Sida 660
Geskel Saloman
När målaren och konstforskaren professor Geskel Saloman helt nyligen en vacker sommardag i det fridfulla Båstad, på hvilken plats han ämnade tillbringa någon tid, lade sitt hvita hufvud till hvila, var det ett långt och lyckligt lif, som utslocknade.
Ty det är ju få människor förunnadt att uppnå den höga åldern af 81 år, och det faller på ännu färre människors lott att så godt som till den sista stunden kunna arbeta och verka. Men icke nog härmed! En mild försyn hade skänkt Geskel Saloman den konstnärliga förmågan, som visserligen medför, när den skall upparbetas och brukas, mycken möda och många hårda strider, men ock en stoltare, mera hel segerglädje än hvad troligen kan vinnas genom några andra medel. Och försynen hade vidare länkat konstnärens öden så, att han, utan några svårare motgångar eller några kropp och själ nedsättande försakelser, kunde odeladt ägna sig åt det kall, hvartill han af allt sitt jag kände sig dragen.
Geskel Saloman hade sålunda försynen att tacka för mycket, och han var säkert den förste, som erkände sin skuld. Men hvad hjälper all medgång, som faller på ens lott, om man själf icke vill något, icke sätter in sina krafter på ett mål, icke håller ut i kampen, icke tager lärdom och uppfostrar sig själf? Och hvad är ändå det hela bevändt, om man icke har en mild och filosofisk blick på lifvet hvilket icke utesluter, att man kan ha stål i sinnet och eld i blodet om man icke är en god människa?
Professor Geskel Saloman var så beskaffad. Han hade en sällsynt energi, som understöddes af utmärkta kroppskrafter, han var en tänkare och gentleman. Det är alltså icke underligt, att han räknade idel vänner, och att han i fjol, när han uppnått 80 år, blef föremål för en storartad hyllning både från de äldres och de yngres sida. Och detta, fastän han icke var någon af målarkonstens störste, om han också utfört många framstående saker, värda beundran.
Salomon var, som bekant, bördig från Slesvig och erhöll sin konstnärliga utbildning i Köpenhamn. Han kom vid 29 års ålder af en händelse till Göteborg, som marskalk vid en sin broders bröllop, och detta berättade den gamle med egen mun en gång för den, som skrifver dessa rader »då jag icke hade något annat att gifva i bröllopsgåfva, tecknade jag ett porträtt och skänkte det ...» Men detta porträtt gjorde, att den unge artisten erhöll en mängd beställningar, så att han beslöt sig för att kvarstanna i Sverige.
Det kan i detta samband nämnas, att Saloman var en af dem, som mest bidrogo till bildandet och Utvecklingen af Göteborgs konstförening, att han grundade och var förste lärare i Göteborgs museums ritskola och att han på alla sätt verkade för konstintresset i den städse lifaktiga Götastaden. I Göteborgs museum sitter också den gamles själfporträtt, inköpt för några år sedan.
Saloman, som i midten af 1850-talet studerade i Paris och sedermera vistades i Alger, flyttade 1871 till Stockholm, där han 1874 blef vice professor vid Akademien för de fria konsterna.
Geskel Saloman var porträtt- och genremålare. Som porträttmålare utförde han sina kanske allra bästa saker på de senare åren, i det att det blef en allt djupare karaktäristik i hans arbeten. Äfven han, den gamle, som uppvuxit och studerat under helt andra konstnärliga förhållanden än nutidens, tog nog intryck af våra dagars sätt att se, kanske mera än att utföra fastän han själf väl icke ville precis erkänna detta.
Som genremålare utförde han många vackra kompositioner, noggranna, icke så litet arrangerade, men icke sällan vittnande om mycken känsla och alltid om mycken omtanke. Det är den äldre, danska skolan man ser framför sig i Salomans genrestycken, med dess omständlighet och dess tyngd, men ock med dess upphöjda syn på tingen och dess sträfvan efter pittoresk verkan.
Bland Salomans genremålningar märkas särskildt några med historiska ämnen. Hedersplatsen häribiand intages väl af »Segrarnes hemkomst», 1882, en tafla, hvarpå konstnären själf satte åtskilligt värde »ty jag har i den nedlagt mycket af mina tankar och känslor» ...
Men för Geskel Saloman var penseln icke nog. Han behöfde äfven boken och den allvarliga vetenskapen. Han var konstforskare, och en känd och erkänd forskare, outtröttlig på k. biblioteket i Stockholm, outtröttlig i att utgifva det ena arbetet efter det andra om Venus från Milo, om hvilken bildstod han framlade många hypoteser, men alltid med samma glada mod, samma konstnärliga entusiasm!
Ett lyckligt lif och en lycklig död! Endast några dagars sjukdom. Arbetskraft och arbetslust, planer och förhoppningar till det sista och hågkomst hos en och hvar, som kommit i beröring med den gamle konstnären.
O. R.
»SEGRARNES HEMKOMST». Oljemålning af prof. G. SALOMAN.
Källa: Project Runeberg ·