Ord och Bild: 1896

178

AXéL WALLENGREN.

statera sår och lämna tid för paukanterna att andas ut. Under tiden upprätthålles deras högra arm af vederbörande kårkamrat, ty armen får icke sjunka ned, och harnesket är tungt att bära.

Första »gången» är endast s. k. »Ehren-gang», och då slåss man icke, värjorna huggas endast mot hvarandra. Därpå det afgörande kommandot:

»Auf die Mensur — fertig! Los!!!»

Nu hugges pä fullaste allvar! Mellan hvart tredje eller fjärde slag stöta sekundanterna sina värjor emellan de stridande för att göra paus — »halt» skrikes — och därpå åter »los!»

Allt snabbare och snabbare falla slagen, värjorna glimma som hvita blixtar i den halfskumma dagen, det klirrar och rasslar, plötsligen höres ett mjukt, egendomligt hvinande ljud . . . »Halt!» skriker Müllers sekundant med hetsig röst. Han lyfter sin mössa för »den opartiske» och säger med en viss stolthet i tonen: Herr Unparteiische, bitte zu konstatiren eineBlutwunde seitens desHerrnSchultze!» Läkaren springer fram, far med en bom-ullssudd genom Schultzes yfviga hår och drager bomullen tillbaka alldeles mörkröd af blod. Ett bredt sår tvärs öfver tinningen — blodet rinner ymnigt ned för Schultzes vänstra kind, och han biter sig i läppen.

Det har dock intet att betyda. »Los!» Som en rasande hugger Schultze löst nu, men hans hetta gör att han blottar sig, och efter ett par gnistrande hugg höres åter det obehagliga, mjuka ljudet, denna gång tydligare — en bred röd strimma springer fram på Schultzes panna, och som från en springa i en damlucka sipprar ett jämnt flöde af blod nedför hans ögon, näsa och mun, stannar på hak-spetsen, tills där är för fullt, då blodet med ett afmätt droppande ljud tillrar ned på herr Rolands golf, där det klumpar sig ihop till en brunröd massa med

det gula sågspånslaget. Schultze börjar andas tungt, läkaren ser pä såret helt flyktigt, glider med en bomullstapp däröfver, går åt sidan, och »los!» kommenderas på nytt helt kallt.

I denna »Gang» falla huggen litet slappt, men nästa gång gör Schultze ett så desperat våldsamt hugg, att han bryter genom Müllers litet för nonchalanta parad och drifver ett långt och djupt hugg tvärt genom Müllers kind. Själfva såret blöder icke sä mycket utåt som inåt, och Müller får gång pä gång spotta blodet ut ur munnen för att icke nödgas svälja detsamma. Men det gör ingenting! Det var Schultzes sista kraftansträngning, han har börjat blekna, han mattas af det ymniga blodflödet från sina sår, han är halft förblindad af blodet, som rinner ned för hans ögon och stannar inom bleckbågarne. Hans hugg blifva allt svagare, och plötsligen — paff!

— ett hugg träffar hans glasögon, splittrar glaset, hugger ett djupt sår öfver ögonbrynet och klyfver ögonlocket. Med en ansiktsförvridning af smärta tager Schultze sig åt ögat — läkaren störtar fram — där blir en viss oro och uppståndelse — sekundanten konfererar låg-mäldt med läkaren, Schultze nickar svagt, och sekundanten anmäler med högan röst för »den opartiske» att hans paukant är urståndsatt att fortsätta — mensuren har slutadt med »Abfuhr»! Detta är en stor heder för Müller, som omringas af gratulerande kårbröder, hvarpå båda paukanterna föras till hvar sitt läkarebord för att rentvättas, hoplappas med nålar, förbindas och slutligen gå eller åka hem

— det senare är dock endast fallet, om mattheten är för stor.

Under mensurens lopp spela sekundanterna en icke oviktig roll. De kunna framställa förfrågningar till »den opartiske», om hållningen på andra sidan varit »commentmässig» eller om den an-