma till användning, är jag dock, med kännedom om de krafter, mot hvilka vi dra i härnad, nog förutseende för att ej utesluta möjligheten af er andliga förintelse. Därför betalar jag, och därför betalar jag högt! Guldet har nu en gång sina företräden, och det är, emedan jag skänker er dylika, som jag fordrar den ersättning, ni kan lämna: er kropp och -- -- -- själ.»
Jag åhörde hans ord med de mest blandade känslor. Det fanns något i dem, som lockade mig, och jag kunde ej frigöra mig från en viss portion af stolthet vid tanken på att få tjäna denna öfverlägsna, mäktiga människa.
Men hvad som kom mig att rysa, var den kalla beräknande tonen, och förnimmelsen af att vilja och frihet gledo mig ur händerna. Jag visste, att hans inflytande öfver mig skulle växa, att det ej skulle dröja länge, förrän jag var en del af honom själf, och detta så att förstå, att hans öfverlägsenhet var mig nödvändig på samma sätt som slingerväxterna söka kraftiga, lifgifvande stammar. Ack, att jag kunnat bryta denna förtrollning och ägt kraft att följa de maningar, som drefvo mig från honom! Som det nu var, vågar jag påstå, att han redan tagit herraväldet öfver mig, och, om jag slog några slag med vingarne för att flyga min väg, så tornade jag dock städse mot de nät, han rest omkring mig.
Jag var förlorad.
Doktorn vandrade fram och tillbaka. Kanske väntade han, att jag skulle svara något, kanske sysselsatte annat hans tankar. Han gick fram till fönstret och sköt undan luckorna. Jag såg, hur stjärnorna tindrade därutanför, och jag undrade öfver, hvad som sysselsatte hans hjärna, då han lät sina blickar sökande irra ut i rymden.
Han lämnade snart fönstret, och då han återtog sin plats vid skrifbordet, höll han i handen samma otäcka skrin, som vid de båda tillfällen, jag sett det, nästan brakt mig till förtviflan.
Han satte det framför sig, och medan jag orolig väntade på, hvad som komma skulle började han:
»Ni igenkänner denna lilla tingest, och vet, hur han ligger där slumrande och dock vaken, ormen.
»Ni har sett stenen, hur den glimmar och glänser, och ni har kanske anat, att den är kärnpunkten i mitt lifs historia. Har jag kommit öfver den ? ... Kom litet närmare, så att jag kan hviska: Jag stal den! Men stöld är en affär på
