Sida 3511
EN EPISOD FRÅN GENERAL BONAPARTES DAGAR.
Den pånna som nedtecknat denna skildring skrifver: »Då jag i går satt och såg på Napoleon-illustrationerna å HVAR 8 DAG, föll mig i minnet medföljande lilla episod, som jag för längesedan hört af mina föräldrar, hvilka fått den af hjältinnan själf. Den är visserligen obetydlig, men kan dock tjäna till, så att säga, ett helt litet blyertsstreck till hans bild. Underbart att säga, var det hjältinnan som vårdade min första barndom».
Man räknade år 1797. Med häpnadsväckande hastighet hade Frankrikes härskaror, under Bonaparte, gått segrande fram i Italien. Nu hade den unge 26-årige generalen ändtligen låtit sin trogna Junot från Paris afhämta den lidelsefullt älskade gemålen, från hvilken krigets växlingar hållit honom skiljd ända sedan de i mars 1796 blefvo förenade. Det unga paret slog sig ned på det ståtliga slottet Montebello, nära Milano, samlade omkring sig allt hvad denna stad ägde af talang, skönhet och rang, samt bildade, så att säga, ett litet hof, där fäst aflöstes af fäst, och där Josephine med behag och elegans gjorde les honneurs, medan hennes gemål öfvervakade de underkufvade länderna och höll dem i en hälsosam fruktan.
I ett med all den tidens lyx inredt rum gick den redan så mäktige mannen otåligt fram och tillbaka med rynkade ögonbryn, under det hans maka satt själfsvåldigt tillbakalutad i en kanapé, skenbarligen tanklöst lekande med sin solfjäder, men i hemlighet oroligt aktgifvande på den uppretade mannen.
Slutligen stannade han framför henne och utbrast: »Nej -- jag tål ej den skenhelige skurken, ej heller hans vänner. Du får ej inbjuda dem till morgondagens fäst. Jag vill det ej!»
»Du vill ej att jag skall bjuda härtigen af Lucca -- bien! Men däremot spanske ministern -- är det klokt att ignorera honom? Han är grand af Spanien -- han --»
»Han är gift med en österrikiska, som dessutom har flera enorma fel: hon är ful, hon har en satans skarp tunga, hon har tvänne bröder i österrikiska armén. Jag vet att hon brefväxlar med dem, oaktadt jag gifvit mitt missnöje tillkänna. Och så är hon intim vän med denne förhatlige Lucca. Att jag ej kunnat krossa denne usling -- att han gjort mig så mycken förtret -- det kan jag ej glömma!»
Åter började han sin häftiga promenad fram och tillbaka.
Efter en stund steg Josephine upp, lade sakta sin lilla fina hand på hans arm, och hviskade: »Napoleon -- du skrämmer mig.»
Ännu lefde det äkta paret i den försonande smekmånadens rus, och Bonaparte var häftigt förälskad i sin maka, som väl visste begagna sig af sin makt. Hans min var visserligen ännu mörk, men han förde ömt den lilla handen till sina läppar, och satte sig ned på kanapén i det han drog henne intill sig.
Nypande henne i näsan (ett sätt han hade att visa sig skämtsamt vänlig) sade han efter en stund:
»Hur var det nu madame la générale ville hafva det i morgon?»
»Jag vill att spanske ministern skall bjudas; äfvenså hans gemål -- jag är rädd för henne.»
»Ännu mer än för mig?»
»Ännu mer än för -- dig?» svarade hon med ett behagsjukt ögonkast.
»Nåväl, bjud trollet, om det måste så vara, men Lucca -- nej -- absolut nej!»
Därpå kysste han henne hastigt och lämnade rummet.
*
Vid samma tid ägde en annan scen rum i spanske ministerns palats i Milano.
Grefve di B...., som ännu ej fått något vapenbref från sin regering, och som tydligen fann sig utmärkt väl här i Milano, samt helst skötte sina nöjen, var för tillfället förargad på sin fru gemål.
Han sade henne detta på det mest tydliga sätt i världen, tillgripande sitt eget modersmål, då fransyskan ej försåg honom med nog kraftiga uttryck. Han var en liten karl, så mörk att hans skäggbotten var alldeles blåsvart, med stora mörka ögon, och vackra, skarpt markerade drag. Hans maka var snarare ful, men hennes ögon lyste af kvickhet och ett öfverlägset förstånd. Hon var »en karaktär.»
»Låt bli att skrifva till edra bröder på en tid, madame. Caramba! Låt freden blifva säker först -- ni vet ju huru all korrespondens med österrikarne retar segraren. Skall man då inte kunna få lefva i lugn!»
»Åhå, min vän, tror ni att jag låter läsa lagen för mig i hvad som rör mina familjeförhållanden af den här lille för detta korpralen från Corsika? Nej -- jag har skrifvit, och jag skall skrifva. Bra uselt vore det äfven af oss, om vi för att ställa oss in hos denne Bonaparte, öfvergåfvo såväl våra närmaste som våra vänner -- ej, minst den käre Lucca. Se där har ni mitt sista ord. Dock lofvar jag att i morgon gå på deras fästmiddag -- ifall vi blifva bjudna!»
»Så säger också jag mitt sista ord -- håll er skarpa tunga i styr i så fall, madame, eljest svarar jag ej för huru det kan gå!»
Och han rusade ut, slående dörren i lås efter sig.
Grefvinnan lutade sig tillbaka i sin mjuka länstol, och försjönk i tankar.
Hon visste hvarifrån Bonapartes ovilja härledde sig: det retade honom att han ej lyckats förödmjuka härtigen af Lucca. Denne man ansågs dessutom, djupt religiös efter den tidens sätt att se -- han var »un dévot», som det kallades, och hans seder voro så stränga, att endast den saken måste reta. dem, hvilka lefde ett fritt, själfsvåldigt soldatlif. Och vi veta att Napoleon fattade ovanligt starka antipatier, hvilka äfven sträckte sig till den afskyddes anförvanter och vänner.
Då di B...s först kommo till Milano hade härtigen af Lucca mött dem med förekommande artighet, och gått dem tillhanda med sitt bistånd vid de förvecklingar, som kunna uppstå under bosättningen i ett främmande land i en så orolig tid som den dåvarande. Under krigets stormiga växlingar hade deras ömsesidiga förhållande öfvergått till en fast vänskap, oaktadt den stora olikheten i deras skaplynne. Ett hade de dock gemensamt -- en hög grad af gammaldags ridderlighet.
*
General Bonapartes våning badade i ljus, och luften var nästan kväfvande genom all den starka blomdoft, hvilken, blandad med allehanda parfymer, fyllde rummen. De mest glänsande uniformer trängdes med de, efter den tidens mod, elegantaste toaletter. Hvem kan ej föreställa sig det bländande skimmer af »gloire», af segerjubel, som hvilade öfver det hela -- och så denna frihet från det gamla franska hofvets stela etikett, det nära nog sagolika i denne unge hjältes segerbana -- allt detta verkade som ett starkt rus på sinnena. Och i detta rus dränktes för ögonblicket alla tankar på det af stridande partier sönderslitna fäderneslandet -- på alla tappra, hvilkas lik lågo sådda utefter den väg segrarne gått fram -- på alla tårar och förbannelser, hvilka omgåfvo dem utanför denna förtrollade dunstkrets.
I det innersta gemaket mottog generalen och hans gemål sina gäster. En mörk skugga for öfver
