Sida 1612
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts. från föreg. nummer).
»Mister Hocburn gjorde mig då ungefär samma fråga, som ni för en stund se'n, eller sporde med andra ord, om han aldrig vid något tillfälle, på något sätt låtit antydda, att han begrep de ord, man riktade till honom. Då jag nekade till detta, såg han begrundande på mig och utbrast:
»Förunderligt, i sanning underbart!»
»Han hade skäl därtill», afbröt jag doktor Heurteau, »ty fastän jag ej är vetenskapsman, har jag dock hört och sett tillräckligt för att intyga, att egendomligare fall torde vara sällsynt.»
»Säkert», svarade han, »och då ni en gång får se mannen ifråga, skall er förvåning än ytterligare stegras. --»
»För att ej onödigtvis störa patienterna, har jag det så inrättadt, att jag utifrån kan iakttaga deras görande och låtande. Då mr Hocburn och jag, som nämndts, framkommit till observationsgluggen, som leder till Rabouls rum, anmodade jag honom vänta, medan jag rekognoserade terrängen. Som vanligt satt han vid fönstret med ena armbågen stödd mot posten, och hufvudet lutadt mot handen. Stackars gosse! Må undra, hvart hans tankar irrade och hvad hans ögon söka, då de oafbrutet speja mot samma håll uti rymden?
»Nå», fortsatte doktorn tankfullt, »det är nu en gåta för sig, och kanske att framtiden skänker oss dess lösning! Emellertid; sedan jag sålunda sett, att den olycklige befann sig i sitt vanliga stadium af resignation, gaf jag mr Hocburn ett tecken, och vi inträdde. Trots att öppnandet af dörren ej kunde försiggå utan ett visst buller, satt han fortfarande orörlig, och det var först, sedan jag gått fram och lagt min hand på hans axel, som han riktade sina outgrundliga ögon på mig. Hocburn hade förmodligen hållit sig dold bakom min rygg, ty jag förstod, att Raboul till en början ej märkt honom. Men plötsligt reste han sig upp, och jag såg, att en darrning genomilade hans kropp. Han strök sig några gånger närvöst öfver pannan, prä-sade handen hårdt mot bröstet, och lät blickarne glida långsamt och sökande från mitt ansikte ut i rymden och åter in i rummet, tills de ändtligen stannade som fastnitade vid mr Hocburn.
»Själf greps jag af en sällsam beklämning, och jag iakttog såväl den ene, som den andre med stigande oro. Mr Hocburn var så att säga försvunnen, och jag såg i hans ställe en man med de kallaste och mest grymma drag, jag någonsin skådat. Färgen på hyn hade bleknat bort, läpparne slöto sig till en rät, skarp linie, och ögonen tindrade, som om alla underjordens makter lånat dem sitt glöd. Ena handen hade han satt i sidan, den andra tycktes omsluta något föremål. Där han stod, tycktes han mig mera lik en djäfvul än en människa, och jag vill tillgifva en hvar, som inför en dylik uppenbarelse gripes af samma ångest, som den jag kände.
»Hvad Jean Raboul beträffar, kan jag ej återge det intryck han gjorde, men jag har tänkt mig, att därest helvetet och all dess fasa i ett nu öppnade sig för någons blickar, så kunde ej afspegla en djupare ångest eller hemskare förtviflan än hvad som stod att läsa i denne olyckliges ansikte.
»All min handlingskraft var borta, ingen tanke rörde sig i min hjärna, och om de än sökt mörda hvarandra, hade jag blott kunnat stå som ett stumt vittne. Ni skall ej tro, att denna scen varade länge, säkert förflöto blott några sekunder, innan jag återkom till besinning, och jag väcktes till den. när jag såg Jean Raboul taga några vacklande steg fram mot främlingen och med ett hest skri, så hemskt, att jag ännu ryser vid blotta minnet där af, falla till golfvet, med armarne utsträckta lik som till bön. I nästa ögonblick förlorade han medvetandet.
»Jag sprang fram för att hjälpa honom, men ändrade afsikt och ilade i stället ut i korridoren för att tillkalla en sjukvårdare.
»Min bortvaro räckte högst en half minut.
»När jag återkom, var mr Hocburn försvunnen, och den andre låg ännu utsträckt på golfvet med en liten papperslapp i handen. Min första impuls var att låta söka efter denne mr Hocburn, men hvarken då eller senare har det minsta spår efter honom kunnat anträffas.»
»Och hans förbindelse med er vän, doktor Cuenod», frågade jag, »lämnade den ingen upplysning?»
»Den var uppdiktad, och min gamle kollega sak nåde all vetskap om hela historien. Allt tyder på ett visst mystiskt sammanhang».
»Denne Jean Raboul är en verklig människa, har med säkerhet sina vänner och fiender, som vi andra, men hvad de förra angår, äro de utan vetskap om hans förtviflade läge, då däremot de senare bevaka hans rörelser. Ett tydligt bevis härför ha vi ju i den pappersbit, som på det sätt jag beskrifvit tillstacks honom. Men hvilka dessa oförsonliga fiender äro, eller genom hvilka medel, och hvarför de dragit denna straffdom öfver honom, därom är jag ej i tillfälle att lämna upplysning. Men framtiden tillhör oss, ty ni blir ju min bundsförvant i denna kamp, mot hvad jag skulle vilja kalla gåtornas gåta? Och kanske att vi en gång skola kunna följa och förstå utvecklingen af denna underbara historia. Jag försäkrar, monsieur Durand, det skulle bereda mig en stor lättnad, ty jag plågas långt mer än ni kan tro, af all denna outgrundlighet. Jag skulle gärna meddela er långt mer i denna sak, men dels börjar det på att bli sent, och dels hoppas jag, att snart träffa er igen.»
Ehuru jag med begärlighet skulle ha lyssnat hela natten igenom, ville jag ej förleda honom att fortsätta, då jag såg, att han själf förlorat lusten därtill, utan vi skilldes åt med ett hjärtligt handslag, hvarefter jag begaf mig hemåt, upptagen under vägen af allehanda grubblerier öfver de märkliga ting, som han berättat.
II.
Ungefär en vecka efter detta mitt sammanträffande med doktor Heurteau, mottog jag, från honom några vänliga rader, hvari han bad mig göra ett besök å Charenton om ett par dagar. Jag hörsammade naturligtvis kallelsen med största beredvillighet, och jag medtog från detta mitt första och enda besök å hans asyl, efter det att föreliggande fall varit på tal, minnet af ett väsen, hvars utseende ännu i den dag, som är, dyker upp för mitt inre med hela sin prägel af fasa och förtviflan.
Jag skrifver: mitt första och enda besök, ty omständigheterna medgåfvo mig ej en längre vistelse i Paris, utan förde mig, som jag själf tyckte, alltför snart långt bort från den atmossfer af mysticism, som doktor Heurteau, alstrat kring sin patient. Jag sökte dock med ett verkligt och oförminskadt intresse bibehålla förbindelsen, och tid efter annan
