Sida 3105
MIN FÖRLORADE GUDINNA.
Novell af GILBERT DAYLE. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Allt syntes mig behagligt -- en härlig våreftermiddag. Parken till sin fördel, och så hade jag sammanträffat med mrs Ventry, en af mina äldsta och mest intelligenta vänner.
Hon hade en välansad fransk pudel med sig, och båda voro prydda med utsökt smak. Vi ströfvade lugnt framåt alla tre.
»Joco och jag promenera hvarje eftermiddag för vår hälsas skull» -- förklarade hon. »Min victoria kommer om några minuter för att hämta oss, så att ni måste skynda er och tala om hvad ni allt haft för er på senare tid. Ni har ju varit borta en evighet. Tala nu om allt.»
»Min nådiga, jag har jagat lejon i vildmarkerna, jag har skjutit vildsvin i Marokko, jag har -- --»
»Oh, den vanliga slaktexpeditionen!» afbröt hon. »Den intresserar mig alldeles ej». Hon vände sitt hufvud och gaf mig en kritisk blick. »Vet ni, Hugo, att det är nästan vidunderligt! Här står ni, en intelligent man om trettiotvå år, mer än tillräckligt förmögen, och har icke ens en liten kärlekshistoria att anförtro mig!»
»Det skall jag be att få godtgöra nu», sade jag allvarligt. Ett litet utrop af glad öfverraskning undslapp henne och jag skrattade.
»Låt höra!»
»Ja, det passerade under vägen hem. Jag stannade några dagar i Monte Carlo. Ni känner till La Turbie, det lilla stället på bergsluttningen. Nåväl, jag höll som bäst på med att knoga vägen upp till utsiktspunkten, när, kommen halfvägs, en vagn körde förbi mig. Inuti sutto tvänne damer, antagligen mor och dotter.
»Och den yngre?» frågade mrs Ventry ifrigt.
»Var strålande skön! De voro snart utom synhåll, men när jag nådde fram till värdshuset, stod vagnen tom utanför. Jag gick ett steg omkring och fick syn på damerna igen. Den unga flickan höll på att klättra upp för berget för att få bättre utsikt. Ack, att ni hade sett henne!» Jag stannade ett ögonblick i min berättelse för att njuta af minnet.
»Ja, ja!» utropade mrs Ventry otåligt. »Hon var hänförande, en vacker tafla -- men fortsätt. Det var väl mer att säga.»
»Visst var det mer», sade jag. »Under sina hastiga rörelser slant hennes fötter. Jag skyndade till hjälp och det visade sig vara en ganska allvarsam vrickning. Som hon icke kunde gå, förde jag henne till värdshuset, eskorterad af mamman. Där svimmade hon tillfölje plågorna. Återigen fick jag vara till hjälp, och när hon hämtat sig så -- ja, ni vet ju, Adele, att jag studerade till läkare när min excentriske onkels testamente gjorde mig till dagdrifvare.»
»Ni lämnade läkarhjälp?» sade mrs Ventry med ett småleende.
»Ja, det var verkligen en allvarlig vrickning, och sedan jag förklarat mig hemmastadd i konsten, lindade jag hennes vrist samt bar henne slutligen till vagnen.»
Mrs Ventrys småleende växte.
»Så romantiskt! Och ni blef förälskad i henne?»
»Öfver öronen! Om ni blott hört hennes röst, sett hennes -- -- --»
»Vrist?» inföll mrs Ventry.
»Hennes ögon!» ifyllde jag med en sträng blick. »Oh, hela varelsen var förtjusande!»
»Och det var början till en förbindelse. Berätta fortsättningen.»
»Det blef ingen fortsättning», sade jag sorgset. »I hastigheten glömde jag lämna mitt visitkort, och sedan de väl tackat mig och bedt mig hälsa på, körde de åstad -- utan att uppgifva mig någon adress. Kan man tänka sig något så förargligt. Förgäfves sökte jag under en hel vecka återfinna dem. Jag hade förälskat mig i en gudinna -- endast för att förlora henne nästa ögonblick!»
»Stackars Hugo!» sade mrs Ventry deltagande.
Hennes victoria nalkades och hon gick fram mot den. »Åh, nu har jag en tråkig visit att aflägga», sade hon med en suck. Hon steg upp i vagnen och jag placerade pudeln på sätet vid hennes sida. »Och så söker ni henne alltjämt?» frågade hon med ett leende.
»Ja, jag ämnar hålla ut hela säsongen, för att möjligen få träffa henne till slut», förklarade jag bestämdt. »Ni skall förstå, att jag aldrig förr varit så förälskad, och det gör mig energisk.»
»Nåväl, lycka till, mon ami!» sade hon med ett lätt skratt, medan hon åkte bort.
Jag fortsatte min promenad, och hade icke gått många steg, förr än jag upptäckte en lång, vacker, mörkhyad ung man som skyndade emot mig.
»Nå, här är du, Skeff, gamle vän!» utropade han under en ifrig handtryckning. »Jag hörde du var återkommen, sökte dig hemma, och så sade din betjänt att du skulle vara i parken, och här har jag då funnit dig.»
Lord Dennis Gorison var en hygglig ung irländare, löjtnant vid ett regemente som nyligen återkommit från Sydafrika. Han var också en af mina äldsta vänner.
Jag studerade hans ansikte och tyckte mig upptäcka en viss ängslan däri.
»Visserligen vet jag att jag är ofantligt eftersökt och förtjänt af min stora popularitet o. s. v.», sade jag blygsamt, »men likväl måste jag tillstå att jag känner mig smickrad att vara så eftersökt af dig. Det är verkligen snällt af dig, Dennis, min gosse.»
Han tog mig under armen.
»Oh, Skeff, jag är så illa ute, och du måste hjälpa mig!» utropade han modlöst.
Just hvad jag trodde.
»Nå, hur låter det senaste», sade jag, med en suck.
»Ser du, för två år sedan, innan jag for ut till kriget var jag en yngre man», började han tveksamt.
»Det där låter sannolikt», invände jag eftertänksamt.
»Ack, du vet så väl hvad jag menar, Skeff! Jag var mycket yngre -- en ung slyngel.» Han stannade. »Emellertid -- för att göra historien kort, blef jag kär i en aktris -- men inte af det vanliga slaget, Skeff! Hon var vacker och förfinad, och hade en liten roll i en komedi. Jag var verkligen mycket kär, och om jag icke just då fått resa ut, skulle jag ha gift mig med henne.»
»Ja, jag har då alltid påstått, att till och med krigsdepartementet ibland visar prof på intelligens!»
»Detta räddade mig i tid. Den sortens giftermål är komplett omöjligt för mig. Ni känner ju till finanserna inom vår familj.»
Glömde jag tala om att han var irländare? Godset Southbrook ligger i grefskapet Donegal, därifrån man icke plägar uppbära arrenden.
»Men om nu departementets order räddade dig. hvari ligger faran?» frågade jag.
»Vid min återkomst hade min präktiga mamma snappat upp en rik amerikanska åt mig. Hela familjen har kommit hit öfver för kröningen. Vi ha blifvit förda tillsammans och våra respektive
