Sida 703
I Paris har den unge, svenske medaljgravören vunnit talrika vänner, tack vare sitt distinguerade, älskvärda och rättframma väsen, såväl bland landsmän som i de franska konstkretsarne, i hvilka han särskildt funnit en vän och rådgifvare i P. Tasset. Då den äldre Lindberg först kom till Paris, arbetade han på Tassets atelier, och den gamle konstnären har öfverflyttat på sonen den vänskap, som sedan 40 år tillbaka förenar honom med fadern. Det är ju rätt ovanligt i konstnärslifvet, att far och son gått i skola hos samme mästare.
*
PUNCH OCH JUDY.
Anekdoter och anteckningar om tvenne får. Original för HVAR 8 DAG af OLD SALT.
Man säger, skrifver och tror, att får äro särdeles dumma djur. Att detta ofta beror på ett misstag, skall jag söka bevisa genom att beskrifva tvenne får, som jag noga lärde känna och hade tillfälle att observera.
Det var så, att under en af mina irrfärder som lekboll för ödet fann jag mig vara kungl. -- nej, bättre opp! -- käjserlig arrendator af en af hennes brittiska majestäts färjor på floden Murrumbidge i Nya Syd-Wales. Det förstås, en fregatt hade varit bättre, men som hon, majestätet, icke arrenderade ut sina fregatter, fick jag nöja mig med en färja. Den förnämsta trafiken, och den som var mest välgörande för min ficka, bestod uti att frakta stora vandrande fårhjordar öfver floden. Dessa får voro ytterst skygga, ofta försvagade af svält, genom att de blifvit drifna långa vägar. De kunde fås att gå ända ned till vattnet, men sätta en fot på färjan -- det ville de ej. Om de pressades lör hårdt bakifrån af män och hundar, hände det ofta, att de hoppade i floden i stället för på färjan. Detta gjorde arbetet med öfverförandet af en flock på t. ex. 10,000 stycken mycket långsamt och ansträngande för både män och hundar och försvagade fåren så, att deras värde minskades. För att råda bot för detta beslöt jag att skaffa mig en »ledare». Om jag blott kunde åtstadkomma ett »samlingsparti» på färjan, skulle nog de andra fåren lätt förmås att ansluta sig. Jag gick därför till en granne och köpte för ett pund tvenne ett par dagar gamla lamm, samt gjorde upp om leverans af så mycket mjölk som behöfdes för att uppföda dem.
Det var en bagge, som jag kallade Punch, och en tacka, som fick heta Judy. Jag hade uppkastat en jordkoja, som jag kunde stänga med en dörr, för dem att bo uti. Golfvet hade jag strött med friska gummilöf. De förklarade sig genast mycket nöjda med sin bostad. Deras mjölk gaf jag dem ur en butelj. Jag hade gjort ett hål i korken och insatt en skinnklädd gåspenna. Äfven med detta arrangement voro de särdeles belåtna.
En afton hade jag just fyllt deras butelj för att gifva dem den vanliga aftondrycken, då jag plötsligen utkallades till färjan. Jag var längre borta, än jag hade väntat, och när jag kom tillbaka, letade jag förgäfves efter buteljen. Jag mindes bestämdt, hvar jag satt ner den på golfvet, men den fanns icke. Då tittade jag in i deras koja. Där lågo de på de friska, doftande gummilöfven, mätta och belåtna, och icke långt ifrån dem låg buteljen -- tom. Då det gick öfver den vanliga tiden för deras kvällsvard hade de helt simpelt sökt upp buteljen, släpat den med sig till sitt eget hus och där hjälpts åt att tömma den till sista droppen.
Det var icke så dumt gjordt af 2 eller 3 veckor gamla lamm ungar?
Jag hade en ung, mycket klok, svarthårig hynda af god ras, som. jag kallade Lubra. Hon hade sett, med hvilken omsorg jag skötte lammen, och därför alldeles frivilligt gjort sig till deras vårdarinna. Punch och Judy kommo snart underfund med, hvilken god vän de hade i Lubra. Om de på något vis blefvo skrämda och sågo mig, så sökte de naturligtvis skydd bakom mina ben, men om jag var ur vägen, så togo de alltid sin tillflykt till hunden. Stackars den främmande hund, eller hvad det än var, som kom lammen för nära. Det blef smörj af, ohyggligt med smörj...
Jag har haft många tama djur af alla slag, från en papegoja till en känguru, men aldrig något som gjort mig större nöje, än dessa tvenne lamm. Det var en behaglig och vacker syn, då de snöhvita lammen lekte och tumlade om med den stora svarta hunden. Då Judy var ett par månader gammal, tog hon sig ibland, då hon kände sig riktigt lycklig, till att dansa på ett högst egendomligt sätt. Hon rörde sig öfver den mjuka gräsmattan med en grace och ett behag, som den mest fulländade dansös skulle afundats henne. Vid sådana tillfällen beundrade Punch henne storligen, men då han skulle försöka härma henne, blef det bara krumsprång af. För öfrigt voro de hvarandra ytterst tillgifna. En gång hade Judy följt mig ned på färjan. Punch märkte ej sin ensamhet, förr än jag var ett stycke ute på floden. Då han såg Judy på färjan, gaf han till ett anskri och störtade utan ett ögonblicks tvekan i floden, sam raskt öfver, och då färjan landade, var Punch där och återfann sin Judy. Han var då icke större än en liten hund.
Då de voro litet mer än halfvuxna, skulle dressyren börja. Judy visade sig vara tämligen egensinnig och alldeles för mycket emanciperad. Hon ville endast följa sitt eget tycke och trodde sig vara fullkomligt bra, sådan hon var. Som hennes lifsåskådning, verksamhet m. m. kanske ej kunna tåla vid en allvarsam kritik, skall jag hädanefter för korthetens skull endast beskrifva några drag ur Punchs verksamhet. Judy var visst icke dum. Det fanns de, som ansåg henne begåfvad, och hon var äfven ganska populär bland de vilda fåren; men hon passade ej till »ledare», hvarföre jag mestadels brukade binda henne i det bortersta hörnet på färjan, där hennes bräkande fick göra, hvad det kunde, för att locka fåren ombord.
Punch däremot, han var själfva lydnaden och läraktigheten. Tobak lärde han sig äta på första lektionen, hvarefter han åt så mycket jag hade råd att gifva honom och mådde bra däraf. Konsten att dricka whisky tycktes vara honom medfödd. Efter ett par försök att få honom till att leda fåren ombord på färjan, förstod han fullkomligt, hvad jag fordrade af honom och tycktes sätta en ära uti att göra mig till viljes.
Färjan kunde endast rymma 4- högst 500 får i taget, så att det kunde dröja timmar, innan en större hjord var öfver, men, ehuru det var mycket ansträngande för honom, gaf han sig aldrig, förr än hela hjorden var lyckligt på andra sidan. För hvarje last, som han lurat ombord, trängde
