Sida 4916
(Fortsättning från sid. 783)
sedan dess möttes vi många gånger dagligen. Ehuru jag ofta föreslog att vi skulle gå och bada tillsammans, afböjde han det städse.
En dag kallade jag honom rent af för en kruka, som ej vågade väta fötterna.
»Du är alltid lika brutalt uppriktig, som när du kritiserade »Ett ångradt brott», sade han.
Jag blef helt förlägen, ty jag hade verkligen glömt vårt samtal första dagen vi sammanträffade.
En dag föreslog han, att vi skulle företaga en tur i kanot och paddla rundt Nåludden till Friskvattensviken, intaga vår lunch å hotell Albion och vara tillbaka till middagen.
Jag gick in på förslaget, och en morgon startade vi.
Utkomna till uddarne varnade han mig för vågorna vid Hatterwood Point.
»Skräp!» svarade jag nonchalant. »Du glömmer att jag kan simma som en fisk.»
Antingen jag nu för att visa mig duktig vaggade något oförsiktigt, eller sjön gick väl högt, allt nog, innan jag visste hur det gick till, befann jag mig i vattnet med hufvudet nedåt och den kullstjälpta kanoten öfver mig.
Hastigt frigjorde jag mig ur båten och var inom ett ögonblick öfver vattenytan igen. Jag höll mig fast vid kanoten, och kände mig lifligt manad till att svära en rad. Så förargad var jag öfver att Molly bevittnat mitt missöde. Jag kunde omöjligen vända kanoten om, åran flöt ett långt stycke ifrån mig, och det hastigt utströmmande tidvattnet förde mig allt längre bort från stranden. Jag började reflektera öfver huruvida jag skulle af strömmen sättas öfver till franska kusten, eller om jag skulle som ett annat vrak en tid bli flytande midt i Engelska kanalen.
»Jag bad dig ju vara försiktig», utbrast Molly, som jag glömt af i min brydsamma belägenhet.
»Försök att binda fast din kanot i min, och sätt dig sedan grensle öfver båten», sade han med beundransvärd sinnesnärvaro.
Sedan detta lyckats mig, rodde han efter min åra, och snart voro vi på väg att dubblera udden igen. Sedan vi uppnått stranden och jag fått torka mina kläder i solen intogo vi vår lunch.
Hemresan gick lyckligt, och då jag stod redo bjuda honom farväl, underrättade han mig, att han väntade sin syster på besök någon tid.
Jag beklagade att vi då ej längre finge fortsätta vårt fria lif tillsammans.
»Flickor äro ju i allmänhet så pjunkiga af sig», utbrast jag i det jag ännu en gång räckte honom handen och tackade honom, som räddat mitt lif.
*
Jag såg ej till Molly följande morgon. Framåt eftermiddagen gick jag fram till villan, där han bodde. Vid porten mötte jag en flicka ungefär lika stor som Molly, och utan tvekan presenterade jag mig.
»Jag har hört talas om er, herr Varnek», sade hon med ett tonfall i rösten, som fullkomligt liknade Mollys. Jag skulle ha kunnat svära på att de voro tvillingar. Ehuru jag frågade efter hennes bror, behöfver jag väl ej nämna, att jag trifdes utmärkt i hennes sällskap.
Hon sade mig, att hennes bror hade rest bort.
Den skarpsinnige läsaren och hvarje läsare är skarpsinnig i våra dagar har för länge sedan anat, hvad mitt förslöade förstånd ej kunde uttänka. Men snart skulle jag få det klart för mig.
Vi blefvo snart vänner, och det dröjde ej länge innan jag var öfver öronen kär i henne. Hon hade talt om för mig att hon hette Mary Molyneaux och visade sig mycket förekommande. Men en dag var hon så trumpen, att jag ej fick ett ord ur henne.
Jag försökte att få klart för mig hvad jag sagt, som kunnat såra henne.
»Ni har ingenting sagt, men ni har skrifvit»
»Skrifvit?»
»Ja, ni har skrifvit om Ett ångradt brott.»
»Hvem har sagt er det?»
»Ni själf. Här på stranden för en månad sedan »
»Ni ni är Molly!» utbrast jag.
»Jag var», svarade hon och rodnade.
»Ni kommer ihåg hvad ni skref om en miss Muriel Manning. Ni rådde den unga kvinnan att ej försöka kläda ut sig till karl, ty den rollen kunde hon aldrig spela. Nåväl, jag var Muriel Manning. Under min badsejour beslöt jag använda min teaterkostym för att mera ogeneradt få vara ensam när jag målade. Ni mötte mig och jag beslöt sätta er kritiska förmåga på prof. Jag tror jag lyckats och nu», hon räckte fram handen till afsked, »farväl, herr Varnek.»
Hvad skulle jag säga? »Adjö!» sade jag.
Sedan dess har jag friat många gånger till henne, minst fem gånger, tror jag, men hon har hvarje gång varit obeveklig. I min förtviflan beslöt jag bikta mig, och denna novell såg dagen. Hon, den kära flickan, hade ej rätt att rädda mitt lif därute vid hafsbandet, för att sedan göra mig olycklig för evigt utan henne. Ingen kritiker är ofelbar icke ens kanske skall hennes hårda hjärta vekna, när hon läser detta.
Nu skall jag emellertid fria för sjätte gången.
*
Efter fotografi. SVENSKA SKONERTEN »HENRY», hvilken under resa från Västervik till England i början af augusti kolliderade med en tysk ångare och därvid erhöll ett 30 fot stort hål. Fartyget, som uppehölls af trälasten, ligger f. n. i dansk hamn i afvaktan på auktion.
