Sida 91
Medeltid: Det gamla Rothenburg ob der Tauber
Då jag i somras befann mig i Nürnberg, hade jag beslutat, att jag skulle resa till Rothenburg. Så skedde ock.
Märkvärdigt nog ha ej många tyskar reda på den märkliga, både arkeologiska och arkitektoniska skatt de äga. De skaka på hufvudet och rycka på axlarna, när man frågar dem. Men spörjer man en i Tyskland resande engelsman, så får man svar. Jo, han har varit där, han är hänryckt öfver staden och längtar dit igen. Det är litet omständligt att fara dit, diverse »Umsteigen» från det ena tåget till det andra, men -- »Du lieber Gott!» -- hvad gör väl det, när en sådan belöning väntar en efter mödan och besväret!
Ifrån järnvägsstationen har man ett litet stycke väg att gå, tills man anländer till en af Rothenburgs imposanta stadsportar. Och som man passerar den stenlagda bron -- fordom en vindbrygga -- öfver vallgrafven och skrider in genom porten, försvinner verkligheten, och sagan begynner. Och nästan yr af undran och tjusning vandrar man omkring och kan icke stirra sig mätt på all denna ålderdomliga skönhet, och ibland nyper man sig ovillkorligen i armen för att öfvertyga sig om, att man verkligen är vaken och fullt medveten om allt, hvad man ser.
Det är tomt på gatorna, men från de små spetsgaflade husen höras klirrande ljud -- det är fönsterna som öppnas, och i ett nu varseblifver man utefter hela den smala gatan en massa nyfikna hufvuden, inramade af vinrankor med tunga drufklasar, hvilka -- hufvudena -- nyfiket blicka ned på oss främlingar, som störa tystnaden och lugnet i den gamla staden. Ja, det växer vin på de åldriga husen i Rothenburg, och den saftiga gröna färgen sticker så måleriskt af mot de grå, spruckna murarne. Vi främligar nicka och hälsa upp mot hufvudena i de små fönsterna och ett vänligt: »Grüss Gott!» sändes oss tillbaka.
Det är nästan som den berömda scenen ur »Meistersinger», detta, och jag vänder mig ovillkorligt om för att se efter Hans Sachs' verkstad och upptäcker verkligen på motsatta sidan gatan en skomakarskylt och nedanför skylten en vers. Här fanns alltså äfven en man, som var »Schumacher und Poet dazu». Och versen lydde i all sin enkelhet sålunda:
"Im Hause meiner Vater Klopf ich allhier das Leder Und mache meinen Reim dazu Und sorge nicht Wer's nach mir thu."
För resten såg jag flera andra hus, hvilka likaledes buro lustiga verser och inskriptioner.
Det var mycket varmt och kvaft, och plaskandet från de många härliga gamla springbrunnarna med riddare och drakar verkade så svalkande och skönt. Se, den åldriga springbrunnen där borta i hörnet af gatan! Kan man icke lätt tänka sig Gretchen framför den -- och för öfrigt hvilken tysk saga eller legend skulle man icke kunna förlägga till detta romantiska gamla Rothenburg?
På stora torget faller jag i stum andakt inför det sällsynt praktfulla rådhuset, byggdt på 1500-talet. Med hopknäppta händer stirrar jag mig nästan blind på detsamma. Där inne var det, som
Foto. Zedler & Vogel, Darmstadt.
ROTHENBURG: Rådhuset, en praktbyggnad från 1500-talet.
Källa: Project Runeberg ·