Sida 1711
JEAN RABOUL OGH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts. från föreg. nummer).
Namnet Jean Raboul skall ofta gå öfver mina läppar, men frigjordt från den fasa, som man funnit däri vid de tillfällen, då jag, oförstådd, förtviflad och vansinnig, utslungat detsamma. Jag vill lätta mitt bröst från den börda det burit, men hvarken bitterhet eller hat får störa den outsägliga frid, jag nu känner inom mig. Må de människor -- eller hvilka de väsen det nu varit, som vållat min olycka -- svara för sina egna gärningar! Och kan Vår Herre förlåta dem, så går jag ur världen utan att döma dem.
Mitt verkliga namn är Gustave Marmont, och jag föddes under lyckligare förhållande än mången. Min far var tunnbindare i en liten by strax utanför Marseille, och om allt gestaltat sig efter önskan, hade säkerligen mitt lif gått i andra banor. Men genom misshälligheter, som uppstodo mellan mig och de mina, skildes jag från dem, och vid knappa 17 års ålder lämnade jag hemmet för att skapa mig ett annat.
Fråga ej; det fanns en kvinna med i spelet, och det var därför, jag förlorade detsamma. Hvad vet en sjutton års pojk om känslornas äkthet? Hon var vacker, gränslöst vacker tyckte jag, och kunde det vara ett fel, att hon äggade mig med större vyer? Då gillade jag slikt, ty jag drömde om framgång och storhet och ville ej, att hon skulle dela mitt utstakade öde. Åt henne byggde jag luftslott, sköna som solen, till henne gaf jag mina förhoppningars öfvermod och min ungdoms hela okonstlade kärlek.
Vi skildes åt.
Jag drog ju ut i världen för hennes skull, och den lycka jag sökte, var ämnad åt oss båda. Tyvärr kom den ej i min väg, men väl fick jag göra bekantskap med dess nära släktingar, nöd och elände. Ungdomsifvern började svalna, men stoltheten dref mig vidare.
Far dog, mor dog, Jag stod ensam. Mera ensam än mitt unga sinne tålde vid, och jag tänkte med sorg och förtviflan på de båda gamla, hvilkas sista stunder jag förbittrat.
Och hon, som skulle vara mig ett stöd och maning till fortsatt kamp, hon glömde alla våra minnen, alla sina löften och lät mig styra den kurs, jag kunde. Jag var icke gjord att tas med det lif, som sedan började, och jag sjönk, sjönk så djupt, att hvarje tanke på återupprättelse blef utplånad ur min själ.
Hvar jag fick bröd ifrån, vet jag ej, hur jag lefde, är mig en gåta. Jag sof under bryggorna, svalt och tiggde om hvartannat, men stal gjorde jag aldrig. Sedan jag kommit till Paris, rågades måttet, och jag blef en af dem, som ni ännu i dag skall återfinna i de stora svältkvarteren, nödens, brottets och förtviflans hemvist.
En kväll, jag skall aldrig glömma den, hade jag sökt mig nattkvarter på en af de många bänkarne, som man placerat i hörnet af Rue Royale och Boulevard Malesherbes, snedt emot Madeleinekyrkan. Jag låg där hungrig och förtviflad, vridande mig af och an, utan att kunna somna. Gatulifvet hade stannat af, blott någon enslig vandrare ilade förbi då och då. En sådan kastade en tidning från sig, och då han försvunnit, grep jag den med afsikt att använda den som -- hufvudkudde. Jag läste annars nästan aldrig en tidning, och utan svar må jag fråga, hvilka de makter voro, som brakte mig denna i händerna, och hvilka öden som väntat mig, därest jag ej nu vid en gaslyktas sken hade genomögnat de rader, hvilka i sig inneburo uppränningen till detta fasansfulla skede i mitt lif.
Och dock var innehållet i denna annons af sådan oskyldig betydelse.
En person, så lydde den, villig att tjänstgöra vid hypnotiska experiment, hänvände sig till doktor Jean Conradee Raboul, 24 Avenue Marigny.
Det flög som en blixt genom min hjärna, att nya möjligheter öppnade sig för mig. Visst var jag sluskig och eländig, men å andra sidan gällde ock, att jag utan tvekan skulle låna mig med kropp och själ till hvad som än kunde komma i fråga. Det blef mig så klart, att ingen annan kunde erbjuda samma fördelar som jag, och jag pinades blott vid tanken att möjligen vara eller blifva förekommen. Tidningen var visserligen af färskt datum, men hade utkommit redan på morgonen och i mina ögon var det, som om den annonsen dominerat allt annat och varit mest framträdande. Långsamt skredo timmarne i natten, och sömnen flydde mig. Jag vandrade gata upp och gata ned, strök förbi doktor Rabouls hus. Sökte inbilla mig, att mitt hopp var tokigt och meningslöst, att doktorn vid min blotta åsyn skulle jaga mig på porten, men kunde dock ej afhålla mig från att invagga mig i ljufva drömmar om ett ordnadt lif, fritt från svält och köld.
På slaget 8 stod jag framför Avenue Marigny 24, och med bäfvan gjorde jag min förfrågan hos portvakten. Helt misstänksamt förde man mig upp till doktorns våning, och sedan jag väntat en dryg timma, blef jag anmodad af en livréklädd herre att följa honom. All den lyx jag såg, sammansnörde mitt hjärta, och allt tydligare började jag inse det orimliga i mina förhoppningar. Efter att ha passerat en del rum, stannade min följeslagare plötsligt och knackade varsamt på en dörr, som spärrade vår väg.
»Stig in», ljöd det inifrån. Dörren öppnades och jag stod ansikte mot ansikte med doktor Jean Conradee Raboul.
Känslan af det oresonliga i mitt tilltag blef i ett nu så öfverväldigande, att jag med tystnad mötte de första ord, som ställdes till mig. Men jag var dock nog herre öfver mina sinnen för att uppfatta hvilken roll jag påtagit mig, och fastän två kalla, granskande ögon blickade mig till mötes, lyckades jag dock genom en yttersta viljeansträngning att samla mina tankar.
»Ni önskar», ljöd det än en gång från doktorns läppar.
Till svar räckte jag honom tidningen och tillade:
»Jag har kommit, emedan jag trodde, att ni hade användning för en karl af min kaliber. Jag vet ej, om jag är lämplig för hypnotiska experiment, men därest de fordra allt intill min fattiga själ, mot det att jag får mat och skydd, så är jag villig göra bytet.»
Det kalla öfverlägsna i doktorns drag försvann vid mina ord, och jag trodde mig i stället spåra en viss skymt af öfverraskning.
»Så», sade han, »ni har infunnit er tillfölje af min annons. Hur är ert namn?» tillade han efter en paus
