Sida 3905
NÅGRA ORD OM FOLKVISAN OCH DESS BETYDELSE.
För HVAR 8 DAG af Gösta Geijer.
»Den som trampar på sin forntid, är ingen framtid värd.»
l vårt land, som i andra länder, är det i den enkla visan man spårar de första egentliga yttringarne af musikaliskt lif.
Den ter sig då mera som en produkt af rent instinktiv naturingifvelse än af bestämda, regelbundna musikaliska lagar.
Den allra äldsta -- om än något ovissa -- iakttagelsen af vårt lands sång äger man med den fantastiska och storslagna hedniska gudalärans uppkomst, från hvilken tid till senare de olika formerna af musikens utveckling bäst karaktäriseras af visformen, enligt dennas under tidernas lopp växlande omdaningar.
Vi få härigenom en indelning i trenne perioder, af hvilka den första betecknas af kämpavisan, den andra af romans- och riddarvisan samt den tredje af folkvisan.
Andan i kämpavisan anslog en högstämd och heroisk ton, förhärligande, i likhet med de forngrekiska sångerna, gudarnes och kämparnes lif och krigiska bedrifter.
Sångens idkande hölls af Nordens urinnevånare högt i helgd, emedan den af dem ansågs som en direkt gåfva af gudarne, särskildt af Brage under hvilkens omedelbara inflytande skalderna troddes påverkade i ingifvelsens ögonblick. Skalden icke allenast diktade orden till sina sånger, utan satte dem äfven i toner. Till harpans strängar tonade sålunda hans sång för att vid måltiderna, då mjödet gjorde sin rond, förhöja festens stämning eller vid krigiska idrotter för att elda kämparnes mod och stridslust.
Skaldens ämnen voro alltså en slags historik öfver stora kämpars lefnadsöden, hvilka sålunda fortlefde i flera släktled i saga och sång.
Att kunna vinna en bragd, värd att blifva besjungen af skalden, var sålunda hvarje kämpes högsta ära.
Stort var sångarens anseende och mångsidigt utbildad var han äfven å vetandets och konstens områden, hvarför han stod sin drott eller jarl nära icke allenast i rang, utan äfven när det gällde ett råd i rikets angelägenheter.
Med asasångens eller gudalärans förfall försvann äfven den glans som omgaf de gamla skalderna. Den fick vika för en annan, hvars klara skimmer från södern allt mer och mer trängde upp till Norden: det var kristendomens. Dess anda ingöt en ny lifslust af romantik och ridderlig förfining i den gamla fornnordiska sången, förmildrande dess obändiga kraft, utan att därför skatta mindre åt den ädla heroismens storhet.
Detta var början till romans- och riddarvisans epok. De forna skalderna eller trubadurernas roller hade nu öfvertagits af från utlandet inkommande konstidkare, som i de gamla krönikorna benämnas »lekare», »gigare», fidlare, och hvilka sedan kvarstannade i vårt land.
Dessa sångare hade sin tid af anseende och välbärgad ställning, och voro då gärna sedda gäster vid de europeiska furstehofvens och ridderskapets fester, hvilka de illustrerade med sin sång och musik.
Då deras konstutöfning mer och mer kom ur bruk hos de högre stånden, sjönko de så småningom ned till vandrande folksångare eller gycklare, hemfallna till sist under allmänhetens förakt ända därhän, att ett dråp på en dylik sångare, nästan helt och hållet förbisågs af den tidens gällande lagar.
Genom de vandrande sångarne hade emellertid romans- och balladsången fått sitt hemvist hos de bredare lagren. Omsmält i folkdiktens degel framträdde den slutligen i en ny visart, såsom en själfständig uppenbarelse af det rent nationella, och med detta äro vi sålunda inne på den period som bestämmes af den s. k. folkvisan.
I landsbygdens undangömda vrår ljödo nu hennes härliga toner, utan att kunna nå upp till den musik-vetenskapliga bildningens nivå. Folkets sånger voro som blomstren vid sidan af landsvägen, vid musikkulturens stora allfarväg, hvars torra damm länge hotade att förkväfva deras tillvaro.
Men liksom allt, som är i besittning af ursprunglighetens saftiga friskhet, skulle de åter spira upp till pånyttfödelse och blomstrande fägring, dock först i långt senare tider och genom ännu ett nytt förmedlingsskede -- det artistiskt litterära.
Den gamla folkvisan, trots sin enkelhet, ägde ändock en innebörd för den mest djupa och ursprungliga skönhet, för hela det mänskliga lifvets alla skiftande faser af sorg, glädje och smärta.
Den gick från hjärta till hjärta, enär den kom från ett friskt, ofördärfvadt känslolif med impulsen från själfva naturens hjärta, från våra skogar och berg, sjöar och dalar, hvars dolda makter trädde fram och togo gestalt i folkets fantasi i dikt som sång.
Dessa folkdiktens väsen och troll voro sinnebilder af ett rikt andligt lif, af det godas och ondas princip, där det förras oftast var förhärskande: riddaren, som frestades af den sköna, bedårande skogsfrun och hennes glänsande prakt, löstes ur hennes trolldom, af kyrkoklockornas klang eller Kristi namn, besegrade lindormen, emedan han lifvades af tron på -- en högre makt.
Nu följer riddaren gärna skogsfrun, för att till sist med henne »dö i skönhet», besegras af draken, ty lifvets enda slutmål för honom är blott det jordborna, en svart, hopplös tillintetgörelse.
I dessa folkets forna toner, om äfven sorgsna och allvarliga, ljöd dock som en genomgående grundton hoppet om ett högre och klarare ljus, som till sist en gång skulle skingra jordelifvets mörker. Däraf deras oförgängliga fägring och lifgifvande, bevarande kraft.
Denna skulle blifva särskildt betydelsefull vid en tidpunkt, då de, i sin glansperiods sista aftonrodnad, räddades från glömskan och förfall genom en Afzelius', en Arvidsons och en Dybecks m. fl: s folkvisskördar, hvilka i litteraturen och konsten väckte till pånyttfödelse en befruktande inhemsk anda, som säkert helt annars skulle blifvit förkväfd i en utländsk smakriktnings osunda atmosfär.
Träffande äro för alla tider i detta fall Qvantens ord: »Från den gamla folkvisdikten upptogo vid århundradets början Nya och Götiska skolornas främste män, Tegnér, Geijer och Atterbom, de sköna, varma toner, hvilka tände en ny lifsglädje hos nationen och inledde en ny bildningsepok. Har den enskilde, har nationalbildningen angripits af lifströtthetens och förkonstlingens ålderdomskrämpa, så är folkvisan den friska ungdomskälla, ur hvilken de kunna dricka förnyelse af sitt väsende, hämta ny bildning, nytt mod.»
Den vikt Qvanten med dessa ord inrymmer åt folkvisans rent poetiska ord såsom underlag för en nationell skaldekonst -- samma vikt och betydenhet tillkommer äfven folktonen såsom lifgifvande uppslag för de musikaliskt nationella konstformerna.
