Sida 2405
DET OBRUTNA BREFVET.
(UR LIFVET.) Originalskiss för HVAR 8 DAG af C. C.
Kamrer Bark var en konstig, gammal herre. Allvarsam, fåordig, tillbakadragen, i högsta grad ordentlig och metodisk. Så långt tillbaka den på hans tid lefvande generationen i den lilla landsortsstaden kunde minnas, hade han vid samma klockslag utträdt ur enkefru Lundströms port för att taga sin morgonpromenad nedåt hamnen, i alla väder. Precis klockan 10 hängde han upp sin hatt på samma spik i banklokalens yttre rum. Precis klockan 2 hängde han upp den, likaledes på sin bestämda spik, i enkefru Lundströms matsal, satte sig till bords med hennes öfriga matgäster, stoppade servietten ordentligt innanför skjortkragen och yttrade ingenting annat under måltiden än de reglementerade svaren på de reglementerade frågorna:
»Har kamrern varit nere vid hamnen i dag?»
»Ja, det har jag.»
»Voro där några nya fartyg inkomna?»
»Ja -- jag tror visst ett par stycken.»
Ovanligt intressant konversation!
Ingen, hade någonsin sett honom skratta. Ingen hade någonsin hört honom prata.
Klockan fem gick han upp till gamle f. d. major Eneman vid torget, en treflig, förmögen gammal enkling, som varit hans vän från skoltiden. De båda gubbarne slogo sig ned vid brädspelsbordet, och spelade under tystnad, då och då smuttande på sina toddyglas. Under två timmars tid förnams intet annat ljud än tärningarnes rasslande och brickornas dunkande. På slaget sju reste de sig upp, hvarvid Eneman vanligtvis yttrade:
»Jo, jo, jag blef jan igen, Du är en riktig öfverdängare i brädspel, bror Bark. Men -- ha, ha, ha, tur i spel -- -- he, he, he -- jo, jo!»
Detta skulle vara en hänsyftning på kamrerns otur hos damerna, för hvilka han alltid visade en oöfvervinnelig skygghet. Hvarpå de båda vännerna skildes åt med en kraftig handtryckning.
Klockan nio låg kamrer Bark i sin säng efter att ha inmundigat sitt vanliga glas ölost med två smörgåsar, hvilken lätta supé stod på en bricka å skrifbordet, då han kom hem om kvällarne.
-- -- -- -- --
Och på detta vis hade det fortgått dag efter dag, år efter år, så att det fanns just ingen, som gaf akt på att gamle kamrerns hår blef allt mera hvitt, och hans rygg allt mera böjd.
Det fanns dock en dag på året, då kamrer Bark frångick den gamla vanliga ordningen, och det var den 2 september. Då stängde han in sig i sitt rum strax efter middagen, och sedan såg ingen honom förr än följande morgon. Hvad företog han sig väl under dessa timmars ensamhet?
Det berättades, att en af fru Lundströms pojkar en gång klättrat upp i det gamla päronträdet på gården och därifrån lyckats kika in i kamrerns rum vid ett af dessa tillfällen. Men han hade ej fått något vidare för sitt besvär än ett par sönderrifna byxor och en däraf följande risbastu. Kamrern hade suttit vid den nedfällda chiffonnierklaffen, stödjande hufvudet i ena handen, under det han med den andra vände och vände på ett försegladt bref. Se där allt!
Till och med den lilla stadens lifligaste skvallersystrar kunde ej koka ihop någon mera spännande historia af dessa magra fakta.
Så hände det en dag, att gamle major Eneman förgäfves satt och väntade med brädspelsbord och tutingar -- ingen kamrer Bark visade sig. Oerhördt.
Då klockan blef sju, kunde majoren ej längre bekämpa sin oro, utan gick att höra efter sin gamle väns befinnande.
Det var, som han fruktat -- gubben Bark låg i sängen i stark förkylning och feber. Hans ansikte lyste upp, då han fick se sin gamle vän och spelkamrat.
»Det var bra -- du kom», sade han flämtande. »Så jag får ordna med dig -- om den smula -- jag lämnar efter mig. Hade du ej -- kommit nu -- hade jag -- skickat bud. Öppna -- chiffonniern och skrifbordslådoma, och sätt dig -- där -- i fåtöljen.»
Så länge hade gubben ej talat i mannaminne.
Majoren gjorde, som han önskade, och mottog den sjukes förordnanden, en lätt sak, då hans papper, liksom allt hvad han hade om händer, alltid vårdats med ytterlig ordning.
Slutligen öppnade majoren en liten lönnlåda, som endast innehöll en vissnad marskalkskrans, en blå bandstump och ett gulnadt, men oöppnadt bref.
»Hvad skall detta betyda, din gamle spjufver?» sade Eneman, med ett försök att skämta.
»Gif hit!» sade Bark. Skall jag öppna det innan jag dör? Nej -- jag vågar ej -- jag vill dö med hoppet inom mig!»
»Hvad är det fråga om? Från hvem är det? Hvarför har du ej brutit det?»
»Kom hit -- sätt dig bakom sänggardinen, så att -- jag ej ser dig -- så skall jag tala om brefvets historia. Och lofva -- att ej skratta åt mig. Detta bref -- som du här ser -- är svaret på ett af mig skrifvet -- friarebref.»
Majoren lät höra ett kväfdt utrop af öfverraskning.
»Ja», fortfor Bark, »detta bref -- innehåller det ord -- som skulle ha gjort mig till den lyckligaste man på jorden -- eller den olyckligaste. Jag hade ej mod att öppna det då -- för fyrtio år sedan -- och jag har aldrig fått mod därtill. Ser du -- jag har haft detta kanhända att lefva på. Jag har kunnat drömma, att där stod ett: "Ja!' -- och hur har jag ej drömt - hvilken sällhet har ej detta bref skänkt mig -- i inbillningen. Men hvar gång jag ville bryta förseglingen för att få visshet -- så kom tanken -- om det nu vore: 'Nej!' -- och så lät jag det vara. Nu har jag hört att hon är död. Och nu vill jag bedja dig att låta brefvet -- hennes bref -- följa mig i grafven. Dock må du dessförinnan bryta det -- om du så vill -- efter min död.»
»Men -- men flickan, bror! Flickan! Tänk om hon antog ditt frieri, och väntade och grämde sig ihjäl? Har du inte tänkt på den saken? Och huru oförsvarligt du handlat? Kan jag få veta hennes namn?»
»Det måste du få veta -- ty mitt testamente måste ändras -- om hon lefvat, skulle hon haft det lilla jag sparat ihop. Nu får det gå till stadens fattiga. Tag hit testamentet. Jag har tagit mig friheten välja dig till exekutor.»
Majoren tog fram testamentet, och den sjuke vecklade upp det, och lät sin darrande hand liksom smekande öfverfara namnet Marie Brisskow.
