Sida 2611
armarna slappt hängande nedåt sidorna och med ett uttryck af yttersta förlägenhet i sitt godmodiga ansikte och bara stirrar på sin vis à vis.
Det komiska i hela situationen grep med all makt Elin Bååt och nästan mot sin vilja hrast hon ut i ett klingande skratt.
Patronen försökte fatta sig, under en mängd ursäkter förklara hur saken hänger ihop.
»Hm ... trodde det var min släkting, lilla fru Sterner ... hm ... ville ge henne en påskpuss ... hm ... hm ...»
»Åh, då är det bestämdt patron Stensson, icke sant.» Elin försökte så godt hon kunde hjälpa patronen ur hans förlägenhet. »Och Artur och Vivi som just äro nere vid stationen för att möta Er! Men här tror jag vi ha dem tillbaka igen!»
Och nu blir det ett frågande och förklarande och kommenterande och skratt och skämt utan all ända, när morbror Sven fått berätta sitt äfventyr och hur det kom att bli moster Elin i stället för Vivi som fick nöjet mottaga den beramade påskpussen. -- -- --
Morbror Sven har nu i flera dagar varit gäst i sin brorsons hem och finner sig utomordentligt väl där.
Han har alltid längtat efter familjelifvets lycka, men i yngre dagar med dess järnhårda kamp för existensen har han haft föga tillfälle stifta kvinnliga bekantskaper. Som rik godsägare och med ganska fördelaktigt yttre skulle det nu icke varit svårt för patron Stensson att få sig en hustru, men han har aldrig funnit en kvinna, som riktigt behagat honom.
Men när han såg Elin Bååt blid och stilla som
EN SÄLLSYNT, LEFVANDE TAFLA: Madame Claire Heliot med ett af sina afrikanska lejon.
