Sida 2812
TVÅ BERÖMDA FREIBURGARE.
Korrespondens till HVAR 8 DAG jämte fotografier stälda till vår korrespondents disposition
II. HEINRICH HANSJAKOB.
(Forts. fr. n:r 27.)
Hög och ståtlig i sin sida talár aftecknade sig gestalten mot fönstret, när jag efter ett något kärft Stig på! trädde in i rummet. En kort, skarp blick sköt fram på min ringa person bakom glasögonen, och kalotten rörde sig en obetydlighet som svar på min bugning.
- Fotografi ... Nej ... kan inte med det där.
Till all lycka var det styggt väder därute, och därför kunde jag inte gärna bli utkörd med detsamma. Jag efterkom också med tacksam beredvillighet hvad jag tog för en uppmaning att sitta ner. Så började förhöret, i hvilket jag, trots den journalistiska skepelse, hvilken jag för tillfället iklädt mig, nästan uteslutande hade att fullgöra svarandens åliggande. När jag med ett »Auf Wiedersehen» afskedades, hade jag hunnit absorbera rätt mycket af den trefna värme, som rummet utstrålade. Dessutom hade jag det åstundade porträttet på fickan.
Heinrich Hansjakob är domprost (Stadtpfarrer) i Freiburg i/B. och dessutom en af Tysklands populäraste och mest lästa folklifs- och karaktärsskildrare. Det är helst och oftast »minnen» han skrifver och han har också en ovanligt rik och skiftande erfarenhet att ösa ur. Född 1837 är han son till en bagare i Haslach och hade i denna lilla idylliska Schwarzwaldstad under uppväxtåren många originella och kraftfulla typer omkring sig, hvilka sedan upprepade gånger gått igen i hans böcker. Då hans stora begåfning alltmer trädde i dagen beslöts det att han skulle studera och han kom till Freiburg, till en början endast halft besluten att slå in på den prästerliga banan. Slutligen mognade dock hans målmedvetenhet, och han kunde skrifva hem till sin mor, att nu hade han kommit öfverens med sig själf att låta prästviga sig. -- I slutet på 60-talat, under den stora skolstridens och kulturkampens dagar, då staten ville fråntaga den katolska kyrkan dess envälde öfver skolan och uppställde sin fordran på att prästerna skulle aflägga äfven en för staten giltig examen, kämpade den unge pastorn på sin kyrkas sida. Säga hvad man vill om de åsikter han förfäktade, den frimodighet, med hvilken han sade sin mening, måste äfven hans motståndare skänka sitt erkännande. Han gick i sin ifver understundom så långt, att han ett par gånger med fästning fick försona sin »vanvördnad» mot staten och dess ämbetsmän. -- Sedan den första stormen lagt sig, togs emellertid Hansjakob åter till nåder och utnämndes till kyrkoherde i Hagnau vid Bodensjön. En tid representerade han sitt valdistrikt härnere i Badens landtdag. Från 1884 är han domprost i Freiburg, där han är en af dem som »göra» staden. Freiburg vore inte längre riktigt Freiburg, om man icke då och då finge se Hansjakobs resliga gestalt och väldiga hatt.
Efter fotografi. HEINRICH HANSJAKOB.
Sin rika skatt af minnen har Hansjakob äfven ökat genom talrika resor, och i alla läger har han varit en iakttagare som få. Bäst känner han väl Schwarzwaldsfolket, ur hvars midt han ju framgått, och hvars utmärkande lynnesdrag till stor del äro hans egna. Sin vana att tala rent språk har han icke öfvergifvit, och man har många träffande och bitande infall att berätta om honom. En rättfram karaktär lyser äfven fram öfverallt ur hans böcker.
Utom sin rent skönlitterära verksamhet har han äfven idkat religiöst författarskap. Ett 40-tal arbeten ha redan sett dagen af hans hand, och det är att hoppas, att de krafter, hvilka han ännu i så rikt mått besitter, icke så snart skola öfvergifva honom. Ty Heinrich Hansjakob har nog ännu åtskilligt att berätta oss.
Till svenska finnes, så vidt jag vet, tills dato intet af hans arbeten öfversatt.
Pégué Ennes.
-
