Ord och Bild: 1896

204

ludvig stavenow.

ning vuxit sig stora, och som visst icke voro villiga att motståndslöst foga sig i den nya monarkiens tukt och fordringar. Främst af alla dessa oroliga, pockande bondemenigheter, som betraktade Gustaf såsom ansvarig för både väder och vind, dyrt pris och ökade skatter, nymodighet i klädsel eller religion. De menade sig hafva satt honom i högsätet, och att de väl äfven kunde drifva honom därifrån, om han ej regerade dem till lag. Det var icke lätt att hos denna trotsiga allmoge, som var fullt medveten om sin makt, anhålla om nya pålagor, framtvinga lydnad för de kungliga fogdarne och respekt för de kungliga påbuden eller lugna den oro, som ideligen underhölls af förlupna munkar och upproriska prelater, af afundsjuka adelsmän eller djärfva bedragare, som slogo mynt af den gamla folkkänslan för Sture-huset. I egen person redogjorde Gustaf för sina åtgärder och rikets behof inför den samlade menigheten, när helst han kom åt. Nästan vid hvarje större marknad hemsöktes bönderna af konungen själf eller hans ombud, som begärde råd och hjälp eller sökte intrumfa någon viss uppfattning om reformerna i religionen eller andra företeelser, där det gällde att förekomma misstydningar. Gustaf ägde denna demokratiska vältalighet, som visste åskådliggöra allt så klart och fattligt för alla, förlöjliga och håna motståndarne eller knipa bönderna med någon grof kvickhet eller finurligt uttänkt vändning af saken. När han framställde kronans utgifter och behof, skedde det icke med abstrakta siffror, som allmogen mindre fattade, utan med tunnor spannmål och läster smör. När han ville inskärpa nödvändigheten af de dyra utländska legoknektarnes underhåll, framhöll han välsignelsen af att bönderna själfva fingo sitta hemma och sköta åker och äng, föda hustru och barn, i stället för att gå

ut och låta slå ihjäl sig. Sina sändebud ålade han alltid att icke läsa upp skrifvelserna ord ifrån ord, utan framhålla, hvad som bönderna bäst begrepo och »beställa det med munnen». Hur tåligt kunde han ej, när det var lämpligt, ingå i svaromål på sådana fordringar af de upproriska bönderna, som att han skulle bränna eller på annat sätt aflifva dem, som åto kött om fredagen, eller att i hans hof inga utländska sätt med uthackade och brokota kläder skulle få brukas. Hur målande och påtagligt kunde han ej skildra välgärningarna af sin egen styrelse jämförd med det förflutna eländet eller bruka till sitt eget förhärligande minnet af den gamle och omilde konung Kristiern. Särskildt när upprorsandan jäste i någon trakt, öfver-flödade Gustaf med löften, förmaningar, hotelser och förklaringar och visste då äfven att bruka bondemenigheternas gamla inbördes förbindelser för sina syften. Men visserligen kunde Gustaf äfven konsten att lura bönder, när så behöfdes. Så kunde det hända, att hans fogde ålades att kläda ut sina drängar och sända dem med varningsbref och hotelser i dalkarlarnes och helsingarnes namn till någon annan orolig landsända, och då fogden ej kunde anskaffa böndernas eget sigill, fick han hänga på brefven några andra stora signet, »att där blott måtte komma ett godt sken och utseende uppå». Gustaf kunde äfven i nödfall gifva löften, som icke så alldeles voro att förtrösta på, sedan väl faran var öfver, och sedan han med låtsad eftergifvenhet, tåliga förhandlingar och blida ord suttit öfver den värsta stormen, kunde han gripa in med kraft och låta bönderna känna, att de nu mer hade en herre. Eftersom tiden gick, dog också oron i sinnena bort. Efter den sista och svåraste af alla dessa bonderesningar, Dackefejden, försvunno alldeles efterdyningarna