Sida 5116
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XXIV.
EN HOFMANS RÅDIGHET. Novell afEdouard. Öfversättning för HVAR 8 DAG,
Att vara kammarherre hos hans majestät konung Otto af Mähren var ingen sinekur, och den som vid tiden för vår berättelse innehade befattningen, grefve Fernstein, fick just nu på fullt allvar erfara det. En lakej inträdde brådskande i hans rum och bad honom infinna sig hos konungen.
»Prinsessan vägrar fortfarande att mottaga mig», sade konungen i vredgad ton.
»Men kan icke ers majestät göra anspråk på att ha tillträde till hennes våning?»
»Hon är sängliggande och förklarar, att hon vill vara ostörd.»
Detta var en kinkig situation, ty kronprins Hugo af De båda Sicilierna skulle under veckans lopp aflägga besök vid Mährens hof, och samtidigt ingå förlofning med prinsessan Clothilda, kung Ottos dotter.
Då prinsessan underrättades härom, vägrade hon att gifva sitt samtycke till denna förbindelse.
»Jag älskar honom ej», förklarade hon, »och jag vill följa mitt hjärtas val.»
Konungen föreställde henne att rikets välfärd kräfde detta offer från hennes sida, och äfven om hon icke nu älskade kronprinsen, så skulle hon med tiden komma att göra det. »Dessutom», tillade konungen, »är du väl icke kär i någon ännu, mitt barn I»
En varm rodnad spred sig öfver den unga prinsessans kinder. Konungen såg förtörnad på henne.
»Jaså, du tänker fortfarande på den där unge glopen, Rupert. Han är ju endast en äfventyrare, och under inga villkor återkallar jag min utvisningsdom öfver honom. Var förståndig, Clothilda.»
På detta svarade prinsessan med att stänga sig in på sina rum och vägra att mottaga någon.
Konungen sände upprepade gånger bud till henne, men mottog alltid till svar, att hon var indisponerad. Slutligen befallde konungen sin dotter att mottaga honom, och då bekvämade hon sig att gå ned i konungens, en trappa ned belägna våning.
»Clothilda», började han. »Jag gör dig en sista framställning. Vill du ej mottaga prinsen?»
Hon stod tyst en stund.
»Vill du gifva mig en månads betänketid», sade hon till sist, »så skall jag måhända vara i stånd att bestämma, mig, medan, om han komme nu »
Hon teg och började snyfta.
»Ja, du skall få vänta en månad du ser verkligen sjuk ut, mitt barn», sade konungen vänligt.
Prinsessan tackade konungen och aflägsnade sig.
Det såg verkligen ut som uppskofvet gjort henne kry, ty i stället för att hålla sig inne på sina rum, företog hon hvarje morgon långa ridturer, endast åtföljd af sin stalldräng. Hon fick ett gladare och friskare utseende, hvilket gladde konungen, men kammarherm däremot var alltjämt lika orolig.
En dag, då denne var ute och red, mötte han prinsessan återkommande från en ridtur i sällskap med stallknekten. Han gjorde sig ärende in i stallet, och uppmanade denne att rykta en häst.
Grefve Fernstein betraktade honom en stund och befallde honom sedan följa sig upp till sitt rum. Sedan han stängt dörren, stoppade han nyckeln i fickan.
»Rupert, det klär dig ej lika bra att vara utan mustascher.»
Den unge mannen rodnade. »Jag förmodar ni vill arrestera mig», sade han, »emedan jag ej lydt utvisningsordern?»
»Visst icke! Hur mycket begär ni?»
»Hvad menar ni ?»
»Helt enkelt, huru mycket begär ni för att lämna landet?»
»Ni förolämpar mig. Jag föredrar att bli arresterad.»
»Säkerligen skulle det göra er intressant i prinsessans ögon. Ett tusen floriner?»
»Nej.»
»Fem tusen?»
Rupert rodnade, men teg.
Kammarherren gick till sitt skrifbord, tog fram en sedelbundt och räknade upp summan.
»Där är pänningarne. Res och de äro edra!»
»Men prinsessan!»
»Sörj ej för henne. Hon skall glömma er inom en vecka. Men nu måste ni skrifva som jag dikterai», sade han, och räckte Rupert en panna.
»Jag lämnar er för ert eget bästa. Farväl för alltid. Rupert,»
»Det är bra. Här äro pängame», sade grefven.
Rupert stack sedelbundten innanför rocken och tog ett steg mot dörren.
»Vänta ett ögonblick», sade grefven. »Jag vill se er afresa, men först måste jag byta om dräkt.»
Kammarherrn gick ut och låste dörren efter sig.
Han gick till prinsessans våning och begärde få träffa henne.
Då han ej blef insläppt, lade han Ruperts bref i ett kuvert, och lät betjänten öfverlämna det till prinsessan.
Ögonblickligen kom hon ut.
»Hvad betyder det här?» frågade hon. »Det är från Rupert. Ni har således upptäckt honom.»
»Ja, och öfvertygat honom om, att det är för ert eget bästa, som han lämnar er. Skulle ni vilja bjuda honom farväl, så finnes han i mitt rum.»
Prinsessan följde grefven, och, då de kommo till dennes rum, öppnade han dörren och lät henne stiga in först.
Rupert spratt till, då han fick se henne.
»Oh! Ruper(», utropade hon och kastade sig i hans armar, »säg hvad menar du jag kan ej lefva dig förutan,»
»Det är för ert eget bästa. Ni är en mäktig prinsessa och jag blott en simpel adelsman. Ni måste besinna landets väl och gifta er med prins Hugo.»
Prinsessan brast i häftig gråt, och Rupert sökte förgäfves lugna henne.
»Tag mig med», sade hon förtviflad.
»Jag kan ej, ty jag är en fånge och blir ej lämnad ensam förrän jag uppnått gränsen. Var modig, Clothilda.»
Nu inträdde kammarherrn.
»Förlåt, jag nödgas afbryta ert samtal», sade han, vänd till den gråtande prinsessan. »Älskar ni honom så högt?»
»Ja, det gör jag», svarade hon uppriktigt, »Och är han icke värd en kvinnas kärlek, som vill offra sin egen lycka för hvad han anser vara mitt bästa.»
Kammarherrn såg på Rupert, hvilken skamsen sänkte blicken.
»Nej, prinsessa han lämnar er för snöd vinnings skull. Rupert behöfver pänningar, och för en rund summa är han redo lämna er.»
»Lögnare», utbrast hon, »säg att det är en lögn», tillade hon, vänd till den rodnande Rupert.
»Det är sanning», sade kammarherrn lugnt »han har pänningarne i fickan.»
»Prinsessän betraktade Rupert med förtviflan målad i sina anletsdrag.
»Säg att det icke är sanning», upprepade hon.
Nu stod verkligen förhållandet klart för henne.
»Gå!» ropade hon och pekade på dörren. Likt en skamsen hund smög sig Rupert ut ur rummet.
»Jag skall icke längre göra några svårigheter rörande mitt giftermål», sade hon till kammarherrn.
»Förlåt mig», hviskade han. »Det var en hård läxa för eder, men jag kände mannen och jag har endast gjort min plikt», tillade han.
*
Sex månader senare firades förmälningen mellan prinsessan Clothilda och kronprins Hugo.
