Sida 2716
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. VII.
PRÖFVAD GENOM ELD. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
»Det klagas alldeles för mycket öfver att krogarne äro öppna under olaga tid här i distriktet», sade polisinspektören. »Jag vill ej veta af det längre. Se till att de stängas klockan ett.»
Poliskonstapel Pat Casey ref sig betänksamt i hufvudet, och då han en stund senare vandrade gatan framåt, hörde han inspektorns ord alltjämt genljuda i sina öron. Casey var barnfödd i det distriktet och kände alla, både små och stora. Ligapojkarne respekterade honom för hans styrka, afiärsmännen höllo af honom, och kvinnorna beundrade honom. Flickorna voro alla förtjusta i honom, och som en äkta irländare anstår älskade Pat dem allesamman. Likväl föredrog han Maggie Courier framför någon annan, ehuru hon höll honom i ovisshet om huruvida han lyckats vinna hennes hjärta.
Men i afton hade han annat att tänka på än hennes skälmska ögon och runda kinder, där han gick gatan fram så långt hans pass sträckte sig. Med undantag af en bysättning, hade han hittills ej arresterat någon af distriktets invånare. Nu undrade han om Dan Quinn stängt sin krog, ehuru klockan var ett på natten.
Han kom fram till Quinns gathörn fem minuter öfver ett, men ännu lyste det därinne, och rummet var fyldt af gäster.
Poliskonstapeln stack in hufvudet och sade:
»Det är tid att stänga, Dan! Klockan är öfver ett. Inspektören vill ej veta af detta längre.»
Värden hälsade honom med en ed och frågade hvad det gick åt Casey. Denne förklarade, att han handlade enligt order, gick ut och kom tillbaka om femton minuter.
»Jag ger er ännu en kvart att stänga på», sade Pat, men när han efter denna tid återkom, pågick rörelsen lika obehindradt.
»Tag på er rocken och kom med, Dan», sade Pat allvarligt. För värden återstod endast att uppmana gästerna att aflägsna sig samt att följa med till polisstationen, under det han öfver den plikttrogne polismannen nedkallade ve och förbannelse.
Inspektören gjorde stora ögon då han såg Pat komma med värdshusvärden Quinn och stiga in på vaktkontoret. Men den som nu blef förhörd och tillrättavisad var Pat, under det att inspektören med en vördnadsfull bugning bad Quinn om ursäkt för att han vållat honom obehag.
»Men jag lydde order», mumlade Casey.
*
Några dagar senare höll föreningen »Erins döttrar» sin årsbal, och då Casey inträdde, var dansen i full gång.
Till sin förvåning fick han se den flicka, han sökte, förnöjdt luta sig mot Tom Donalds skuldra. Denne man var en känd kurtisör, hvilken Pat alltid varit svartsjuk på. Under flera veckor hade Pat enträget bedt Maggie göra honom sällskap till denna bal, och nu hade hon likväl gäckat honom.
Då han nalkades henne efter en vals, reste hon sig, fattade Toms arm och gick åt ett annat håll.
Likväl trängde han sig fram till henne och begärde en förklaring.
»Förklaring», utbrast hon, »till dig, som blifvit en spion och skvallermakare ?»
»Spion, hvad menar du?»
»Kanske du tagit tjänst hos nykterhetstyrannerna!»
Detta var den största, skymf, som kunde utslungas mot en polisman i det distriktet. Han bet samman tänderna, men kufvade sig.
»Jag har endast lydt order», sade Pat.
»Hvarför blef då Quinn frigifven?»
Härtill kunde han ingenting svara, och då han drog sig tillbaka från salen, fick han snart klart för sig att alla hade samma tanke om honom.
Till råga på förödmjukelsen, blef han sedan förflyttad till ett annat distrikt. Han bar dock allt, med sant hjältemod.
Hans moder visste att han led oskyldigt ock hon kände skymfen ännu djupare än hennes son gjorde det.
*
En morgon, då han hade sin fridag och nalkades sitt hem i den trånga gränden, kommo brandsprutorna rasslande och stannade utanför ett hus, hvarest elden brutit lös. Han var civilklädd och stod bland de andra åskådarne. Ned för husets järnstegar trängde sig de förskrämda hyresgästerna under en hård kamp för att först nå marken.
En man med hår och skägg svedda af elden stapplade ut ur dörren.
»Det är någon kvar i andra våningen», stammade han. »Res upp en stege så kan ni komma till henne.»
»Det är Dan Quinns lama Katarina», ropade någon.
Plötsligt sågs en man tränga sig genom åskadarhopen, ila förbi sprutorna och, trotsande brandsoldaternas varningar, rusa in i byggnaden.
En tystnad uppstod i den larmande hopen.
»Det var Pat Casey», ropade någon.
På andra sidan stod en blek flicka utan hatt. Hennes läppar rördes till en bön:
»Heliga moder, fräls honom!» hviskade hon.
Fem minuter förflöto -- långa som århundraden för den som stodo väntande därnedanför.
Konturerna af en man syntes ett ögonblick skymta förbi fönstret. En flicka hängde sig krampaktigt fast kring hans hals. Ehuru trappan brann, störtade han med ett språng utför densamma och, blef liggande på trottoaren. Barnet hade undkommit oskadadt, men Pat låg där sanslös och från hans svedda hår droppade blod.
Den bleka flickan trängde sig genom hopen,. kastade sig på knä vid den fallne och ropade:
»Vakna, Pat! Tala till mig! Förlåt mig, käre Pat!» men Pat rörde sig ej. Han fördes till sjukhuset.
*
Då han vaknade till medvetande, såg han en blek flicka betrakta honom med kärleksfulla, oroliga ögon.
»Jag måtte vara i himlen», mumlade han och. insomnade igen.
»Pat», sade flickan någon dag senare, när doktorn tillät ett kort samtal, »känner du dig bättre?»
»Jag förstår inte! Hvar är jag, Maggie? Jag: skulle vara på min post.»
»Nej, Pat, du är på sjukhuset. Kommer du ej ihåg eldsvådan!»
»Huru länge har jag varit här då?»
»Tre veckor i morgon.»
»Tre veckor? Och du har varit här hela tiden?»
»Ja-a, Pat. Jag ville vara den förste, att tala om för dig, att du är utnämnd till öfverkonstapel och blifvit förflyttad till ditt gamla distrikt igen.»
»Men hvad tänker man om mig?»
»Jo, se här hvad de tänka om dig», och hon tog tog fram ett etui, innehållande en guldmedalj, till hvilken hvarje man, kvinna och barn i distriktet bidragit med några cent hvardera.
Tårar fyllde hans ögon, så att han ej kunde se henne.
»Är det då sant, att jag ej drömmer, och att du vill stanna hos mig?»
En varm kyss var hennes enda svar. -
