Hvar 8 dag – Årg. 3 (1901/1902)

»Hvilken 'hon'?»

»Ilka förstås!»

»Ilka! Utan att säga ett ord till mig! Mot min vilja. Det skall hon sannerligen få veta af -- jag skall --»

Den gamla damen kom inte längre, så altererad blef hon. Först sedan hon en stund hämtat andan, kunde hon fortsätta:

»Med en vildt främmande karl? Jag samtycker aldrig därtill. Kanske hon haft någon kurtis bakom min rygg -- tror du det, Kurt?»

»Nej, det tror jag icke, faster lilla, saken är af nyaste datum».

»Det är detsamma för mig! Inför mina ögon kommer hon aldrig mera -- jag vill icke se henne».

»Men kära faster --».

»Försvarar du henne också? Du borde skämmas»!

»Men så låt mig då berätta det hela».

»Jag vill icke höra något om eländet. Eller känner du kanske den gunstig herrn?»

Kurt nickade leende.

»Något», sade han.

»Och det säger du först nu», sade hon förargad. »Det hade jag sannerligen icke väntat af dig. Kvickt fram nu med sanningen: med hvem har det rysliga barnet förlofvat sig?»

»Med -- mig, faster lilla!»

»O -- o -- täcka pojke --»

-

HEINEMONUMENTET I PARIS.

Foto. taget för HVAR 8 DAG.

MAX NORDAU (DEN HVITSKÄGGIGE MANNEN Å BILDEN) HÅLLER TAL VID HEINEMONUMENTETS AFTÄCKANDE.

På Heinrich Heines graf å Montmartres kyrkogård i Paris restes söndagen den 24 november ett vackert minnesmärke öfver denne Tysklands störste lyriker. Som bekant tillbrakte Heine senare delen af sitt lif i Paris, där han afled 1869. Han hade gått i frivillig landsflykt, då han funnit de dåvarande förhållandena i Tyskland alltför trånga för sin diktarande.

Heines graf, som utgjort en vallfartsort för alla tyskar, hvilka besökt Seinestaden, hade hittills ingenting, som särskildt utmärkte den. En enkel grafkulle, planterad med ljung, diktarens favoritblommor, det var allt. Den minnesvård, som nu rests, har bekostats af en österrikisk komité, i spetsen för hvilken stod deputeraden Konstantin Noske, och den har utförts af den i Wien bosatte danske bildhuggaren Hasselriis.

På sockeln synes en lyra och en krans af rosor och däröfver en byst af diktaren. Det är ett sannskyldigt martyrhufvud. Heines sista lefnadsår, då han var paralyserad vid sjukbädden, voro också en enda lång dödskamp. I lifstiden uttalade Heine i ett bref till Teophile Gautier sin önskan att icke bli afbildad tärd och med hängande hufvud som en af Moralés Kristustyper.

»Liksom kvinnorna tycker jag om, att man gör mig vacker». Denna önskan har bildhuggaren likväl icke tillmötesgått, och bilden af Heine visar ett tärdt Kristushufvud med slutna ögon och en mun, där lidandet kommit det glada, ironiska löjet att stelna till ett bittert och smärtfullt drag.

Vid monumentets aftäckning höllos flera tal bl. a. af Gaston Deschamps å Frankrikes och Max Nordau å Tysklands vägnar. Den senare talade om Heine som skaparen af den tyska lyriken och denna lyriks budbärare ute i världen. Heine vore en världsdiktare, hans originella tankestarka poesi behöfde hvarken rytmens eller rimmets regementsmusik för att göra sig gällande. Hos honom förenades den mest drömmande och öfversvinneliga idealism med den mest groteska och nyktra realism. Han var en Don Quixote och en Sancho Panza förenade i en person. Talet hälsades med stort bifall.

På grafstenen läsas Heines verser:

Wo wird einst des Wandermüden Letzte Ruhestætte sein? Unter Palmen in dem Süden? Unter Linden an dem Rhein?

Ralph.