Sida 215
FISKAR-OLLE Originalberättelse för hvar 8 dag af erland bratt.
Det var lif, och det var lust kring majstången, som ungdomen rest på Domsö dansplan. Alla, som något så när känna den Bohuslänska skärgården, äro väl bekanta med detta namn, men få äro kanske de, hvilka knutit en närmare bekantskap med denna ö och dess fåordiga, allvarliga befolkning. Jag hade bott där några somrar, och lika främmande, som jag den första tiden stått i »infödingarnes» ögon, lika hemmastadd blef jag i den mån, som omständigheterna tilläto mig att närma mig dem och vinna deras förtroende. Många år ha förflutit sedan dess, men jag bibehåller dock ännu i friskt minne alla dessa typer, som kommo i min väg. Flertalet af dem voro väl ur mången synpunkt alldagliga människor och ej ägnade att tilldraga sig något synnerligt intresse, men bland dem funnos dock sådana, som oemotståndligt tilltvungo sig uppmärksamhet, och hos hvilka man påträffade egenskaper, som voro allt för stora, alltför sällsynta att ej uppskattas.
Och särskildt erinrar jag mig »Fiskar-Olle» denne godmodige jätte, som i sin väldiga stofthydda tycktes inrymma två naturer. Han hade barnets naivitet i sina tankar, men var i fråga om mod och rådighet i farans stund en man, och en man som få.
Jag går att berätta hans historia och gripes därvid af ett djupt vemod vid tanken på det sorgliga öde, som blef honom beskärdt, tack vare en hjärtlös narr, som i sin oblyga egoism krossade hans lefnadslycka.
Det var, som sagdt, lif och lust kring majstången detta år. Vädret var ovanligt härligt, och de unga flickorna voro ej obenägna att tråda dansen. Det var ej allenast öns egen befolkning, som deltog i fröjden, äfven badgästerna voro med. Visserligen var det kvinliga elementet härifrån ganska skralt representeradt, men det fanns där dock, och sällan hade väl de unga stadsflickorna hvilat i säkrare armar eller förts med större själfständighet, än fiskarpojkarne nu tilläto sig, i opposition emot allt hvad regler och takt hette. Jag stod och betraktade tillställningen och hade gladt mig åt den muntrande synen af alla dessa par som svängde rundt. Det fanns ej två, som dansade lika, om jag frånser stadsherrarne, hvilka naturligtvis manövrerade med en öfverlägsen säkerhet. De intresserade mig dock mindre. Hvad som fängslade mig, var skärgårdsbornas primitiva danskonst, och det var en tafla så god som någon, att se dessa stadiga, väderbitna figurer på ett område, där hvarje liten herrskapsbyting hade kunnat vara deras läromästare.
En liten knuff bakifrån kom mig att afbryta mina studier. Jag vände mig om och stod ansikte mot ansikte med Fiskar-Olle. Jag skall aldrig glömma det drag af hårdhet, som låg öfver munnen, och i hans annars vänliga grå ögon hade kommit något främmande, nästan olycksbådande.
»Herr B.», började han, känner I honom, som dansar med Anna? Där!
Jag följde riktningen af hans pekfinger och såg mycket riktigt den, som han kallat Anna. Det var öns vackraste flicka, en frisk, hurtig tös om 19 vårar. Många gånger hade jag talat med henne, och stod hos henne rent af väl i vantarne, och jag visste, att under hennes glada skratt och enkla, okonstlade väsen låg så mycket allvar och innerlighet, att det förvånat mig, att dylika egenskaper kunnat bibehållas bland en sådan omgifning som den, hvari hon lefde. Hon verkade godt genom sin närvaro. Ingen ville gärna ådraga sig Annas förakt; de värsta bråkstakarne drogo sig i skymundan, och svordomarne tystnade, när hon inskred för att lugna sinnena. Visst satte hon många hjärtan i brand, men jag har förnimmelsen af, att de samtliga ansågo henne alltför förnäm och öfverlägsen för att våga erbjuda henne ett hem efter deras små villkor. Och jag förstår denna deras uppfattning, ty Anna var ej som de andra flickorna, hennes tankar gingo i en annan riktning, och de stackars gossarne hade svårt att finna ord, när de vågade blicka in i hennes klara, mörkblå ögon. Därför talade aldrig ryktet om någon förbindelse, som hon haft, och detta fick väl trösta de många, som brunno i tysthet.
Och hon var förtjusande, där hon nu svängde om, en bild utaf ungdom och lif. Det var en stadsherre, som förde henne, och på Olles förfrågan namngaf jag honom.
Olle stod tyst en stund, med händerna nedstuckna i byxfickorna, allt under det hans ögon följde deras rörelser.
»Jag tycker inte om den karlen», började han med bestämdhet, »och är det er vän, herr B., så ska I säga till honom, att han inte kommer i min väg».
Jag såg förvånad på honom, ty jag märkte att han darrade på rösten, och jag började ana, hur landet låg. För att säga något sporde jag, till det yttre helt ointresserad, om orsaken till hans varning, och tillade, att personen ifråga ingalunda vore min vän, äfven om jag kände honom. Men Olle var icke benägen att ingå på några vidare förklaringar, och tydligen var det inga glada funderingar, som sysselsatte honom, ty läpparna voro fast sammanpressade, och trots det ungdomliga som låg öfver honom, spårade man i hans skarpa, tvärskurna linier något, som talade ett farligt språk.
Spelemannen hade just slutat en munter polka, och ännu röda af dansen slogo sig paren ner här och hvar, och på bänkar och i gröngräset. Efter hvad som förekommit, voro mina ögon särskildt riktade på Anna och på hennes kavaljer, och fastän senare minnen, då jag nu så långt efteråt genomgår hennes historia, med allt fog borde visa mig bilden af en olycklig, djupt olycklig kvinna, så erinrar jag mig dock ständigt det skimmer af en stor och oskrymtad lycka, som vid detta tillfälle låg utbredt öfver hennes ansikte och hela väsen.
Stackars lilla Anna! Då jag nästa gång fick se dig, var redan blickens glans försvunnen, kinderna buro ej den färgen, och ditt modiga, goda hjärta var ej som då fylldt af den innerligaste lefnadslust. Dock, jag vill ej gå händelserna i förväg, ville blott, genom att återkalla henne i mitt minne väcka i mitt eget hjärta all den sympati, hon förtjänar, allt det deltagande, som hennes sorgliga lefnadssaga fordrar...
Spel-Johan var åter på sin post, och vid hans glädtiga toner vågade sig snart det ena paret efter det andra fram på dansbanan. Fiskar-Olle hade lämnat mig. Jag såg hans resliga gestalt på andra sidan, midt emot mig. Jag ville gå till honom, ty jag märkte, eller hade en aning om, att han umgicks med dystra planer. Jag hann dock ej att sätta detta mitt uppsåt i verket, ty i nästa minut såg jag honom bana sig: väg genom ringen och gå rakt fram till Anna. (Forts, nästa n:r)
