Ord och Bild: 1896

TYSKA STUDENTDUELLER.

177

att ha sett det någon gång, innan den egentliga pröfningen kommer.

Den stora dagen gryr ändtligen, då den unge Müller är fullt »waffenfähig». Hans kår vill nu hafva honom i elden och skickar därför en »chargirter» till en annan kår för att efterhöra, om denna har någon »Fuchs» i samma predikament och något så när passande för den unge Müller. En sådan finnes, och en vacker dag får Müller det ljufva budskapet, att han nästa onsdag kl. 9 f. m. i restaurator Rolands privata föreningssal i El-sasserstrasse skall duellera med den för honom fullkomligt obekante Schulze från kåren Borussia.

Müller känner en liten rysning af glad skräck, svarar med korrekt lugn »jawohl» och vistas sedan den stunden flera timmar om dagen på fäktsalen, där erfarna »Burschen» ge honom goda råd och fäkta mot honom, så mycket deras tid medgifver. Det är ju för kåren en hedersak, att Müller står sig och gör kårens goda rykte all ära.

Ändtligen är det onsdag. Müller af-hämtas af en god vän och begifver sig till Rolands gästfria sal. Han finner där redan fore sig en del af kåren, som packa ut ur kistan »Schläger» och andra tillbehör. Hans motståndare Schultze står andra ändan af salen, och håller på att påklädas rustningen.

Hvarje duellant, eller som det officielt kallas »Paukant», iklädes ett vadderadt harnesk om öfverkroppen, hvilken eljest endast beklädes af skjortan. Högra armen får också en vadderad betäckning, om handlederna lindas svarta sidenband, likaså om halsen, och ögonen beklädas med glasögon med breda bleckbågar. På hufvudet ingenting.

Sålunda utrustad ser duellanten grotesk och oformlig ut. Men det tänker ingen på. De gamle duellveteranerna ha slagit sig ned vid ett bord, dricka

Ord och bild, j;:tc årg.

öl och spela »skat» och fortfara ofta därmed äfven under hela duellen, såvida denna ej har ett särskildt intresse för dem.

På själfva stridsplatsen är ett tjockt lager sågspån utbredt — för att icke blodet skall fläcka Rolands golf.

Klockan är redan nio, men man har icke börjat än, ty »der Paukarzt» är ännu icke kommen. Slutligen synes han — en gammal kand. med., som genast tager af sig rocken, kastar i sig en konjak och börjar ordna förbandsmaterialet vid det lilla läkarebord, där vattenhinkar och vattenfat vänta att se lifvets röda saft skänka litet kulör åt det färglösa vattnet. Och denna väntan är icke förgäfves.

Allt är nämligen nu klart. De båda stridande stå gent emot hvarandra och betrakta hvarandra nervöst genom de besynnerliga glasögonen. »Der Unpar-teiische», stridsdomaren, står afsides med blyertspenna och annotationsbok. Den utmanandes sekundanter — sekundanterna äro klädda som paukanterna, men ögonen äro fria från betäckning, och kårmössan är på hufvudet — träder fram, saluterar med värjan och säger: »Herr Un-parteiischer! Ich bitte um Silentium für einen einfachen Gang Schläger auf 15 Minuten, eventuell bis zur Abfuhr». (»Abfuhr» kallas det, när en af de stridande sättes ur stånd att fortsätta duellen).

Denna begäran finner »der Unpar-teiische» mycket rimlig, och han ger tecken till att mensuren kan börja.

Sekundanter och paukanter ställa sig i denna positur:

* Stridsdomare.

* Sek. I.

* Pauk. I. * Pauk. II.

* Sek. II.

Hvarje minut af mensuren indelas i fyra s. k. »Gänge», och mellan hvarje »Gang» ropas »halt!» för att kunna kon-

12