Sida 1014
EN FÖRLOFNING.
Af KNUT EILERT.
Så, nu äro de osams igen», mumlade den gamla damen, då hon från sidorummet hörde ett par högljudda, disputerande röster. »Så snart Kurt visar sig, har man inga händer med flickan. Först reta de hvarandra, och efter mindre än en kvart äro de färdiga att slåss. Ja, dem lär det väl aldrig bli ett par af, fast det varit min älsklingsplan -- de äro ju som hund och katt...»
Här afbröts den gamla damen hastigt i sina reflektioner, så hastigt att hon förfärad tappade en maska i stickstrumpan. Dörren rycktes upp, och in stormade en ung flicka på aderton år.
Det vackra ansiktet glödde af ifver, och hon såg mycket förargad ut. »Men lika!» sade den gamla förebrående. »Hvad är det nu igen? Det är ju ett oväsen, som om ett halft dussin pojkar hölle på att slåss, och alls icke som om en ung dam från det nittonde århundradet förde en bildad konversation!»
»Hvad det är -- ja, det må du fråga, tant lilla! Det är naturligtvis den utmärkte herr jägmästaren, som skall kritisera mig. Icke ens denna hvita klädning, som jag tycker så mycket om» -- hon vände och vred härvid på sig framför spegeln för att beundra, hur fördelaktigt det mjuka tyget framhöll hennes smärta figur -- »icke ens den går i honom. Nej, grönt skall det vara. Naturligtvis just för att jag önskat mig en blå till min födelsedag».
»Men man kan ju icke förtänka en jägare, att han älskar den gröna färgen, och du kunde väl för en gångs skull glädja honom med att klä dig i grönt. Tänk så tacksam han skulle bli för denna lilla uppmärksamhet!»
»Han tacksam! Han, som bara gör allt för att reta mig. Ber jag honom blåsa »Säg, hvi står du här så ensam» på sitt horn, så drar han till med sina otäcka signaler, så det slår lock för öronen på mig -- och det bara för att retas...»
»Ja, men då förstår jag verkligen icke, hvarför han kommer hit hvarenda söndag. Om jag vore som han, skulle jag verkligen hålla mig borta --».
»Precis min mening, kära tant, och det kan du gärna säga åt honom, ty här kommer han».
Dörren öppnades och en ung, ståtlig man, klädd i skogsstatens släpuniform, inträdde.
»Goddag, kära lilla faster!» sade han och kysste artigt den gamla på handen. »Hoppas du varit rask och kry under hela veckan?»
Den gamla mönstrade med belåten min sin brorson.
»Du ser så varm ut, Kurt. Ilka skall gå efter något läskande åt dig».
»Ja, det är rätt -- efter sin bestämmelse bör kvinnan lära att tjäna. Du känner väl till dessa vackra ord, min ännu vackrare kusin. Upp och öfva dig!» sade han skrattande till den unga damen.
»Jag bryr mig icke om att gå för Kurts skull», ljöd det stridslystet från dennas röda läppar, »vill han ha något, kan han gå själf eller ropa på pigan».
»Barn, barn», förmanade den gamla, »vill ni nu vara hyggliga. Hvar för sig äro ni de bästa människor i världen, men tillsammans äro ni rakt odrägliga. Hvad skall det bli af detta? Inte vet jag!»
»Men jag vet», kom det från Kurt.
Nästa söndag var Ilka verkligen klädd i blått, som Kurt icke kunde tåla. Och för öfrigt gjorde de till tantens förtviflan nu som alltid ingenting annat än grälade. Och det hjälpte icke, att han på tantens inrådan höll sig borta i fjorton dagar -- så fort han kom, brast det lös igen.
En dag kom han som vanligt på besök, och som alltid gällde hans första fråga Ilka.
»Hon skall just ut och cykla».
»Då följer jag med. Får jag lof?» frågade han den i detsamma inträdande kusinen.
»Det kan jag icke hindra dig från», kom det kyligt. »Hur mycket jag för öfrigt sätter värde på ditt sällskap, vet du nog själf».
»Om jag än icke bedrar mig, hvilket högst sällan är fallet, så sätter du precis lika mycket värde på mitt sällskap, som jag på ditt», sade han ironiskt och med en humoristisk blinkning i de vackra ögonen.
De åkte i väg, sida vid sida. Men hur mycket han än ansträngde sig för att kunna få ett fredligt samtal i gång, fick han blott korta affärdande svar. Och likväl -- hade lika sett de längtansfulla blickar, som han emellanåt kastade på henne, hade hon måhända varit vänligare. Och hade han sett, hur hon ibland vände sig om med en bedjande min, så hade han nog förstått, hur mycket af hennes tvärhet som var allvarligt menadt.
»Får du aldrig transport?» frågade hon plötsligen efter en längre paus.
»Det beror på dig. Om du vill, skall jag söka transport till -- Japan», svarade han bittert.
»Ja, gör mig den tjänsten, så slippa vi åtminstone gräla».
»Jag skall söka transport i morgon dag. Men som det kommer att dröja något, skall jag redan från i dag förskona dig från min närvaro. Har den äran att rekommendera mig!»
»Som du behagar!»
Han vände hastigt och styrde hemåt -- dock icke hastigare än att han fick tid att se en tår i hennes trotsiga öga och en förstulen, ångerfull blick. Småningom hade hon nått fram till en stor skog ett par mil från staden, hvilken hon satt som mål för sin utflykt. Hon satt i sina tankar, åkte långsamt framåt och styrde helt mekaniskt, då hon plötsligen spratt till:
»Vänta litet, vackra unge -- en kyss först!»
Hon blef alldeles förlamad af förskräckelse och såg upp. Framför henne stod en grof, trasig landstrykare med en duktig påk i handen. I samma ögonblick grep han tag i styret samt ämnade fatta henne om lifvet.
Halft vanmäktig af förskräckelse kunde hon endast ropa:
»Hjälp, Kurt, hjälp mig!»
Och som ett under visade sig Kurt vid utkanten af skogen, närmande sig med blixtens fart.
Då landstrykaren fick se honom, släppte han sitt offer, satte öfver diket och försvann hastigt i skogen.
Men Kurt lyfte upp den bleka unga flickan och strök henne ängsligt och kärleksfullt öfver det lockiga håret.
»Hur är det, min älskling, han har väl ej gjort dig illa? Skall jag fortfarande gå min väg och söka transport», tillade han med en smula af den gamla retsamheten, då hon alltjämt låg stilla i hans armar utan att se upp.
Han lyfte upp hennes hufvnd, och han måtte ha läst svaret i de tårfyllda ögonen, ty han tryckte henne ömt intill sig och kysste hennes bleka läppar.
*
Ett par timmar senare kom han infarande till tanten.
»Kan du tänka dig, faster lilla» -- började han utan att hälsa -- »hon har förlofvat sig...»
