Sida 3607
alltid dit ut och låtsades som om han ej hört henne komma.
»Ja, ja, nu går gamle Krycke snart bort, och då ...»
Hon kunde gå fram och smeka honom, tigga och bedja honom med ögonen, men han såg aldrig åt henne. Han satt där så stel och kall, tog modet af henne med sin envisa tysta fordran. Han var ju den ende hon hade att luta sig till, han var ju den ende hon älskade ... Den andre, Alvar? Åh, hon hatade, hatade honom så. Och tårar hade han kostat henne ... Gamle, gamle far med sin envisa bön!
Då var det en dag, då narcisserna började bryta den gulbruna hinnan i sina knoppar. Ute i trädgården stod Magnhild i sin svarta dräkt lutad öfver en af de pensékantade rabatterna för att se på vårens arbete. Lång och smidig och smärt var hon, och de uppstrukna klädningsärmarne lämnade hennes bländhvita armar bara halfvägs upp till armbågen. Hon var själf lik den vår, då syrenerna blomma och narcisserna gå ur knopp.
Det var nog också med samma tankar Alvar Krycke betraktade henne, där han satt på en grönsoffa dold af några idegranar och dåsade öfver cigarren och tidningarna som kommit för dagen. Nu satt han och betraktade henne med ett egendomligt leende, tills han blef mer och mer magnetiserad, reste sig, samlade ihop tidningarna, som han stoppade under armen, och långsamt gick fram emot den nedböjda kvinnogestalten, försiktigt stigande så, att ej gruset skulle knarra under hans fotsteg i sandgången.
På några få stegs afstånd ifrån henne blef han stående och betraktade henne med samma leende, som nyss under idegranarne; till hälften ironiskt gäckeri, till hälften också som om han känt en smärta, som han ville dölja ... Ja, vid alla gudar var hon inte härlig där hon stod, någonting af Diana i kroppens smidiga böjning. Och de hvita armarna sen, och det mörka mjuka håret! Åh, han hade allt känt kvinnor i sina dagar, innan han kom som fånge på Vangsta, Alvar Krycke, men en sådan. Aldrig! Han visste att hon en gång skulle kunna älska, djupt, med kropp och själ, inte som de fort slocknande små vackra teatereldar, han mött ute i lifvet, nej, som en stor blommande vådeld, tänd af ett åskslag. Och hvilka möjligheter funnos ej hos henne att göra det, som han drömt om, ljust och vackert, hemmet! Hon skulle kunna vara så stark, men hon skulle vara så vek, på samma gång, då hon en gång vaknade. Den som skulle väcka henne, han ... Och hon var inte som någon annan kvinna.
Alvar Krycke kom från utländska läroanstalter direkt upp till Vangsta för att hjälpa sin farbroder att sköta gården, den som en gång borde bli hans arf. Därpå hade den gamle många gånger häntydt för honom. Han hade aldrig egentligen haft något hem, ty han och hans bror blefvo vid späda år föräldralösa, sen hade de fått växa som vildplantor i andras vård, tills de skildes af olika öden.
Och nu hade Alvar Krycke fått sitt hem hos farbrodern, nej, inte ännu, men kanske skulle han få det, det berodde på henne. Gifta sig? Han hade så många gånger frågat sig detta förut och alltid svarat sig själf med en ryckning på axeln:
»Nej, inte ännu!» Men nu, ja nu visste han, att det endast kunde bli hans lycka. Och lyckan det var Magnhild där framme.
(Forts.)
*
»BORGAREN FRÅN CALAIS».
Foto. Skarpmoen, Kristiania.
Ett bland den store franske bildhuggaren Rodin's världsberömda mästerverk är gruppen »De tappra borgarne från Calais», hvilken framställer ett dramatiskt ögonblick i staden Calais' historia. År 1347 kapitulerade staden efter 11 månaders belägring af engelsmännen. På sin drottnings förbön skonade kung Edvard III invånarne under vilkor att stadens 6 förnämsta borgare skulle, iklädda botdräkt med rep om halsen, utlämna stadens nycklar. Dessa sex borgare har Rodin framställt i sin grupp, och är det en afgjutning i brons af en af gruppens figurer som den norske målaren Fritz Thaulow skänkt staden Kristiania. Statyen skall uppställas, i Solli Park.
*
