Hvar 8 dag – Årg. 3 (1901/1902)

ALFRED HEDENSTJERNA (»SIGURD»).

Vid en resa genom Ungern för några år sedan, hade jag ressällskap med en äldre herre från Karlstadt. Då han fick höra, att jag var svensk, frågade han mig, om jag kände en svensk författare, Hedenstjerna -- han uttalade namnet mycket korrekt. Då jag förnekade det, blef han mycket förvånad, ty han hade läst några af hans böcker på ungerska och tyska; och han hade haft mycket roligt åt dem -- »det är en humorist af Guds nåde». Då kom jag ihåg, att »Hedenstjerna» är magyariska och öfversattes på svenska med »Sigurd», och nu kunde jag förklara för min reskamrat, att jag kände honom mycket väl, äfven personligt. Hvarför han blef mycket glad och bad mig hälsa sin glädjebringare.

Det är antagligt, att det finnes många svenska medborgare, hvilka, liksom jag, mäst och nästan uteslutande känna »Sigurd» -- det är därför som båda namnen förekomma här ofvan.

*

Han föddes naturligtvis som en Hedenstjerna. Och att han föddes smålänning, behöfver jag väl knappt säga. Den 12 mars 1852 såg han dagens ljus och har sålunda i dagarna fyllt sina 50 år. Fadern, var »hofjunkare», en titel som nu icke finnes -- i alla fall hade Sigurd aldrig fått den, ty till hofman duger han icke. Det har han icke varit, hvarken »uppåt, framåt, bakåt eller nedåt». Han blef först landtbrukare -- han var det i 7 hela år, mellan 1872--1879 -- och dessa 7 år voro för honom nog inte de fetaste. Han skall ha varit intresserad landtbrukare, enkannerligen hästkarl, och nog vet jag, att han intresserade sig varmt för Marstrandshästen under sin västkustvistelse.

Nej, för honom kommo de sju magra åren först och de feta senare. Och som »Sigurd» alltid hafver varit en märklig man, gjorde han sin entré i litteraturen direkt från landtbruket och icke nog med det, han blef en förmögen man på litteratur och tidnhigsskrifveri. År 1879 inträdde han i Smålandsposten, blef dess medredaktör 1884, dess hufvudredaktör och hufvud delägare (öfverhufvud dess hufvud) 1890--98, hvilket sistnämnda år han bosatte sig i Stockholm som korrespondent.

Mellan det år, han inträdde i Smålandsposten 1879, till hans afflyttning från Vexiö år 1898, ligger ett oerhördt stort publicistiskt författararbete. Ingen svensk publicist har i sin tidning skrifvit flera själfständiga artiklar än han; på nästan alla tryckte han en individuel prägel; man kunde gilla eller ogilla det skrifna -- artikeln hade dock hans klo och ingen annans,

Det låg något ursprungligt friskt och muntert öfver den unge Sigurds första berserkagång. Han slogs till höger och vänster, uppåt och nedåt, ibland något för starkt -- men det fanns en viss godmodighet i slagsmålet, en stark rättfärdighetskänsla, icke minst mot de små i samhället, samt först och sist en urkraftig humor, som visserligen tagit intryck af de då så populära amerikanska humoristerna, men som dock hade något äkta svenskt öfver sig.

Hon. var inte alltid salongsdam, sångmön från Växiö -- därtill voro hennes former något för kraftiga och hennes röst något för grof, men hon bar landsbygdens friska färg på sina kinder, hennes händer voro starka, hennes ögon klarblå pigga, hennes skratt litet bullersamt men smittande -- hon stod på ganska utvecklade ben och hvilka närver hon hade! I alla dagens frågor yttrade hon sig. Kungar och prinsar, primadonnor och excellenser, politici och journalister -- alla fingo sin släng af den väl fyllda slefven. Hvarje vecka lästes Sigurds kaleidoskop af »hela Sverige». De mäst litterära rynkade på näsan, de liberala jämrade sig under slagen, de konservative gillade inte alltid sitt »enfant terrible» -- men man läste, hvad han skref, och höll man inte Smålandsposten, så fick man nog läsa »Sigurd» ändå, ty han var en ovanligt flitigt oaflönad författare i Sveriges tidningar.

Men han skref icke blott »kaleidoskop» -- jag för min del sätter hans »Svenska bondhem» mycket högt. Där fanns det icke blott lustighet och humor utan ock en djup medkänsla med det skildrade. I allmänhet är »Sigurd» bäst, då han skildrar folket; då kommer något öfver honom, som gör honom till skald. I samband med detta vill jag ock erinra om, att »Sigurds» allvarliga och känsliga pennteckningar ingalunda äro de sämsta. Jag minnes särskildt en, »Min lilla väninna», hvilken i skärhet och finhet icke öfverträffas af någon på vårt språk.

De små skildringarna och de korta skizzerna äro Sigurds egentliga styrka. Dem samlade han under titeln »Kväden och okväden», »Ljud och oljud», »Vett och ovett» -- och de samlingarna hade strykande afgång. Och då han, uppmuntrad af framgången, började skrifva större romaner, gingo de icke sämre.

Det är omöjligt att tillmäta dem samma konstnärliga värde, som hans krönikor och småskizzer. »Sigurd» saknar som »litterär» romanförfattare begränsningens konst och någon gång stores totalintrycket af någon enskild skildring af mindre god ton. Men i stället för att vara »litterär», är han »läst» -- och läst med nöje. Han har varit det stora borgerskapets mäst omtyckte svenske romanförfattare under förra århundradets sista årtionde, och det har säkert gladt både hans hjärta och kassabok. Och jämför man t. ex. »Sigurds» romanskrifning med åtskilligt, som man läser i de stora kulturländerna, där den sorgligaste idiotism härskar, allt ifrån Themsens smutsiga våg till Sprees gulgröna gyttja och Donaus såkallade blå vågor, sä måste man erkänna, att »Sigurd» ingalunda behöfver skämmas. Men helt visst kommer han icke att lefva som romanförfattare, utan som krönikör.

Romanerna äro öfversatta till tyska (nästan alla), franska, holländska, polska, danska, norska, finska, engelska, magyariska och grekiska. Ingen nu lefvande svensk författare torde vara så »öfversatt» som Sigurd.

I sitt privatlif är »Sigurd» en den allra angenämaste människa. Glad och kvick, är han en kamrat som få. Hans jättelika kroppshydda står i underbar kontrast till den späda rösten -- »Sigurd» behöfver dock inte vara ledsen för det, så var förhållandet också med Bismarck. Han är lycklig make och far till två barn -- hans ekonomiska förhållanden tillåta honom att lefva sorgfritt. Visserligen har han varit något sjuklig på sista tiden, men det är, så hoppas alla hans vänner och han har många sådana i Sverige, öfvergående.

Han har icke blott i sina skrifter utan ock i lifvet varit glad och mot allt hyckleri. Han kan säga som Stjernhjelm: medan han lefde, lefde han glad. En gång, då jag bad honom om hans porträtt, skref han: »här har du f. d. Gudsbelätet, Ursäkta Vår Herre bristerna i detsamma. Jag har aldrig farit illa med det och inte nekat det något som det velat ha!»

Då han skref det, var han inte så synnerligen frisk. Men glad var han. ändå och såg lifvet med humorns blick.

Ja, det är »Sigurds» stora betydelse -- han har varit glad, vårdat glädjen, älskat glädjen, gifvit glädjen åt många. Därför var det nog många, som på hans femtiårsdag önskade honom glädjen tillbaka.

GUSTAF BELLANDER.