Sida 472
Albert Edelfelt
Aino Ackté uppmärksamheten. Fru Ackté är, som bekant, en ung finska och Stora operans i Paris primadonna. Konstnären har afmålat henne stående i hatt och kappa på scenen vid rampen, så att ett egendomligt ljus faller öfver det fagra anletet med de djupa, drömmande ögonen. Den smärta gestalten är klädd i en mörk dräkt. Aino Ackté blickar långt, långt bort i rymden -- kanske är hon försjunken i tankar öfver konsten, detta stora problem, åt hvilket hon ägnat sitt lif. Hon står där som sfinxen -- men en förtjusande, bedårande sfinx, för hvilken man icke hyser fruktan.
Denna målning, tillhörande Finska staten, visar hela fulländningen i Edelfelts konst. Han har i taflan besegrat de största svårigheter, hvad beträffar belysningen -- och han har åstadkommit en på samma gång realistisk och idealiserad bild af den mest betagande verkan. Och hvilken elegans öfver det hela
I en annan af de utställda målningarne visar Edelfelt, huru han t. ex. kan få fram karaktären hos en äldre, allvarlig man, i det att han begagnar sig af en helt knapp färgskala. Butter, nästan bister träder mannen oss till mötes, betraktande oss med sina skarpa ögon, med den så lefvande blicken. Men gå vi åter till en annan tafla, se vi, att Edelfelt lika väl kan gifva uttryck åt den fina älskvärdheten, de nobla fasonerna. Den gamla aristokratiska damen sitter där så sirlig, med ett drag af okränkbar förnämhet öfver sig...
Och illustrationerna till »Fänrik Ståls sägner!» De äro utförda på många olika sätt, somliga äro pennteckningar, andra laveringar, åter andra äro utförda i färg, o. s. v. Men hvad som i främsta rummet slår en är, huru konstnären vetat att ansluta sig till ämnet, huru bilderna liksom framvuxit ur dikterna, bilda liksom ett härmed. Se på ynglingen, hvilken är med Döbeln vid Juutas och vid generalens skarpa ord rifver upp sin tröja och visar såret, så att blodet väller fram i dagen! Denna bild är rent af monumental. Se på den sörjande torpflickan, se på trumslagarepojkarne, den allmänt bekanta illustrationen till »Björneborgarnes marsch!» Styfva, orubbliga tåga de fram, medan de slå trummorna, så att det dånar, käcka, oemotståndliga äro de. Falla kunna de, med gifva vika -- aldrig, så länge de ännu kunna röra ett finger. -- Och där öfver lyser himmelen hotande röd...
Det är finnen Edelfelt, som går igen i alla dessa bilder, finnen, som, allt sedan han var så gammal, att han kunde stafva, älskade sin »Fänrik Stål» och kände hjärtat klappa högre vid skaldens ord...
Säg, är det underligt, att Edelfeltutställningen i Nationalmuseum varit så talrikt besökt, och att »de djupa lederna» på söndagarne stått packade framför dessa i bästa mening fosterländska bilder, illustrationerna till de underbara sägner, som beröra Sverige lika mycket som Finland? Att Sverige och Finland ännu i mångt och mycket höra tillsammans, känner man för visso, när man står framför dessa rörande bilder, som på ett så storartadt sätt vittna om ett helt folks fosterlandskärlek. Men de vittna äfven om, att den mångfrestande Albert Edelfelt har lika mycket hjärta som fantasi.
O. R.
PROF. PIETRO KROHN OCH HANS SON. Porträtt i olja af Albert Edelfelt.
*
Källa: Project Runeberg ·