Sida 3711
BUNDEN.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af E. WALTER HÜLPHERS.
(Forts. fr. n:r 36).
Som om hon känt hans blickar bränna, reste hon sig hastigt och vände sig om, lätt rodnande, då hon mötte hans ögon. Därpå såg hon kallt på honom och ville gå honom förbi i första impulsen, men så hejdade hon sig och sade med isande lugn:
»Förlåt, jag höll på att göra mig skyldig till en oartighet, men jag tycker inte om att man smyger sig inpå mig.»
Han mörknade för ett ögonblick, det var det häftiga Kryckeska blodet som kände sig såradt:
»Förlåt mig, Magnhild, jag ville tala med dig ensam, och om jag inte begagnat mig af en list, hade du väl som vanligt gått ifrån mig, så snart du varsnat mig.»
»Jag vet ingenting som vi båda ha att talas vid om i ensamhet! Kanske du tillåter ...?»
Hon ville gå honom förbi, men han ställde sig i hennes väg.
»Nej, så mycket under dig står jag väl inte, att du inte kan höra på hvad jag har att säga dig. Sen återstår det dig att afgöra med ett ja eller nej, och jag skall foga mig i det, hvilket det nu blifver, det ger jag dig mitt hedersord på!»
Det var klang af mannaord, och hon fogade sig:
»Nå väl då, låt oss gå nedåt gångarne, medan du säger hvad du önskar!»
»Hvad jag önskar? Magnhild, jag trodde inte att jag behöfde säga dig det. Nog vet du att min lycka hvilar i dina händer.»
»I mina? Nej, kära herr kusin, inte det där tonfallet och inte den där minen, de misskläda dig, vet du!»
»Kanske! Nåja, om du vill ha en mera skämtsam ton, så skall du få, men jag försäkrar dig, att det inte är mindre allvarligt menadt för det.»
»Allvarligt! Nej, snälla Alvar, kan du också mena någonting allvarligt?» Hon skrattade.
»Ja, skratta du och håna! Jag är tämligen van vid det. Men, Magnhild, om du blott en enda gång ville försöka att förstå mig. Jag älskar dig, Magnhild och...»
»Till huru många förut har herr Alvar Krycke sagt de orden?»
Han slog ut med handen och sade i lugnaste ton, ehuru det brann under ögonfransarne: »Tja, kära Magnhild, det är nog till en hel del det, men ...»
»Förskona mig från dina galanta historier, är du snäll, hvad jag redan känner därom, är mer än nog!»
»Så mycket bättre, då behöfver jag inte bikta mig på det området.»
»För mig behöfver du sannerligen inte bikta någonting alls.»
»Man brukar väl göra så i alla fall för den som man ber blifva ens hustru.»
»Jag, din hustru! Då svarar jag ...»
»Nej, nu skall du ingenting svara, ty nu är du i hastigt mod. Öfverlägg först lugnt och noga, om det då skulle vara så farligt för dig att binda ditt öde vid mitt! Det är ju din fars innerligaste önskan att se oss båda förenade ...»
»Det är du, som intalat honom detta», bröt hon ut med blixtrande ögon, »men det skall ändå inte gå. Jag gifter mig aldrig, hör du, så sant jag heter Magnhild Krycke, och att det namnet är att lita på, det vet du af gammalt.»
»Säg inte aldrig, Magnhild! Om det nu inte blir med mig så ...»
»Jag ämnar aldrig bli en efterträderska!»
»Så du pratar! Och för resten vet man bra litet om hur man kommer att handla en gång, då den riktiga, äkta kärleken kommer!»
Han sade henne fullt ut som han trodde att det var, som det en gång gått honom själf. Han visste nu, att han förr aldrig varit kär, fast han förut haft många kvinnor. Nu kände han allt som en skam, och han skulle ha velat gifva år af sitt lif, om han kunde göra allt om igen, ogjordt. Han kände sig nerfläckad, då han stod inför henne, blygdes och dock ...
Det där, att föra ett fullkomligt dygdigt lif, då mannaåldern och naturen pockade ... Åh, ja, han hade allt fått pröfva på det också sedan. Ligga vaken om nätterna, stirrande ut i mörkret med likt greppet af en järnhand om hjärterötterna. Vrida sig, lida, känna alla onda lustar strida mot viljan. Känna en förtviflan och olyckan öfver sig, så att föga fordras att man inte gör slut på alltsammans med ett revolverskott. Jo, han visste nog af det, och det var kärleken, då den ändtligen kom, som gaf honom kraften att strida, viljan att stå emot. Men viljan att inte förbanna, den hade mer än en gång visat sig svag.
Och så heter det, att männen äro så dåliga och att kvinnan skall vara underkastad hårdare sedlighetslag än mannen! Jo, det är allt det ändå som de skola. Hvarför? Jo, emedan de ha naturen emot sig. Och lika visst som att naturen gett kvinnan en instinkt att värja sig, så har den också gett mannen en att taga, och ett brott mot båda medför lidande, det är hämnd.
Men, han kunde också förstå hur en kvinna skulle tänka och känna i ett fall som detta, all hennes stolthet och kanske också medvetandet om eget värde måste resa sig emot det hon kallat att bli efterträdarinna. Men ... det var att taga ting och förhållandena som de nu en gång voro ...
Det finns någonting högre och finare här i världen, som plötsligt bryter fram likt solen en rägnig dag.
Det är då som blommorna få ny färg och doft och jorden stiger fram för undrande blickar, ung och ny. Molnen sopas bort och skyn blir blåare och härligare än förr. Hvar är nu det som nyss syntes så grått som spindelväf och smutsigare än smuts? Man ser det inte mer, man ser bara solen och blommorna och den ljusa härliga skyn. Man sträcker ut armarna åt dem, man andas i fulla, djupa drag och man hänger sig åt dem, helt och fullt, med glädje. Ty det är lifvet. Och så är det också med kärleken. Då den en dag kommer, då rycker den med sig viljor och sinnen, ja, stålar viljan till ett enda: han eller hon, som man älskar. Är det då inte ljuft att kämpa och lida för den man älskar! Ljufvare än ljuft, vackrare än vackert, andaktsfullare än klang af helgmålsklockor. Att tjäna sin kärlek är att tjäna Gud, den Gud, som i sin högsta godhet befaller: »Du skall kufva dig själf om du vill äga lyckan på jorden!»
»Har du inte själf sett, Magnhild, hur annorlunda än förr jag blifvit under dina ögon?» slutade han sitt tal. »De kalla mig Alvar Eremiten nu där nere, för att jag aldrig mer uppsöker deras lag. Och hvarför finner jag aldrig mer någon glädje annat än här, där du är mig nära? Magnhild, jag
