Sida 2310
Foto. Julius Grape, Foto.-affär &. atelier, Sthlm.
Hofpred. Gemzell håller dödsbetraktelsen.
Kistan bäres från Skeppsholmskyrkan.
KAPTEN GRAHMS LIKBEGÄNGELSE.
-
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts. och slut f. föreg. n:r.)
Kan jag blott få fram något af den ångest, som bemäktigade sig mig, när sanningen, den hela förfärande sanningen, arbetade sig fram likt en svart och kväfvande mara genom den skyddsmur, som ett förtvifladt hopp ville resa gent emot den tanken, att hvad jag såg var verklighet, var ett stycke af lifvet -- kan jag detta, då är jag ock viss om, att den eller de, hvilka erfara min historia, skola ägna mitt minne någon yttring af den vekhet, som deras hjärtan känna.
Jag är ej i tillfälle lämna några faktiska uppgifter, om hvad som passerade från det ögonblick, jag inslumrade vid doktor Rabouls sida, och tills de händelser vidtogo, som jag nu skall berätta, och detta med anledning däraf, att jag aldrig blef i stånd växla några ord med honom eller erhålla minsta antydan om det verkliga sammanhanget.
Men, öfverlämnad åt gissningar, skulle jag tro, att vi blifvit öfverraskade under sömnen, och att man, hvad mig själf beträffar, låtit min naturliga sömn öfvergå till en hypnotisk sådan, hvarför jag också saknar möjlighet bestämma, hur lång tid, som förflöt emellan den afton, då jag sist talat med doktorn, och tills jag nu hade denna förskräckliga verklighet inför ögonen.
Jag befann mig i en rymlig sal, men väggarne voro bergets, och fönstren öppningar däri. Om det var dag eller natt, vet jag ej -- kanske det senare, eftersom jag såg facklor kasta sina oroliga skuggor öfver mörka, allvarliga män.
Shivas bild, sådan som doktorn beskrifvit den, reste sig i rummets midt, och från dess hjälm tindrade rubinen som aldrig förr. Doktor Raboul låg knäböjd framför stoden, och vid hans sida reste sig Chapra, mera allvarlig än någonsin, mera grym till dragen, än hvad jag förut sett.
Det härskade en tystnad, som isade blodet i mina ådror, och jag frös, som om dödens kyla farit genom min kropp.
Jag bäfvade inför den oförsonlighet, som låg i luften, och hela mitt väsen var fylldt af fasa vid åsynen af dessa glimmande ögon, de tärda gestalterna och dessa mörka hufvuden, hvilkas drag harmonierade så väl med den dystra, skräckfyllda omgifningen.
Plötsligt höjde Chapra sin arm och från hans läppar ljödo ord. Hvilken mening, som låg däri, vet jag ej, men jag såg de andra närma sig, och allt trängre blef kretsen kring doktor Raboul.
Han hade rest sig upp, och jag fick se hans onaturligt bleka ansikte, med de djupa, ångestfyllda ögonen.
Och sådan når mig bilden af honom än i dag.
Han svarade på Chapras ord, långsamt, och som om han varit trött.
Det blef ett sorl bland hopen. Hvad hade han sagt?
Jag vet det ej, men af den lifliga konferering, som uppstod, slöt jag, att det varit ting af innehållsrik betydelse, och när jag såg alla dessa hotfulla ögon, och märkte hur tid efter annan seniga armar höjde sig i luften, då bäfvade jag för doktor Raboul, ty så hopplös syntes mig hans sak, att det förtviflade i mitt eget läge trädde i bakgrunden.
För andra gången hördes Chapras stämma.
Allt efter som han talade, tystnade sorlet, och det föreföll mig, som om till och med hans åhörare förskräckts vid hans ord. Han slöt, och allas blickar riktade sig mot doktorn. Han hade åhört talet, utan att darra, och det förskräckliga, det innebar, mottog han utan invändning. Blott en gång flögo hans blickar mot himlen, som om de velat genomtränga den tunga berghällen och vädjat till en högre makt, därefter slöto de sig, och han föll till marken vid Shivas bild.
Då böjde sig Chapra öfver honom, strök hans panna och ögonlock, samtidigt som de andra uppstämde en klanglös, underlig sång.
Den tystnade, och doktorn syntes sofva.
Men det var ej sömnens frid, som kommit öfver honom, ty han sof som en osalig ande. Dock
