Sida 3316
flörts, f ch slut fr. sid. 520 J
Hur fin hade hon dock ej vant, hans unga fröken, då hon var liten och satt bredvid honörn på kuskbocken, hållande i tömlyckan, och han inbillade henne, att det var hon och inte han sorn körde, eller när han ledde hästarne till dammen för att vattnas, och han satte henne upp på dem och gick bredvid och höll henne fast för att hon ej skulle falla.
Ja, det var då, det!
Nu hade hon varit ute i stora världen och kommit hem, men hurudan?
Med ett fåfängligt och vrängt sinne, onyttig och högdragen. Ju mer han tänkte på kvinnorna, höga som låga, ju mera fäste han sig vid Raggen.
Godsets herre hade länge legat sjuk, och det gällde nu snarast möjligt en afgörande operation, om hans lif skulle kunna räddas. Den tillkallade, närboende, unge läkaren vågade dock ej vidtaga denna utan i samråd med en annan kollega. En sådan fanns ej på närmare håll än i provinsstaden, och dit var öfver två mil. Situationen var kritisk. Alla stallets brukbara hästar befunno sig långt bort från gården på timmerkörslor i skogen, voro ej att förvänta hem innan kvällen, och nu var det middag och ingen tid att förlora. På stallet stod - förutom Pepita, som ju ej var att tänka på - Raggen, men nu, efter en lång vinters oafbrutet skogsarbete, öf-veransträngd och af veterinären strängeligen anbefalld flere dagars fullkomlig stillhet för att åter kunna komma i tjänstbart skick.
Men nöden har ingen lag, och med svidande hjärta måste Thorson spänna honom för släden. Dess bättre är väglaget gynnsamt: snön ligger kvar, jämn och slät, föret är »klingande», och alla vattendrag, trots den antågande våren, ännu isbelagda. Öfver fjärdar och vikar, myrar och tjärn, genom stigar i skogen så smala, att släden knappast kan passera emellan trädens stammar, leder Thorson färden för att finna de genaste vägarne och sålunda så mycket som möjligt lindra mödan för sin lidande gunstling. Villig, som om han förstod hvad det gällde, uppbjuder han alla sina krafter till hastigt traf, men de äro blott rester af, en redan förgången styrka, och tyna därför af efter hand allt. mer och mer, och utanför läkarens bostad står han med tungt hängande hufvud och skälfvande ben. Man rår ej för att man blir gammal och bruten, stackars Raggen! Thorson känner sig som en missdådare. Nödvändigheten ger intet uppskof, den är skoningslös. Så ock läkaren, känd för sin brutalitet, och som nu förgrymmad öfver att ha blifvit ryckt från en fästmiddags angenäma stämning, ger sitt misshag fritt lopp i upprepade, hjärtlösa uppmaningar till ständigt ökad fart. Thorson måste tiga och lyda, det gäller ju hans herres lif. Att det snart är slut med Raggens, därom behöfver han tyvärr ej längre tvifla, l allt ifrigare och ystrare rytmer röras bjällrorna, men Thorson nimmer deras klang som dödsklockors dystra förebud. Gång på gång har det arma djuret snubblat, men åter rest sig.
Dagen är all, kvällningen har börjat, och redan skönjas ljusen från herrgårdens fönster. Då stupar hästen och knäcker i fallet fimmelstången midt af. Ursinnig och förbittrad öfver att så nära målet nödgas stiga ur och gå, fattar läkaren häftigt piskan och 'slår ined all kraft det dignande offret, som nu ej förmår resa sig, slag i slag och skall just höja piskan till ännu ett, då den blixtsnabbt ryckes ifrån honom, böjes för Thorsons knä och brytes i mångfaldiga bitar. Hans1 röst darrar af sjudande vrede:
»Nu är det din tur att springa, du har bättre ben än han, profoss!»
»Aktar du ej en människas lif mer än ett gammalt hästskrälles, drängslusk!»
»Kanske mer än du, sorn säkert har flere man niskolif på ditt samvete än jag!»
Läkaren ser ett ögonblick ut som örn han ville kasta sig öfver deri vredgade gubben, men studsande tör hans mördande blick, slänger han hastigt af sig pelsen och rusar vägen fram mot gården.
Med stor möda kommer hästen ur selen och upp på benen och in i sin spilta. Thorson kelar med honom som med ett barn, fördubblar sina vanliga omsorger för hans välbefinnande: reder en hel kärfve frisk halm till hans nattläger, fyller krubban til! brädden med hafre, beströr den riktigt med mjöl och torkar honörn grundligt öfver hela kroppen. Men tör första gången är Raggen känslolös för hans omvårdnad. Raggen står oberörd och likgiltig för allt och slickar ej som annars den hand, som smeksamt glider öfver hans nos. Hufvudet sjunker djupt ned emellan frambenen, dessa svigta under sin tyngd, så segnar han ned, faller på sidan, sträcker ut alla benen och blir liggande orörlig.
Vid stallets fönster stod en gammal man och låt blicken stelt och sinnesfrånvarande glida hän öfver de snöiga fälten och de svarta skogsåsarne under en stjärnströdd natthimmel, stod där än lika orörlig och stirrande när dagen grydde, likaså när sol gick upp medan tårarne oafbrutet tillrade ned för hans fårade kinder.
Var det något, att sörja en gammal osjälig hästkrake, hvars gärning - om ock god - dock var lika naturlig, otillräknelig och oansvarig som en annans onda. Visserligen! Men fängslar ej den skönhet, inre son» yttre, mest, ju mera omedveten den är om sin tillvaro, och hvad gör väl formen till, i hvilken det goda uppenbarar sig? Hos den ene som den andre stammar städse dess art från samma oföränderliga, eviga ursprung.
Med morgonen var godsherrens lif utom all fara. Den stagnation i husets regelbundna ordning, ovissheten om sjukdomskrisens slutliga utveckling under den senaste tiden föranledt, var nu haf d och alla bestyr åter i sin förra gilla gång. Så äfven fröken Annas sedvanliga morgonpromenader till stallet.
Dock - denna gång mot vanan blef hon stående framför Raggens spilta, häpen och . skräckslagen.
»Men Herre Gud! hvad är detta, Thorson?»
All den länge närda förtrytelsen öfver hennes ofta visade förakt för den afdöde vännen tog nu ut sin fulla rätt.
»Hvad det är V Jo, det är deri, som ingenting fick, men allting gaf, och när han ingenting mer hade att ge lät sitt lif för en annans. Tycker hon inte det är vackert, det? Hvasa?»
Fröken Anna blef honom svaret skyldig, men i hennes inre försiggick en underlig, genomgripande rörelse, en af dessa sällsamma, som, om ock för några ögonblick, dock kan vara bestämmande för en ny vändning af en människas sinnelag, afgörande för ett helt lif. Hennes verkliga, goda, friska natur. som förkrympts i en förkonstlad och kylig lifssfer, bröt nu fram med ens för denna mäktiga rörelse, som sippan ur snön för vårsolens spirande värme. Ju mera hon såg på den fyrbenta trotjänaren fingo hennes ögon en tilltagande varm och fuktig glans, förskönade af det mildaste och godaste uttryck, ty han tedde sig nu för henne med denna inre syn på lifvet, hvilken så ofta kan göra det vackra fult och det fula - vackert.
Men på knä bredvid Raggen låg Thorson, och. hans stämma skälfde:
»Du var värd kärlek mer än de fleste, och din frist har du hederligt förtjänt. Hvila utan arbete är stöld, men du var ständigt ärlig. Därför kan du sofva godt, där du ligger, gubben min. Mången hvilar sämre på ejderdun, än du på din kärfve.
