Hvar 8 dag – Årg. 3 (1901/1902)

FRANS HEDBERG.

Ett författarenamn, kändt vida omkring i norden! Ett författarenamn, högt aktadt och älskadt redan för många år sedan och ännu i dag, oaktadt en ny tid brutit in i den svenska litterära världen, spridande omkring sig något ungdomligt och friskt. Visserligen ingick namnets bärare den 2 sistlidne mars i sitt 75:te år, men Frans Hedbergs breda skuldror och ljusa förstånd ha icke nedtyngts af dagarnes antal. Liksom fordom sitter den gamle skriftställaren vid sitt skrifbord, sitter där dagen i ända. Han har en pjäs, ett historiskt stycke, färdig och antagen till spelning vid Svenska teatern, och sannolikt håller han nu på med någon ny pjäs, ifall det icke är en roman eller en novellserie ...

HVAR 8 DAG skulle gärna velat få meddela några rader af Frans Hedbergs egen hand som text till hans bild. Men han visade sig i detta fall omedgörlig.

»Om ni nödvändigt vill låta fotografera mig, så, i Guds namn, låt gå! -- sade han -- fastän jag inte vet, hvarför det skall ske. Jag är ju gammal nu ... Det är andra nu för tiden ... Men en själfbiografi, nej! Det kan, det vill jag inte skrifva. För länge sedan gjorde jag det vid ett tillfälle, då Harald Wieselgren var redaktör för »Ny Illustrerad Tidning» ... Det var då, men numera gör jag det inte.»

Att disputera med Frans Hedberg tjänar till intet -- man behöfver endast en gång se honom, för att förstå, att han är bestämtd af sig -- och därför gick jag och tog reda på »Ny Illustrerad Tidnings» nummer för den 13 febr. 1872, där Hedbergs själfbiografi läses. Den är i mångt och mycket i hög grad betecknande för både personen och författaren, sådana de te sig ännu i dag, och jag har tillåtit mig att göra några utdrag därur, som jag supplerar med andra uppgifter.

Hedberg, som föddes den 2 mars 1828, skrifver halft skämtsamt, att han icke kan säga något om sin släkt, ty han har aldrig känt eller vetat af någon. Han inskrefs på Frimurarbarnhuset och blef sedan fosterbarn hos en gammal komministeränka, hvilken med en ofärdig dotter bodde omkring fyra mil från Stockholm. Efter sex år återkom Hedberg till Stockholm och upptogs som eget barn hos en sin moster, gift med en vaktmästare. Han gick så tre år i Jakobs skola och två år i Tyska lyceum. Men vid 13 års ålder måste han lämna skolan och kom i handel. Han hade två år anställning hos en destillator och därefter hos en kramhandlare, men då han därefter måste läsa sig fram och dessutom icke hade någon särskild lust för handel, blef det slut på kommersen.

Den unge Hedberg, som förgäfves sökt komma till sjös, blef nu -- ty äta måste man ju! -- handtverkare. I sex års tid arbetade han som perukmakare, och det var under denna tid hans gamla lust att bli skådespelare åter vaknade till lif. Han hade nämligen i barndomen haft en skolkamrat, i hvilkens hem Fredrik Kinmanson umgicks, och Hedberg hade af denne utmärkte skådespelare en gång blifvit bjuden på teatern. Hedberg hade sedermera, under den tid han skänkte ut »colofonium» hos destillatorn, blifvit god vän med en af förmännen vid teatern och fick hvarje söndags afton gå och ställa sig mellan kulisserna. På detta sätt fick den efter kunskaper och ljus trängtande gossen njuta af Emelie Högqvists, Fanny Westerdahls, fru Ericsons, Jenny Linds, Almlöfs, Dahlqvists och många andra förträffliga artisters konst.

Mellan sitt femtonde och tjugoförsta år stal sig Hedberg till att läsa allt möjligt, och om natten skref han, författade skådespel, poesi, noveller. Slutligen gaf han sig vid 21 års ålder till teatern. Han debuterade i Uddevalla -- man kan läsa härom i hans arbete »Fyra år vid landsortsteatern» -- och redan 1849 fick han upp sin första pjäs, »Hafvets son», där han själf spelade en gammal procentare. Men sedan Hedberg 1849--53 varit skådespelare i landsorten och 1853--54 vid Mindre teatern i Stockholm, hade han klart för sig, att han på denna bana aldrig skulle bli mer än en medelmåtta, och därför afbröt han densamma för att ägna sig åt författareskap och sedermera åt dramatiskt ledareskap. År 1852 hade han på Djurgårdsteatern fått uppförd pjäsen »En herre, som går vilse», och på hösten samma år hos Torsslow på Mindre teatern »Hin Ondes gåfva».

-- -- »Torsslow var den förste som uppmuntrade mig, på samma gång som han visade mig mina brister. Han sade mig, då han emottog mitt första stycke: »Ni tycks vilja bilda er efter de franska teaterförfattarne; det är rätt, bilda gärna formen efter dem, där äro de mästare; men var svensk till andan och karaktärerna!»

»De orden, uttalade af den mannen, klarade för mig mycket, som förut varit dunkelt. Nu arbetade jag af hjärtans lust. I början tog man tämligen kyligt emot mig, och jag tror nog, att jag icke förtjänade bättre. Men jag kom oupphörligt igen, och jag sökte göra mig motgångarnes lärdomar nyttiga. Om jag skall säga det själf, så har jag en förtjänst: jag låter aldrig nedslå mig af motgången. För hvarje gång jag halkat omkull, har jag alltid stigit upp igen och tagit ny ansats.»

Hedberg har under sitt långa och växlande lif haft tillfälle att taga många sådana ansatser ... Hans yttre bana ter sig för öfrigt i korthet på följande sätt: 1862--81 litteratör och lärare i deklamation vid k. teatern, 1871--81 intendent vid k. stora teatern och till 1883 föreståndare för Göteborgs stora teater. Sedan dess har Hedberg varit bosatt i Stockholm, där han bland annat varit lärare vid konservatoriet.

Teatern har alltid varit Frans Hedbergs stora kärlek. Redan 1872 hade han hunnit med 55 original och 70 öfversättningar för scenen! Dessa siffror hade 1890, enligt hvad Hedberg uppgifver i sitt arbete »Skådespelarekonst och Dramatik», vuxit till resp. 80 och 130, och summan har nu icke obetydligt ökats!

Utrymmet tillåter mig icke att lämna någon uppräkning af Hedbergs dramatiska arbeten. Jag vill endast nämna, att hans första historiska skådespel, »Kung Märta», såg dagens ljus 1860 och 1863 följdes af »Dagen gryr» samt 1865 af »Bröllopet på Ulfåsa», hvilket stycke ju snart kan räknas till de svenska klassiska dramerna, detta i ordets allra bästa bemärkelse.

Det finnes väl ingen genre af dramatiskt författareskap, som Hedberg icke odlat. Särskildt lyckad har han varit i lustspelet med ämne från allmogens lif. Hans »Rospiggarne» 1884, kommer förvisso att lefva ännu i många decennier. När stycket här om året upptogs å en af Stockholms scener, gick det i många månader kväll efter kväll för utsålda hus.

Hedberg har äfven, som bekant, utgifvit arbeten om teatern -- »Svenska skådespelare», 1884, »Svenska operasångare», 1885, »På ömse sidor om ridån», 1888, o. s, v.

Han har skrifvit »Dikter», 1866, och »Efterskörd», 1898, och man finner bland hans poetiska alster många som vittna om verkligt skaldskap -- beaktansvärd är äfven hans ovanliga förmåga som tillfällighetsskald -- han har skrifvit långa novellsamlingar, »Svart på hvitt», 1876--79, som numera kanske förefalla något gammalmodiga, men han har