Hvar 8 dag – Årg. 3 (1901/1902)

JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA.

Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.

(Forts, från föreg, nummer).

Jag tilltalade honom slutligen, ty jag plågades af hans envisa tystnad, och kunde ej fördraga den underlägsna roll, som jag påtrugat mig själf. Jag vek långsamt ihop tidningen, förde den lika gravitetiskt mot min ficka, men hejdade mig plötsligt och sporde honom artigt:

»Kanske ni önskar se tidningen?»

Jag är öfvertygad om, att han helst afböjt mitt erbjudande, ty hans drag uttryckte nu en sådan likgiltighet, att jag afgjordt ångrade mitt tilltag. Emellertid, vare sig han ej i hast fann ord att motivera ett afslag eller helt plötsligt kom på andra tankar -- han grep alltnog tidningen, och i det han synbart intresserad började bläddra i densamma, svarade han:

»Jag är viss om, doktor, att er älskvärdhet är helt naturlig, men vore jag misstänksam, skulle jag tro, att ni med kännedom om min absoluta likgiltighet, för hvad de dagliga bladen innehålla, önskat ge mig en kanske välförtjänt fingervisning. Men var lugn», tillade han vid min förvånade uppsyn, »jag fritar er fullständigt från denna tankegång och tackar er uppriktigt för er vänlighet.»

Låg det en viss ironi i hans ord, eller talade han ärligt? Jag var ej i stånd att afgöra detta, innan jag såg honom lägga tidningen å sido, och mina funderingar fördes i en helt annan riktning genom de ord, hvarmed han ånyo inledde samtalet.

»Ni förvånar er», sade han, »öfver att höra min ringaktning gent emot den dagliga prässen, och kanske ni finner det barbariskt och slött att frånsäga sig all gemenskap med alla de intressen, som uppröra vår tid och de små hyggliga människorna, men ni, doktor, som är vetenskapsman, skall väl ändå till en viss grad kunna medge eller tänka er frågor, hvilkas besvarande så ta vår uppmärksamhet i anspråk, att vi blott med ovilja fördjupa oss i eller sysselsätta oss med andra. Så är åtminstone fallet med mig, och hvad ni eller andra betrakta som en brist, det är i mina ögon en förtjänst. Ty blott därigenom att jag helt och fullt gått mitt ämne in på lifvet, har jag kommit till resultat, dem jag aldrig kunnat framvisa därest mina tankar splittrats af de många olika lystringsord, som städse ha sitt tillhåll i prässen.»

Om någon annan framställt ett dylikt påstående, skulle jag utan tvekan, utan svårighet ha kunnat påvisa dess ohållbarhet, men inför denne man skulle hvarje motsägelse ha fallit till marken, och jag förstod strax, att jag här stod inför ett väsen af helt annan kaliber än hvad man i allmänhet råkar på.

Doktor Heurteau gjorde en liten paus, och jag passade på att inflika:

»Var man egentligen på det klara med hans nationalitet?»

»Fullkomligt», svarade doktorn, »försåvidt födelseorten är den bestämmande faktorn härvidlag. Man vet nämligen med full säkerhet, att han föddes i den lilla franska staden Chaumont en Basseging. Men lika visst är också, att man förlorat spåret efter honom här i Frankrike, sedan han vid knappa 15 års ålder tog hyra på en Ostindie-farare och till dess han mer än 35 år därefter uppträdde här i Paris som doktor Jean Conradee Raboul och mellan åren 1895 och 96 utöfvade sin stora praktik.»

»Jag vet detta, emedan jag tog gansnka liflig del af de polisrapporter, som tillkommo med anledning af hans försvinnande. Emellertid -- för att återgå till min historia om honom -- så, sedan samtalet oss emellan väl kommit i gång, tröto visst ej samtalsämnen. Som hvarje djupt bildad människa yttrade han sig med stor lätthet, men hvad som i synnerhet gaf sådan färg åt hans framställning, var det utomordentliga intresse, hvarmed han omfattade den sak, som förelåg. Jag har trott mig vara rätt hemmastadd i en del saker och har aldrig mer än denna gång erfarit en sådan nästan skolpojksaktig beundran, som jag vid detta tillfälle kände inför denne man. Jag har förut skildrat honom på ett annat sätt, framhållit hans otillgängliga, inbundna, frånstötande natur, och jag har ingen ändring att göra härvidlag. Att han för en gång slog upp språklådan, får betraktas som en fullständig och enastående afvikelse från hans vanor, ty märk väl, att jag aldrig senare lyckades återknyta vår förbindelse eller än en gång få blicka in i detta underliga, men genialiska väsen. Hvilken skada, monsieur Durand», fortfor doktorn ifrigt och med hänförelse, »att denne man slöt sitt rika vetande inombords. Hvilka mäktiga resurser hade han ej till sitt förfogande, och hur lätt skulle ej hans öfverlägsna intelligens ha ledt oss andra till ett framgångsrikt arbete i vetenskapens tjänst. Hvar är han? Skall han återkomma? Finns han i lifvet? Jag vet ingenting af allt detta, och jag fruktar, att lika gåtfull som han gick ibland oss. lika gåtfulla förbli nog hans senare öden. Jag afviker då och då från ämnet, men jag är tvungen därtill på det att ni tillnärmelsevis må få en riktig uppfattning om de personer, som äro inblandade i denna sak. Jag säger inblandade, som jag för öfrigt redan nämnt, att mellan den olycklige Jean Raboul i Charenton och doktorn med samma namn existerar ett visst samband, och jag skall nu omtala några bevis för detta påstående.

Efter att, som jag nämnt, på det angenämaste sätt ha fördrifvit tiden vid middagsbordet, fortsatte vi samtalet vid kaffet ute på terrassen vid boulevarden, och jag vardt fortfarande i stånd att njuta af hans eleganta och medryckande framställning. Som vanligt strömmade en aldrig sinande folkmängd fram och åter längs boulevarderna, och då jag tillfälligtvis kom att fästa mig vid en främling med ett särdeles markeradt utseende, riktade jag doktorns, uppmärksamhet på honom. Deras ögon möttes, kanske blott några sekunder, men aldrig, det vågar jag påstå, ha mera expressiva ögonkast växlats! Och hvilken skillnad låg ej i deras uttryck. Hur skall jag kunna skildra den intensitet, hvarmed de mönstrade hvarandra, och hur skall ni kunna förstå, hur de framstodo för mig under dessa korta sekunder, dessa tvänne väsen, hvilka plötsligt dykt fram såsom ar mörkret vid skenet af en blixt.

Doktor Raboul var likblek, hans läppar darrade och samma ögon, som nyss förut brunnit af intelligens och liflighet, de hotade nu att tränga ur sina hålor, de återgåfvo en sådan namnlös skräck, en sådan hjärtslitande fasa och förtviflan, att aldrig har ett mänskligt ansikte synts mig hemskare. Blott, ett har en gång senare kunnat täfla därmed; jag menar hans, därute i! Charenton.

Och hvad stod där att läsa i, främlingens ögon?

Jag ryser ännu vid minnet af den hemska outgrundlighet, som tindrade i hans svarta, vidöppna ögon, men i öfrigt präglades hans drag af ett nästan högtidligt allvar. Jag har svårt att bestämma hans nationalitet. Hyn var bronsfärgad, växten af medellängd, håret grånadt och ansiktet magert,