Hvar 8 dag – Årg. 3 (1901/1902)

ADOLF FREDRIK ROBERT ALMSTRÖM.

Robert Almströms namn är oupplösligt knutet till den stora Rörstrandsfabriken, och det är han som genom ett helt lifs arbete lyckats höja densamma till dess nuvarande höga anseende. Han föddes i Stockholm den 19 augusti 1834. Föräldrarne voro apotekaren Per Olof Almström och Sofia Karolina Gjörcke. Tidigt faderlös måste A. vid unga år söka förtjäna sitt lifsuppehälle samt anstäldes 1850 vid Rörstrands porslinsfabrik, där han fem år senare avancerade till verkmästare, 1863 till teknisk disponent samt 1893 äfven öfvertog den administrativa chefsposten.

Hvad han här uträttat, inses bäst af det faktum, att tillverkningen under Almströms ledning tiodubblats. Sedan 1894 är han också ledamot af Vetenskapsakademien, hvilken på detta sätt velat hedra den duglige och kunnige mannen.

A. har äfven i allmänna lifvet spelat en framstående roll och gör det allt fortfarande. Under skarpskytterörelsens dagar tog han liflig del häri. Stadsfullmäktig i Stockholm 1875-1891, var han mycket verksam såväl vid de allmänna förhandlingarne som i beredningsutskottets arbeten. Hösten 1887 valdes han till Stockholms representant i Första kammaren. A. är prononcerad protektionist och har ofta varit tolk för partiets åsikter. Af för öfrigt konservativt skaplynne har han haft stort inflytande inom Första kammarens majoritet och under åtskilliga riksdagar suttit i dess förtroenderåd. Stockholms stadsfullmäktige, hvilkas majoritet emellertid är frihandelsvänlig, förnyade år 1896 icke Almströms mandat, men Gäfleborgs läns landsting insatte honom redan följande år på nytt i riksdagen. A. har under de senare åren framburit flere motioner rörande militära anslag, och särskildt har han fäst sitt namn vid de stora anslagen till nyanskaffningar till flottan, hvilka t. o. m. gingo längre, än hvad regeringen begärt.

Almströms stora kapacitet har äfven anlitats för arbete i olika komitéer, såsom tullskyddskomitén, 1891, arbetarskyddskomitén, 1891-92, m. fl. Sedan 1895 fungerar han som bankofullmäktig.

***

Några ord om den industrigren, som omfattats af Robert Almströms lifsgärning må vara af intresse.

Porslinstillverkningen är tämligen ny i Europa: den daterar sig från början af 1700-talet. Fajans hade dock förut tillverkats i gamla världen, särskildt i Holland, där det kinesiska porslinet i hvitt och blått, som alltifrån 1500-talet infördes till Europa från Kina, eftergjordes i fajans med utomordentlig skicklighet.

I Sverige började man dock ej tillverka glaserad fajans, förrän in på 1700-talet. De förut i landet befintliga fajansföremålen voro, åtminstone de mera konstnärligt utförda, af utländskt ursprung, om de också äro prydda med t. ex. Hedvig Eleonoras och Carl XII:s namnchiffer. År 1726 anlades en fabrik för fajanstillverkning vid Rörstrand, som är beläget vid Klaraviken inom Adolf Fredriks församling. Det var en dansk »porslinsmakare» Johan Wolff, hvilken den 20 maj 1725 till svenske ministern i Köpenhamn inlämnade en ansökan om att få anlägga en fabrik. Ett bolag bildades, och detta erhöll 1727 k. privilegium på tillverkningen i landet under 20 års tid, sedan bolaget uttalat förhoppningen om, att tillverkningen skulle i godset komma att till alla delar motsvara »det delftiska» (d. v. s. det holländska; den holländska fajansens mest renommerade tillverkningsort var nämligen staden Delft). Wolff befanns dock snart oduglig, hvarför han fick afsked, och äfven en hans efterträdare blef snart entledigad.

Sedan svensken Anders Fahlström omkring 1740 öfvertagit fabrikens ledning, blef tillverkningen bättre. Det äldsta Rörstrandsföremål, som finnes i behåll, är en oval bricka med årtalet 1733. Betydande summor offrades på fabriken, och dåvarande assessorn i kammarrevisionen Ingman, kvilken 1753 ingått i bolaget, kunde vid sin död 1773 lämna fabriken i godt skick till arfvingarne. Dessa sålde den emellertid 1797, sedan rörelsen gått betydligt nedåt och tillverkningen försämrats, till öfverdirektören Geijer. Under Ingmans -- adlad Nordenstolpe -- tid hade en del utmärkta saker gjorts, särskildt från och med 1758, då Mariebergsfabriken anlades, och en hälsosam konkurrens uppstod. Marieberg låg dock öfver Rörstrand, ehuru dess affärer blefvo allt sämre, och denna fabrik såldes 1782 till ägaren af Rörstrand, som sex år senare nedlade tillverkningen vid Marieberg.

Geijer lyckades bringa Rörstrand i godt skick, så att 60 à 70 arbetare årligen där sysselsattes, och efter hans död, 1815, fortsattes rörelsen af hans närmaste släktingar. Mot slutet af 1700-talet öfvergafs fabrikationen af emaljerad fajans, och man började tillverka en efterbildning af den fina Wedgewoodfajansen. Denna var dock af dåligt slag, och först omkring 1820 började fabrikatet att taga upp sig. Men det är dock först från och med 1850, som Rörstrandstillverkningarne börja bli allt mera fulländade. Fabriken tillhörde då justitierådet Stråle, som 1832 ingått i bolaget och 1847 genom köp blifvit ensam egare af densamma. Efter Stråles död 1853, öfvergick fabriken till dennes arfvingar, som sålde den till Gustaf Haldo Stråle och Robert Almström -- båda i fabrikens tjänst sedan 1850 -- och häradshöfdingen N. Ch. Claesson. Slutligen bildades år 1868 ett aktiebolag, med säljarne som delägare och under ledning af Stråle och Almström. Den förre afled i Stockholm 1896.

År 1850 fabriken omkring 200 arbetare, och bruttovärdet af tillverkningarne uppgick till 248,000 kr. År 1899 var arbetarnes antal omkring 1,000, och bruttovärdet å fabrikaten hade stigit till 2,901,000 kr. -- siffror som tala!

Ända till 1850 tillverkades endast fajans (oäkta porslin). Att nu uppräkna de olika slag af fabrikat, som utgå från Rörstrand, är nästan en omöjlighet. Det finnes väl ingen gren af denna så mångfaldiga och intressanta fabrikation, som är Rörstrand främmande. Det tillverkar allt i porslinsväg, från det finaste och dyrbaraste till det enklaste och billigaste. En särskild specialitet är kakelugnstillverkningen, inom hvilken bransch Rörstrand presterar något absolut enastående.

Den stora porslinsfabriken har också på alla de utställningar, hvari den deltagit, förvärfvat de främsta prisen, och dess alster påträffas numera i de flesta mera framstående muséer, där konstnärlig industri är representerad. Vid fjolårets världsutställning i Paris hade Rörstrand lysande framgång särskildt med små vaser och andra saker i porcelaine dure, modellerade för hand, med målning i ljusa färger under glasyren. Dekoreringen på dessa artiklar, med ämne från växt- eller djurvärlden, tyckes utgå från själfva kärlets form och är af utmärkt verkan. De saker af detta slag, som ha svart botten under emaljen med målning i ljusa, milda färger, äro särskildt beaktansvärda, emedan de utgöra en specialitet för fabriken. Metoden har nämligen efter många experiment uppfunnits vid Rörstrand och är särdeles dyrbar. När dessa saker år 1900 exponerades i Paris, blefvo de genast föremål för kännares uppmärksamhet, och Rörstrand sattes i jämnbredd med sådana etablissement för konstnärlig keramik som Meissen, K. danska porslinsfabriken, ja själfva Sèvres.