Sida 4410
HELIGA ELISABETHS SLOTT.
Resebref till HVAR 8 DAG från Annie Wall.
Majmorgonen var mulen och tämligen kylig och rägnet hotade i hvarje ögonblick att falla, men just som tåget ångade in till Eisenach, skingrades de mörka molnen, solen sköt dem helt varligt åt sidan och i praktfull belysning låg Wartburg framför oss på sin mäktiga höjd. Det stolta, minnesrika, af legendens gyllene trådar omspunna gamla slottet! Borgen byggdes någon gång i slutet af 1000-talet af landtgrefven Ludvig der Springer, hvilken under en jakt i Thüringen skulle ha fäst sig vid det vackra bärget och utropat: »Wart, Berg, du solist mir ein Burg werden!» Och efter detta yttrande erhöll också slottet sitt namn Wartburg. De märkligaste tilldragelserna å slottet är först den namnkunniga sångarstriden å Wartburg under landtgrefven Hermann, sedermera den heliga Elisabeths och Martin Luthers vistelse därstädes. Då man från Eisenach vill begifva sig upp till slottet, bör man icke begagna sig af vagn, ty det är en härlig promenad, om vädret är gynnsamt, genom den vackra bokskogen och stigningen är icke så brant, att den besvärar.
Vi passera den nedfällda vindbryggan och träda in på borggården, hvarest rosenundret tilldrog sig. Den heliga Elisabeth hade i en korg lagt en del lifsmedel, som hon aktade bära till sina fattiga i Eisenach. Emellertid hade hennes stränge gemål förbjudit henne att utöfva denna barmhärtighet, men hon lydde honom icke och hade just hunnit till borggården, då hon öfverraskades af sin man, landtgrefven. På hans barska fråga, hvad hon hade i korgen, svarade hon bäfvande: »rosor». Meden häftig rörelse slet landtgrefven af locket och se undret var fullbordadt de skönaste röda rosor uppfyllde doftande korgen. Betagen och genombäfvad af from tacksamhet sjönk landtgrefvinnan Elisabeth på knä. Ett praktfullt rum å Wartburg som denna vår fått sin restaurering fullbordad, är den heliga Elisabeths Kemnate (kammare). Restaureringen har blifvit påkostad af den konstälskande käjsar Wilhelm och rummet invigdes nu i april månad af honom och storhärtigen af Weimar. Det hvälfda, bågformiga taket, uppburet af tjocka pelare, är helt och hållet belagdt med blå mosaik i olika nyanser härliga färger och då gemaket strålar i elektrisk belysning är anblicken rent af bländande.
SÅNGARSALEN I WARTBURG: I fonden bakom pelarne ägde sångarstriden rum.
Amatörfoto SLOTTET WARTBURG.
I Elisabeths kammare förvaras en del praktmöbler, dels från hennes, dels från senare tider. Ett och annat föremål, som personligen tillhört henne, däribland ett stycke af en väf, som hon själf skall hafva förfärdigat, finnes i detta rum. Den dag, då käjsar Wilhelm besökte Wartburg, gafs äfven en magnifik bankett i den stora, praktfulla riddarsalen. Riddarsalen är belägen ofvanför sångarsalen hvarest »sångarstriden» stod. Den sistnämda salen är ganska liten och obetydlig i jämförelse med den öfverdådigt vackra riddarsalen, från hvars fönster man har en hänförande utsikt öfver det sköna Thüringen, som i vårens skrud är dubbelt fagert. Hörsel- eller Venusberget, där Wagners Tannhäuser (diktaren Heinrich von Ofterdingen) hänföll åt Venus' eller Frau Holdes snaror, synes också från dessa fönster.
I det lilla slottskapellet visade oss en ledsagande vaktmästare tvänne stora, enkla svärd. Det ena tillhörde Gustaf Adolf, det andra Hertig Bernhard af Weimar. Med hvilken vördnad han uttalade orden: »Der Schwedenkönig, Gustav Adolf der grosse!» Jag ryckte till och mitt svenska hjärta slog af förlåtlig stolthet. Gustaf Adolf den store, ja, det epitetet borde vi svenskar också gifva honom, hjältekonungen, som bar svenska namnet ut öfver världen. Men tyskarne fira och vörda Gustaf Adolfs minne långt mera än vi och därest protestanterna dyrkade helgon, ja då är jag öfvertygad om att Tysklands protestanter förklarade och åkallade Gustaf Adolf som helgon.
Luthers lilla rum lär vara tämligen oförändradt, sedan reformatorn bodde på Wartburg och verkställde bibelöfversättningen där. En vackert snidad säng, ett skrifbord, en bokhylla och ett par stolar utgöra möblemanget. Den åldriga, gröna kakelugnen får ej glömmas. Albions söner och döttrar ha med otrolig vandalism under tidernas lopp skurit stora trästycken ur Luthers säng och skrifbord, hvarföre man blifvit nödsakad att beslå dem med bleckplåt för att hindra ett fortsatt minnessamlande. Men de ha icke nöjt sig med detta allena den historiska bläckfläcken på väggen, som uppkom genom att Luther kastade bläckhornet efter djäfvulen, var en dag så godt som utplånad, nästan försvunnen. Några engelskor hade skrapat af bläcket och gömt det som reliker. »Då smetade vi på litet nytt bläck,» upplyste den mera uppriktige, än politiske vaktmästaren, »men en dag; var äfven det försvunnet och sedan ha vi ej brytt oss om att göra något åt. saken.» En något mörkare skiftning på väggen antyder nu den forna bläckfläcken. Jag hade velat gifva mycket, om jag, innan jag lämnade det stolta Wartburg, kunde fått höra en manstark kör utföra den sköna Lutherspsalmen »Ein festen Burg, ist unser Gott.» Hur skulle den ej ha klingat här inom dessa ärevördna murar!
*
