Ord och Bild: 1896

176

AXÉL WALLENGREN.

känsla af ansvar för hvarje ord och handling, som duellens eviga Damokles-svärd inskärper hos den tyske studenten, är och måste alltid vara vaken; ty vid förseelse af gröfre art emot god ton och takt är utmaning till duell genast framme — och får icke afslås, så vida den utmanade vill anses för »honorig» och kvarstå i sin kår. Naturligtvis få utmaningar, som grundas på rent absurda eller otillräckliga skäl, afböjas. Men detta får icke den utmanade själf bedöma, utan ett dylikt afslag fälles af en hedersdomstol, som består af representanter för de olika kårerna i den stad, där det resp. universitetet är beläget. I nio fall af tio förklarar dock hedersdomstolen att duellen skall äga rum, och därför är utsikten att slippa undan en utmaning synnerligen diminutiv.

Likvisst aftaga duellerna. Detta beror pä den omständigheten, att »kårerna» hopsmälta. De flesta studenterna ingå i studentföreningar, där duellen icke finnes såsom princip — och detta särskildt i de större städerna. I de mindre universitetsstäderna — Jena, Heidelberg, Bonn o. s. v. — florerar »die Corps-schaft» ännu i yppig och oförsvagad kraft. Men i Berlin äro kårerna afgjordt på retur. Den kår, jag stundom besöker såsom gäst, på grund af äldre förbindelser med densamma, räknar knappt trettio man men anses ändå för en af de största, på samma gång den rymmer inom sig några af Berlins bästa klingor, såsom jag ofta varit i tillfälle att bevittna.

Den nuvarande kejsaren, som själf varit kårstudent i Bonn, ser icke ogärna, att duellschlägern då och då rasslar litet grand; och därför blundar Berlins polis med båda ögonen, vill absolut icke se, att en student går med blodiga bindlar om hufvudet helt frankt på själfva »Unter den Linden». Det vore dock icke rådligt för herrar bokhållare att med värjan

i hand afgöra sina tvister —- det blefve säkert betraktadt såsom »grober Unfug» och flux bestraffadt!

Duellen är alltså i Tyskland ett privilegium för studenter, officerare och »den bildade klassen» i allmänhet. I dagarne har just en »Rittergutbesitzer» i duell dödat en asessor, och en student sköts ihjäl i julas vid en duell i Strassburg. Det är alltså, som man kan tycka, ett ganska riskabelt privilegium, och blir i sina konsekvenser stundom fullt ut så lifsfarligt som fordomdags den svenska adelns privilegium att afrättas med svärd. Att dödlig utgång likväl förekommer så ytterst sällan, har flera anledningar, hvilka mer eller mindre ofarliggöra duellen.

Den tyska duellen är af två slag: »Beleidigungsduell» och den i kårstad-garne föreskrifna vanliga »Mensuren». Det förra slaget dueller utkämpas endast i följd af verkliga och grofva förolämpningar och på sabel, värja eller pistol, de senare utkämpas på order, och vapnet är då »Schläger», en lång smal hugg-värja.

Denna senare art af duell kallas på fackspråket »Mensur», och är den egentliga karakteristiska studentduellen . . .

När den unge studenten kommit till universitetet och låtit sig inskrifvas som aktiv medlem af en kår, kallas han officielt för »Fuchs» (= recentior eller no-vitie på svenskt studentspråk), ända tills han blifvit »Bursch» (= junior). Detta senare kan han, enligt kårstadgarne, icke bli förr än han med heder fullt »com-mentmässig» utkämpat tvänne mensurer.

Därpå måste han ägna en god del af sina två första »semestrar» (= terminer) till att gå på fäktsalen och öfva sig. Äfven där går det ganska hett till, och om fingrarna då och då få en liten skråma eller hufvudet en bula •— det är icke så noga! Blod skall ju ändå förr eller senare flyta, och då är det ju bra