Sida 713

EN BARNENS VÄN.

Foto. Fredr. Riise, Köpenhamn.

FRU AAGOT GJEMS-SELMER.

Vill man hos barnet skapa en sund själ i en sund kropp, så måste A och O i uppfostran bli -- sanning.

Att icke gifva barnet verklig upplysning, då det vänder sig till sin mor med frågor, som röra lifvet, naturen och könens förhållande till hvarandra, att på dessa punkter ge undvikande eller vilseledande svar, måste vara bestämdt skadligt och tvingar barnet att af andra personer skaffa sig upplysning därom, ty ett barn som frågar, ger sig aldrig utan att få ett svar. Får barnet ej ett uppriktigt svar af sin mor, mister det förtroendet för henne, och därmed är då själfva grunden till uppfostran rubbad, ty det är ju dock modern, som främst och i första hand bör leda barnet samt råda det och klargöra ofvanberörda viktiga begrepp.

Detta är hufvudinnehållet af hvad en varmhjärtad norsk föreläserska, fru Aagot Gjems-Selmer vill inplanta hos våra mödrar på den föredragsturné, hvilken hon f. n. företager i de skandinaviska länderna.

Den som skrifver detta, hade tillfälle att höra fru Selmer i Göteborg, och var det en verklig högtid att följa hennes föredrag »Om vore børns sedelige opdragelse». Vacker och imponerande i sin charmanta, hvita dräkt kom hon emot oss, själf verkande som en symbol för sanning och renhet.

Och när hon, efter en liten inledning på stående fot om anledningen till sitt uppträdande som föreläsarinna, slog sig ned vid bordet och började tala, blef man helt betagen.

Tänk er en vacker kvinna, en vacker mor tala vackert, varmt, med ett fulländadt språk, ett fulländadt föredrag -- och så detta ämne, som ligger alla mödrar, alla föräldrar så om hjärtat -- hvad under då om den fulltaliga publik, som samlats i K. F. U. M:s stora sal blef helt entusiastisk...

Fru Selmer drog främst i härnad mot de rådande missförhållandena i det allmänna sedliga tillståndet, och påvisade, hurusom detta kanske mest berodde på, att vi ej gåfvo våra barn den uppfostran, vi borde. Ingen förståndig människa väntar att skörda något annat, än hvad hon sår; men hur skola vi då kunna vänta att se sunda, sanna, ärliga och behärskade människor växa upp, när vi ej själfva äro det, ej lära våra barn att vara det? Hon talade om, enkelt och lugnt, hur hon själf meddelat sina barn det naturliga förloppet vid ett lefvande väsens födelse, hur ett litet barn kommer till världen, och hon gjorde detta så gripande känsligt, fint och vackert, att hvarje mor säkert kände med henne och önskade kunna tala så själf med sina barn, lära dem förstå föräldraskapets upphöjdhet och de smås eget innerliga samband med far och mor.

Hela hennes föredrag var en kraftig predikan och maning till alla vuxna och i synnerhet till alla mödrar att höja oss, förädla oss själfva, adla förhållandet mellan man och kvinna, så att vi i andaktsfullt allvar blifva föräldrar till ett nyare, renare, bättre släkte, att vi redan i moderlifvet börja fostra det barn vi skola föda, till världen.

Hennes tro på uppfostran och dess makt var stark, och ehuru kanske mången ej personligen kan dela denna hennes starka vackra tro att kunna så med ett verka reformerande, kan man dock ej annat än skänka henne den största aktning och beundran för hennes medryckande entusiasm, för hennes goda vilja och ärliga uppsåt. Till fullo måste man dock instämma i hennes rop på sanning åt barnen, på kunskap åt dem i saker, som röra deras egen kropp, deras eget väsen. Intet bedrägeri, inga falska föreställningar!

Detta är ju föröfrigt något som alla modernare pedagoger och hygieniker gått med på, särskildt har hos oss d:r Karolina Widerström i upprepade föredrag och artiklar sökt verka för en naturligare uppfostran, och betonat vikten af kunskapen om vår kropp, våra organ och deras funktioner. Men fru Selmer förtjänar dock ett varmt tack för det vackra och kraftiga inlägg hon åstadkommit i den viktiga sak hon gjort till sin.

G. H.-L.

Skannad sida 109