Sida 4605
EMMA MEISSNER.
Foto. Florman, Stockholm. EMMA MEISSNER. Vår främsta operettdiva.
På Djurgårdsteatern i Stockholm går den kända franska vaudevillen »Niniche» för närvarande hvarje afton öfver scenen och drager fulla hus. Titelrollen utföres af fru Emma Meissner, som i denna Judic's gamla glansroll vunnit en ny och stor seger. Var vackra bild återgifver fru Meissner i den präktiga toilett, hon bär i styckets andra akt -- där grefvinnan Corniska får lämna rum för den forna variétésångerskan fröken Niniche! -- en af de många vackra toiletter, som fru Meissner bestått sig till »Niniche», och hvarom mycket talats i Stockholm.
»Den lilla glada Niniche» sjunger primadonnan i det uppsluppna och så väl skrifna stycket. »Den lilla glada fru Meissner», har publiken lust att utbrista; Ty det är nog den glädje, som utströmmar från fru Meissner, som lyser i hennes ögon och ler kring hennes mun, hvilken utgör det innersta i hennes aldrig svikande tjusningsförmåga. Andra operettsångerskor kunna förläna mera karaktär åt en roll, kunna mera mejsla ut den samma, kunna sjunga sina kupletter med större nyansering -- man tanke i detta afseende, t. ex., på fru Noirie -- men ingen verkar dock i längden så tilldragande som fru Meissner. Och det kommer sig af hennes oförbränneligt goda humör, af att hon är så naturligt glad, som hon är!
Men ensamt glädjen gör ingen till artist. Låtom oss då tänka på Emma Meissners andra goda egenskaper! Hon är en fin operettartist. Hon gör sig aldrig skyldig till några fula, osmakliga öfverdrifter i sin framställning. Hon förstår konsten att antyda, där en annan kanske skulle visa. I andra akten af »Niniche» lyfter hon icke den eleganta klädningen mer än nätt och jämt så mycket, som behöfves, för att man skall se innersidans förtjusande volanger i cerise-färg.
Hon är vidare mycket graciös, för sig behagligt, gestikulerar nätt, om också ibland gesten lider af en viss enformighet. Och behagligt och nätt föredrar hon alltid sina sångnummer, med tydligt textuttal.
Jag behöfver icke här betona Emma Meissners yttre företräden. En mild försyn har i detta afseende varit nådig mot henne -- och mot en beundrande värld, som fröjdar sig åt en täck uppenbarelse å tiljan.
Emma Meissner har alltid, ända från sin späda barndom, drömt om att »spela teater». Som helt liten unge började hon vid Mindre teatern, kom sedan till k. teaterns elevskola, där hon hade fru Willman och hr Christiernsson till lärarinna och lärare, och gjorde under tiden några små roller vid Nya teatern. Hon började, därefter på konservatoriet, där hon sjöng för professor Günther, och fortsatte med sånglektioner för fröken Hebbe. Emma Meissner, som på den tiden hette Emma Ekström, hade därefter engagement vid Fröbergska sällskapet samt vid Södra teatern och Vasateatern i Stockholm. Hon uppträdde vidare en tid i Köpenhamn samt vid Selanderska sällskapet och på Eldorado i Kristiania. Under Stockholmsutställningen sjöng hon på Lustiga teatern och på Arenateatern. Slutligen blef hon på allvar fast hos Ranft.
*
Fru Meissners teaterbana har varit sträfsam nog. Hon har mången gång i forna dagar haft det smått och rätt bekymmersamt. Men teatern har varit hennes lif; hon har helt och hållet gått upp i sitt arbete. Det har varit hennes fröjd och hennes stolthet. Och det är så allt fortfarande. Därför uppträder Emma Meissner gärna både sommar och vinter och tröttnar aldrig på att instudera nya roller. Den lilla, glada Emma är outtröttlig som få, mera energisk än de flesta andra operettsångerskor. Allt som allt, är det icke själfklart, att hon skall stå i främsta ledet?
O. R.
